Ansvarsmodellerna och den svenska företagsboten – en jämförelse

runt om i världen. Dessa ansvarsmodeller ter sig inte heller helt främmande för svensk rätt vid en närmare undersökning. Som jag tidigare konstaterat så kan det uppfattas som att den svenska företagsboten i stora delar liknar ett vikarierande ansvar. Anledningen är att företagsboten inbegriper ett krav på att det begåtts ett brott av en fysisk individ inom verksamheten. Det krävs således att en fysisk individ inom verksamheten uppfyller de krav på en otillåten gärning och personlig skuld som brottsbegreppet innebär.¹⁶³ Detta rekvisit innebär således att skulden härleds från en enskild individ inom verksamheten, och inte från företaget i sig.

Som nämnts krävs det dock att ytterligare några omständigheter föreligger för att en företagsbot ska kunna åläggas. Enligt 36 kap. 7 § andra stycket 1 BrB krävs att företaget inte gjort vad som skäligen kan begäras.¹⁶⁴ Företagsboten innebär således till att börja med ett krav på att det finns skuld hos en fysisk person inom företaget, och därtill krävs det även av företaget i sig inte gjort vad som förväntas av det. Bedömningen övergår således från den enskilda individen, till själva företaget i sig. Det är företagets handlingar och icke-handlingar som bedöms i detta led. I praktiken innebär det att ansvaret i detta led utgår från företagets egna gärning, snarare än en enskild fysisk individs gärning. Detta rekvisit kan enligt min mening ses som ett krav på en form av organisationsskuld. För att kunna identifiera skuld direkt hos företaget måste det rimligtvis finnas en tanke att företaget är något eget, som faktiskt kan handla och därmed uppvisa skuld. Som tidigare nämnts innebär modellen om organisationsskuld att företaget åläggs skuld genom att dess företagskultur och organisationen förhåller sig på ett visst sätt som kan klandras. Enligt

163 Jfr avsnitt 5.2.1.

164 Jfr avsnitt 5.2.2.1.

rekvisiten för företagsboten kan företaget klandras på ett liknande sätt på grund av företagets egna gärning, som består av en underlåtenhet att förhindra brottet. Vid bedömningen om företaget kan hållas ansvarigt bedöms företagets organisation och kontrollsystem. Lagstiftaren verkar således anse att företag faktiskt har en valmöjlighet, det vill säga en möjlighet att välja att organisera företaget på ett sådant sätt att brott förebyggs. Följaktligen verkar lagstiftaren faktiskt anse att företag har en form av kontroll över sig själva. Det tycks således ha smugit sig in en ansvarsgrund baserad på företagets egna skuld i svensk rätt, trots lagstiftarens enträgna vilja att betona vikten av det individualistiska synsättet. Ett straffansvar för juridiska personer som bygger på företagets egna skuld tycks således inte så främmande för svensk rätt som det vid första anblick kan se ut att vara.

Enligt 36 kap. 7 § andra stycket 2 BrB så finns det därtill en alternativ grund där det inte krävs någon skuld hos själva företaget överhuvudtaget. Enligt denna punkt är det tillräckligt att ett brott kan konstateras, så länge brottet har begåtts av en person i en ledande ställning. I dessa situationer spelar det inte någon roll huruvida företaget företagit erforderliga brottsförebyggande åtgärder eller inte. Företaget kommer att åläggas en företagsbot om en ledande person har begått ett brott, oavsett vad företaget gjort för att förhindra detta. Själva skuldkravet, oaktsamhet eller uppsåt, ska dock fortfarande finnas hos en fysisk individ, nämligen hos en av personerna i ledningen. Företaget åläggs således ett vikarierande ansvar för annans skuld i detta fall. Någon skuld inom själva företaget behöver således inte identifieras. Denna grund liknar även identifikationsläran. Motivet till denna grund har bland annat varit att de personer som har en sådan ledande ställning rimligtvis bör ha ett större ansvar inom företaget.¹⁶⁵ Det nämns inte något om att det är företag i sig som ska ha gjort något fel genom till exempel bristande tillsyn, utan endast det faktum att personer i en ledande position begått ett brott anses vara tillräckligt för ansvar enligt denna grund. Tanken verkar således vara att de personer som är i en ledande position kan sägas vara en så pass viktig del av företaget, att det egentligen är företaget.

Med andra ord, företaget identifieras med de ledande personerna. De överträdelser de ledande personerna gör, de överträdelserna anses även själva företaget göra.

Sammanfattningsvis finns det stora likheter mellan företagsboten och de olika ansvarsmodeller jag precis presenterat. Skillnaden är dock att företagsboten inte är definierad som ett straff, vilket skulle kunna vara anledningen till att lagstiftaren

165 Prop. 2005/06:59 s. 25 f.

fortfarande verkar vilja få det att framstå som att det individualistiska synsättet inte har försvagats i svensk rätt. Detta kan förvisso vara sant. Å andra sidan, som jag presenterade i kapitel 5.4, så är företagsboten i princip identisk med ett straff och bör därmed också betraktas som sådant. De grunder som ligger bakom ansvaret för företagsboten bör såldes vara lika viktiga vid den nuvarande beteckningen om den skulle betecknas som ett straff.

7.7 Sammanfattning

Det vikarierande ansvaret är den modell som står närmast det individualistiska synsättet eftersom den utgår från att företaget endast är en sammanslutning av sina enskilda individer. En juridisk person kan enligt denna modell drabbas av straffansvar om en enskild individ inom företaget begått en otillåten gärning och därtill även uppfyller skuldkravet. Identifikationsläran tar ett steg bort från det individualistiska synsättet och ser på företaget som en egen entitet, men där en slags överföring av egenskaper från enskilda individer likväl krävs.

Dagens komplexa företag medför dock problem när det gäller att identifiera vilken enskild individ som kan sägas uppfylla skuldkravet. Särskilt när brott inom företag ofta begås genom att flera individer inom företaget gör olika handlingar som tillsammans utgör ett brott, men där en enskild individ inte uppfyller skuldkravet. Principen om kumulativ skuld lindrar dessa utredningssvårigheter genom att straffansvaret inte är avhängigt en enskild individ. Modellen tar ytterligare ett steg bort från det individualistiska synsättet, och ser på företaget som en egen entitet. Straffansvar kan åläggas om det inom verksamheten totalt sett funnits sådan insikt att skuldkravet kan anses uppfyllt. Denna princip fungerar således som ett bra komplement till de första två modellerna, när det inte är möjligt att fastställa skulden hos en enda enskild individ.

Modellen om organisationsskuld är den modell som står längst bort från det individualistiska synsättet. Modellen är helt frikopplad från de fysiska individerna inom företaget, och skulden identifieras istället på ett strukturellt plan direkt hos företaget.

Det kan konstateras att både Danmark och Norge har inslag av flera ansvarsmodeller för att etablera ett straffansvar. Det vikarierande ansvaret finns i båda rättsordningarna, men kompletteras sedan med ansvarsvillkor som bygger på kumulativ skuld eller organisationsskuld för att fånga upp sådana situationer där skulden inte kan identifieras hos en enskild individ. Ett sådant system som består av en kombination av flera ansvarsmodeller liknar också det nuvarande svenska systemet med företagsboten.