Hur bör straffansvaret utformas?

8.2.1 Dags att överge det individualistiska synsättet?

Dagens individualistiska synsätt utgår från det faktum att juridiska personer inte anses besitta ett mänskligt medvetande, ett förnuft, på samma sätt som fysiska individer, vilket anses omöjliggöra ett straffansvar för juridiska personer. Detta faktum innebär dock inte enligt min mening att företag inte kan ses som egna självständiga subjekt som kan hållas straffrättsligt ansvariga. Tvärtom menar jag att företag faktiskt kan ses som en egen självständig entitet.

Som visat finns det mekanismer inom företaget som kan beskrivas som ett slags kollektivt medvetande vilket kommer att påverka de individer som verkar inom företaget.

Dessa mekanismer har företaget kontroll över, det vill säga detta kan förändras. Det är också detta som gör att jag anser att det är legitimt att anse att företaget är en egen entitet som kan hållas ansvarig, eftersom de har en form av kontroll över sig själva och därigenom en möjlighet att förändras och således rätta sig efter lagen. De individer som agerar inom företaget kommer att agera för företaget och i företagets syfte. Det vill säga, individerna kommer i dessa sammanhang agera som en del av företaget, snarare än som sig själva. Det hela kan enligt mig beskrivas som att individer agerar inom olika sfärer, en privat sfär och en sfär som kan beskrivas som den kollektiva sfären. Den senare sfären är den där individerna är en del av något, det vill säga ett sammanhang eller en organisation. I dessa sammanhang bör det enligt min mening beaktas vilken kontext individen agerar inom. Handlingar som företas inom organisationen, i vårt fall den juridiska personen, företas inte för individens egna intressen, utan snarare för den juridiska personens syften, och individens handlingar kommer därmed i dessa fall styras av organisationens policys och företagskultur. Om företagets företagskultur ger den anställda goda skäl att anta att lagöverträdelser är tillåtna eller till och med uppmuntrade, så framstår det enligt min mening rimligt att företaget hålls ansvarigt för detta.

Företaget har en möjlighet att inkorporera en företagskultur som fungerar brottsförebyggande istället för en kultur som uppmuntra brott. Företaget har således en valmöjlighet. Den praktiska verkligheten visar därmed att företag måste kunna ses som självständiga entiteter bortom sina fysiska individer. Skulden kan och bör därmed enligt

min mening identifieras direkt hos företaget, om dess policys till exempel uppmuntrar ett olagligt beteende. Det vill säga, eftersom företaget kan ses som en egen entitet behöver inte heller skulden härledas från någon enskild individ. Det omvända innebär att företaget inte ska hållas ansvarigt om dess företagskultur eller policys uppmuntrar ett lagenligt beteende. I sådana fall har individen agerat utanför det ”kollektiva medvetandet”, och agerat i egenskap av sig själv. Det vill säga, den har inte agerat som en del av företaget.

Således blir ansvaret för den juridiska personen inte strikt, utan skuld måste kunna identifieras hos företaget i sig.

Det kan tilläggas att denna form av företagsskuld inte kan sägas vara densamma som för fysiska individer. Företag kan inte ”veta” eller borde ha ”vetat” något på samma sätt som fysiska individer. Skuldbedömning utgår istället från företagets kultur och huruvida denna uppmuntrat eller tillåtit ett brottsligt agerande. Poängen är att juridiska personer och fysiska individer måste särskiljas, vilket följaktligen innebär att även straffansvaret för juridiska personer måste skilja sig från ansvaret för fysiska individer. Ett straffansvar för juridiska personer behöver inte, och bör inte heller, utgå från samma utgångspunkter som det individuella ansvaret. För att straffansvaret inte ska bli illegitimt och inte framstå som slumpartat är huvudsaken enligt min mening att rättssubjektet faktiskt har en möjlighet att rätta sig och anpassa sig efter lagen. Eftersom jag menar att juridiska personer faktiskt har en kontroll över sig själva, så menar jag att företag därigenom även har en möjlighet att rätta sig efter lagen. Det är därför möjligt att se på företaget som en egen entitet och därigenom också kunna konstatera skuld hos företaget utan att behöva härleda den från en fysisk individ.

