Peter

5.1.1 Rutiner vid överlämnande vid P-skolan

Vid P-skolan tar speciallärarna den första kontakten med de kommande eleverna och åker ut till de skolor som är avlämnande skolor till denna 7-9 grundskola. Med sig ut i årskurs sex har speciallärarna tester som de genomför för att skapa sig en bild av kommande elevers behov av stödundervisning. Runt februari månad sker de första testerna. De tester som genomförs behandlar läsförståelse, stavning och matematikkunskaper. Före och efter dessa test pratar de med klassläraren i årskurs sex och diskuterar elevernas kunskaper och behov. Det test som utförs i matematik har skolan använt sig av under många år och specialläraren jag talade med anser att det ger en möjlighet att jämföra med tidigare år och är därmed en hjälp att skapa sig en bild av läget.

Innan vårterminens slut finns alla resultat från ovanstående tester tillgängliga på skolan, men de delas inte ut till varje berörd lärare förrän i uppstarten inför höstterminen om inte läraren själv ber om att få se resultaten.

Efter sommaruppehållet har man ca tio dagars uppstart innan eleverna börjar. Denna uppstart består av för lärarna diverse konferenser och egen planeringstid. Mot slutet av uppstarten sker överlämnandekonferenser, där blivande klassföreståndare för årskurs sju och biträdande rektorn tar emot skriftlig och muntlig information om sina nya elever från avlämnande lärare. P-skolan tar emot elever från fem olika F-6 skolor och det hålls en konferens per avlämnande skola.

På skolan har man ämneskonferenser. I matematik brukar de ligga i tid så att det går att samarbeta kring provkonstruktion. Det hålls två prov per termin och årskurs och för varje prov utses en konstruktör och en medhjälpare. De skall ta fram ett prov och en rättningsmall. Därefter ges det ut till alla berörda matematiklärare för kommentarer innan det ges till eleverna. Det samarbete som hålls kring proven gäller inte lika starkt vid diagnostisering av eleverna vid terminsstarten i årskurs sju. Det som sker är att man vid första matematikkonferensen försöker få kontroll på hur många elever som bör ha specialundervisning per grupp. Det är alltså inte diskussionen kring hur man skall hitta missuppfattningar och möta upp dessa som lyfts fram. Vidare berättar Peter att de elever

som är i behov av stödundervisning går över till en liten grupp hos specialläraren. Detta sker i början av höstterminen i sjuan efter diagnosen, men om det senare visar sig att någon annan elev behöver extra stöd brukar det vara svårt att komma med i ”lilla” gruppen. Peter har inga problem med detta då den ”lilla” gruppen fungerar bra och att han anser att det ligger i hans uppgift att kunna ”fånga upp elever som ligger på gränsen”. Det går, om inte lektionstiden räcker till, att jobba extra med matematiken under ”elevens val tid” (en timme per vecka, egen anm.).

5.1.2 Peters syn på överlämnandet

När Peter beskriver överlämnandet betonar han ofta att han anser det vara viktigt att eleven skall få tillåtas vara ett oskrivet blad. Han vill egentligen veta så lite som möjligt om eleven. Han vill framförallt skapa sig en egen bild av eleverna.

Peter: /…/ att jag kan ju få elever där dom (lärarna i årskurs 6, egen anm.) säger att dom inte har några problem med matematiken, men dom kan ju ha dålig läsförståelse till exempel eller dom har varit sena med läsandet eller nånting i den stilen. Det påverkar ju matten också, inte bara i det att man kan ju se tydligt att en läsuppgift skulle vålla problem, men den matematiska uppgiften vållar också problem. För man har inte den strukturen som de har som har läst länge /…/

Det enda han anser sig behöva veta från avlämnande lärare är om det finns något i elevens historia som har varit känsligt och som inverkar på hur eleven är eller har det vid matematiklektionerna och framförallt om det finns någon diagnos. Han anser att om det finns en problematisk skolhistorik kring någon elev kan det vara avgörande för fortsättningen att det får bli en nystart när denne eleven börjar i den nya skolan.

Peter berättar att den överlämnade elevinformation som kommer honom till del, ges veckan innan terminsstart. På frågan om informationen om eleverna ligger bra till ur ett tidsperspektiv, säger han:

Peter: Men jag tycker inte det är något problem direkt. För att jag, ja, jag tycker det är rätt bra att jag har möjlighet att skapa mig en egen uppfattning om vilka dom är och det är inte så hiskeligt bråttom liksom, man kan ta det lite mañana.

Efter en halv termin har Peter koll på var varje elev i gruppen befinner sig. När eleverna kommer till P-skolan har de olika erfarenheter med sig och det skulle vara önskvärt anser Peter att eleverna hade mer lika erfarenheter för att underlätta arbetet med att bygga vidare i matematikundervisningen så att det blir en röd tråd. Men så som man arbetar med

matematiken i skolan så kommer varje område igen i cykler, det gör att eleverna får nya chanser till att lära.

Vid uppstarten har eleverna en fördiagnos som alla sjuor gör på skolan. Peter använder denna överskådligt och kan se en riktning i hur eleverna ligger till. Det muntliga har mer inverkan på hur han diagnostiserar sina elever inför varje moment. Han har en bestämd gång i sin undervisning nämligen att han håller en lektion vid inledningen av varje moment där han har en repetition och för en dialog med alla i gruppen då de är uppmanade att informera Peter genom att visa i diskussionen att det här kan jag eller nu förstår inte jag. Han anser att det visar sig bra hur gruppen ligger till och på vilken nivå kommande moment skall hållas. Meningen med diagnosen är att jag ska se var eleven befinner sig och han tror inte det är bra om man har verktyg som antyder att man snabbt kan få full koll på eleverna, som han säger ”jag tror inte på de där ’quick fix’ ”. Han ser hellre att han har hela terminen på sig att diagnostisera nya elever, för han anser att det finns så mycket mer att spinna vidare på för att hjälpa eleverna att komma längre med sin matematik, än vad man kan utläsa i en skriftlig diagnos.

5.1.3 Peters syn på sin roll

Peter har en avslappnad inställning till sin uppgift som lärare. Då inte sagt att han inte skulle ha koll på eleverna och deras kunskaper. Efter en halv termin anser han sig ha kontroll över hur eleverna ligger till. Han har ett tänk bakom sin lärargärning:

Peter: /…/ mitt primära mål med matten, är att ingen ska gå här ifrån och tycka att matte suger och att de liksom är rädda för matematiken /…/ det är givetvis att samtliga ska vara godkända /…/ tycka att det är okej, alltså att man kan tänka sig att hålla på med det. Det är målet.

Vid beskrivningen av hur han arbetar med att ta fram kunskap om elevernas matematiska kunnande. Visar det sig att han fokuserar på de som har svårigheter, han pratar inte om att utgå ifrån varje elevs nivå.

Peter: Det [Peters arbetssätt] är ingen special, men i början på terminen brukar vi köra en skriftlig diagnos och där kan man kanske se, låt oss säga att jag kan se tre elever i en klass som kanske är lite så där på fallrepet som inte klara sig så himla bra. Då är det ju dom eleverna i första hand som jag söker mig till under lektionstid sen då, när ingen vill ha hjälp. Då går jag och sätter mig hos denna någon och frågar vad gör du för nånting och så där litegrann va. Sen berättar dom förhoppningsvis då vad dom håller på med och vad dom gör för nånting. Då kan jag ju ställa dessa här genompedagogiska frågorna då: hur tänker du där, hur gör du då, varför är det så eller så där va.

Och då tycker jag att jag kan få en ganska bra bild av vari problemet ligger. Då avdramatiseras det här lite också, kanske. Det blir mer så att man sitter och snackar och att man kan sitta med bredvid utan att säga nånting. Man kan bara sitta bredvid nån och titta vad dom gör för nånting /…/ då kan man ju sitta hos nån som man kan tänka sig kanske att här är det inte hundra då va, och få lite känsla för det här var i ligger problemet. Jag har inte stött på någon ännu som har sagt att jag kan inte tänka när du sitter här /.../ jag tror att någon som går i sjuan, får jag för mig i varje fall, inte känner så. Utan det är snarare så att …att dom kanske är vana också att ha nån vuxen nära när de håller på med sin matte. /…/ Det är nog min primära grej, tror jag, det här att kunna diagnostisera på resans gång så att säga.

När det gäller dokumentation kring elever, så för han ingen speciell sådan, utan han jobbar mer på att vara uppmärksam och närvarande. Fokus på matematiken och eleverna kan lätt flyttas till mallar och listor menar han. Peter är trygg i detta arbetssätt vid diagnostisering och även vid betygsättning, om han blir ifrågasatt angående någon elevs betyg eller liknande kan han ändå känna att han har underlag för sin bedömning.

Under diskussion kring vad Peter anser eleverna ska få med sig efter tre år med honom som matematiklärare framkommer det att han grovt sett ser två kategorier av elever: De som har ett matematiskt tänk och de som inte har det.

Peter: Kan man få dom som inte har det matematiska tänket, om man kan få dom att arbeta aktivt och sitta och göra, det låter ju hemskt, och göra många uppgifter då får man åtminstone drillen, att den dagen de stöter på, i en verklighet, att de ska göra någonting räkna ut procent eller vad det nu är, då kan man känna igen det ifrån, och då har man det som en ryggmärgskunskap. Medans dom som har det matematiska tänket dom kanske inte kommer ihåg på pricken hur man gjorde men dom kan filosofera lite och komma fram till att just det, det var så här man gjorde. Jag begär inte att de som har det matematiska tänket att dom skall göra varenda uppgift tanken är att de skall ha egen disciplin.