8.2.2 Straffansvarets utformning

Som visat finns det flera faktorer som talar för att ett straffansvar för juridiska personer bör införas i svensk rätt. Nästa fråga blir således hur ett sådant ansvar kan och bör utformas. Som konstaterats anser jag att det individualistiska synsättet kan överges till förmån för det praktiska behovet av ett straffansvar för juridiska personer, varför även modellen om organisationsskuld bör anses vara fullt tänkbar i svensk rätt.

Den modell som står närmast dagens individualistiska synsätt är det vikarierande ansvaret, eftersom det bygger på individens gärning och skuld. Det är också detta synsätt som den svenska företagsboten främst bygger på, eftersom det grundläggande kravet är att ett brott kan konstateras, och ett sådant brott kan idag endast begås av en fysisk individ.

Det vikarierande ansvaret har dock flera nackdelar. Förutom de identifikationsproblem

som tidigare nämnts så är den mest uppenbara nackdelen med ett vikarierande ansvar att den juridiska personen, ansvarssubjektet, blir ansvarig för ett annat rättssubjekts gärning.

Ett strikt sådant ansvar innebär att företaget inte riktigt kan freda sig från ett ansvar, oavsett vilka åtgärder företaget företar. Ett vikarierande ansvar är därmed inte särskilt effektivt om syftet med straffansvaret är att förmå företag att företa brottsförebyggande åtgärder. Ett ansvar där företagets brottsförebyggande åtgärder tas i beaktning är därmed mer effektivt, eftersom företaget kan sägas ”belönas” när verksamheten organiserats på ett bra och brottsförebyggande sätt. Om företaget tvärtom drabbas av ett straffansvar trots att det gjort allt i sin makt för att organisera verksamheten på ett erforderligt sätt försvinner en stor del av de incitament som ett straffansvar för juridiska personer annars kan innebära. Det holistiska synsättet och modellen om organisationsskuld beaktar just detta, eftersom företaget endast drabbas av straffansvar när företagskulturen uppmuntrat eller tolererat en lagöverträdelse. Företaget åläggs således inte ansvar om de gjort allt i sin makt för att förebygga brottsligheten. Denna modell är därmed enligt min mening det mest effektiva alternativet när det gäller brottsprevention.

Även om modellen om organisationsskuld enligt min mening troligtvis är den bästa modellen, är det också den modell som står längst bort från det svenska individualistiska synsättet som idag är rådande. Att införa ett renodlat straffansvar endast baserat på organisationsskuld är därmed troligtvis inte möjligt i dagens straffrättssystem. Detta gäller särskilt om vi ser till våra nordiska grannländer, där Danmark förvisso har vissa inslag av modellen, men det där det inte finns något renodlat sådant ansvar. Istället är straffansvaret i dessa länder utformat utifrån en kombination av flera olika ansvarsmodeller. Detta stämmer även överens med den svenska företagsboten, som förvisso i grunden vilar på att en enskild individ begått ett brott, men som också inbegriper andra rekvisit som kan liknas vid övriga ansvarsmodeller. Kanske är det också just denna väg som är den mest rimliga väg att gå även i svensk rätt, det vill säga en kombination av flera ansvarsmodeller. Ett renodlat vikarierande straffansvar är till exempel troligtvis inte aktuellt att införa i svensk rätt eftersom det skulle ta bort kopplingen mellan brott och straff, det vill säga straffsubjektet (företaget), är inte samma som gärningsmannen (den fysiska individen). Genom att använda sig av organisationsskulden som ett tilläggskrav undviks dock detta problem, eftersom skulden identifieras hos företaget, det vill säga ansvarssubjektet. För att undvika de identifikationsproblem som finns med både identifikationsläran och det vikarierande ansvaret kan därtill även en form av kumulativ skuld användas som gör att ansvaret inte blir avhängigt en enskild fysisk individ. Att

kombinera flera olika ansvarsmodeller vid utformningen av ett straffansvar för juridiska personer kan således vara den rätta vägen att gå. Hur ett sådant straffansvar på detaljnivå ska se ut faller dock utanför syftet med detta arbete. Det som dock kan konstateras är att straffansvaret för juridiska personer kan utgå från flera olika ansvarsmodeller som presenterats i denna uppsats. En sådan kombination är troligtvis också det alternativ som är enklast att få igenom i dagens rättssystem, och också det mest effektiv.