För att förstå hur Peter tänker kring vad eleverna skall ha med sig med hjälp av honom när de lämnar grundskolan var vi tvungna att få en bild av själva undervisningen. I grova drag tolkar jag att det är så här undervisningen är upplagd: Peter jobbar på att alla elever själva ska kunna se vad de behöver göra för att utvecklas matematiskt genom att de tänker ”vilka uppgifter behöver jag göra”, de rättar diagnoser själva och sedan åtgärdar de missuppfattningar som där framkommer. För att få eleverna att lämna den syn på vad matematik är från mellanstadiet. (Vilket enligt Peter är att räkna fort och rätt i boken eller

som han säger att kunna rabbla.) Måste han utmana dom från starten. Det innebär tjat under hösten.

Peter: Ju tidigare man kan diagnostisera sig själv desto bättre /…/ Jag vill att de ska ta ett eget ansvar för sin matematik.

Vidare tycker han sig vara fri att vid behov lämna läroboken och har gärna dialog med eleverna där han utmanar dom i sina missuppfattningar. Han vill att de själva ska upptäcka när de tänker fel. Han anser att det är viktigt att viss drillning av exempelvis räkna många tal och att lära sig multiplikationstabeller hör mellanstadiet till. Det underlättar betydligt om alla har detta med sig som en erfarenhet, men att eleverna inte fastnar i en föreställning om att detta är matematik. Löpande i undervisningen följer han områdena i boken eftersom man har gemensamma prov med övriga på P-skolan. Men anser ändå att han inte är styrd av boken utan har laborationer och enskilda diskussioner eller resonemang i grupp efter elevernas behov. Eleverna gör jobbet och han vägleder och utmanar dem. Men han tycker inte att han når alla:

Peter: Jag har bra undervisning för de som ligger lite lägre.

Vid jämförelse med andra lärare på skolan så vet han att andra är bättre på att utmana de duktiga eleverna och de får fler MVG-elever. Vi kommer då in på begreppet Likvärdig

skola. För Peter ligger det i att vi alla ska nå målen, strävansmål och kunskapsmål. Inte

att det skall göras likadant. Bra att det finns styrning som visar hur man kan göra, men att det ska vara fritt att använda sig av exempelvis matriser vid bedömning inför betygsättning och så vidare. Han menar att om det blir för styrd verksamhet så blir det troligen inte likvärdig undervisning ändå, då man säkert sänker lärarna när de inte kan verka efter egen förmåga, personlighet och perspektiv. Det yttersta ansvaret för att det ändå blir en rättvisa här har ledningen på varje skola. Peter har ett längre perspektiv än andra när vi talar om vad som är hans roll i egenskap av matematiklärare. För hans del är det viktigare att eleverna inte skräms bort från matematiken och att de får tid att reflektera än att de har så högt betyg i matematik som möjligt när de går ut nian. Om bilden av matematikundervisningen under högstadietiden är positiv menar han att det är större chans att hans elever läser mer matematik senare till skillnad från de som har en negativ bild och kanske kämpar med matematiken i nuläget för att slippa hålla på med den när de kommit in på ”rätt” gymnasieprogram framöver.

Peter: /…/ Dom elever som är fysiskt närvarande, men inte kanske med hela själen, det ser jag som min uppgift att se till att de halkar in i detta och att dom tycker det är roligt.

Jessica: Så jag skall inte tolka det så att om de inte är mogna för matematiken, att man kan se mellan fingrarna då?

Peter: Nej verkligen inte. Det, det handlar om då, det är att vara närvarande. /…/ Man kan inte ställa krav på alla. Men ger man för mycket och går för fort fram då dränker man dom. Utan i sitt eget tempo med modifikation. Vissa behöver man pusha. /…/ Målet är givetvis att alla ska nå goda resultat och att alla ska ha ett enormt intresse och ett enormt engagemang.

Peter ställer sig ganska kritisk till den negativa bild man målar upp i media om läget för den svenska skolans matematik. Han anser att diskussionen stannar på det som är lätt att mäta utan att ha det längre perspektivet med. Till exempel hur inverkar en tråkig syn på matematiken hos elever längre fram i livet. Han anser att det är viktigt att vi behåller en undervisning som ger mersmak än en som kanske är mer politiskt korrekt.

Peter: Det finnas annat att mäta kring matematiken än räkna rätt, som att man inte är rädd för matematiken när man lämnar skolan och kan börja läsa matte när man är mogen för det som 20-åring. Hur mäter man det i en internationell jämförelse?