5 Företagsbot
5.4 Företagsbotens beteckning som särskild rättsverkan eller straff
lagstiftaren motiverats med att en klassificering som straff skulle innebära att den grundläggande systematiken i svensk straffrätt skulle rubbas.101 En av anledningarna tycks vara att företagsboten kräver att en fysisk person inom företaget begått ett underliggande brott. Det kan således uppfattas som att företaget, ansvarssubjektet, åläggs ansvar för ett annat rättssubjekts gärning, nämligen den fysiska gärningsmannens gärning. Ansvarssubjektet är således inte samma som gärningsmannen och därmed kan företagsboten uppfattas som en form av vikarierande ansvar. Lagstiftaren har dock
98 Prop. 2005/06:59 s. 25 f.
99 Prop. 1981/82:142 s. 9.
100 Prop. 1985/86:23 s. 15.
101 Se avsnitt 5.1, jfr prop. 2018/19:164 s. 15.
betonat att ett införande av ett vikarierande ansvar i svensk straffrätt inte är aktuellt eftersom ett sådant ansvar skulle rubba den grundläggande kopplingen mellan brott och straff. Mot bakgrund av detta har lagstiftaren ansett att det inte är möjligt att klassificera företagsboten som straff, utan har istället valt beteckningen särskild rättsverkan av brott.102 Att utforma företagsboten utan ett krav på att en fysisk individ begått ett brott har inte heller ansetts möjligt, eftersom det traditionella brottsbegreppet i sådana fall skulle behöva revideras och det individualistiska synsättet överges.103 Det tycks således vara av denna anledning ett straffansvar för juridiska personer från lagstiftarens håll inte anses möjligt att införa i svensk rätt.
Om vi ser till hur företagsboten fungerar i praktiken kan dock detta resonemang ifrågasättas. Företagsboten är repressiv, och inte vinsteliminerande som till exempel förverkandet, och innebär ett lidande för företaget i form av att behöva betala en bot, med andra ord en ekonomisk förlust. Därtill har lagstiftaren varit noga med att understryka att företagsboten är avsedd att uttrycka klander mot företaget.104 Både klander och lidande är huvudfaktorer i vad som brukar definieras som ett straff.105 Trots att lagstiftaren valt beteckningen särskild rättsverkan av brott så verkar företagsboten således i praktiken snarare kunna uppfattas som ett straff.106 Det är också värt att notera att förverkandet, som också är en särskild rättsverkan av brott, inte har dessa egenskaper. Förverkandet har en vinsteliminerande effekt och syftar endast till att företagets ekonomiska förhållande ska återställas som om brottet aldrig begåtts. Med andra ord, förverkandets syfte är inte att medföra något lidande, utan endast att återställa ordningen. Därtill har det inte av lagstiftaren uttryckts att förverkandet skulle vara avsett att uttrycka någon form av klander, det är istället företagsbotens syfte. Vid en sådan jämförelse blir det ännu tydligare att företagsboten kan sägas vara en speciell form av särskild rättsverkan av brott, vilket enligt min mening i princip är att likställa med ett straff.
I 1 kap. 3 § BrB stadgas att straffen är böter och fängelse. Att försöka komma runt detta genom att benämna något för något annat än vad det faktiskt är förtar inte sanktionens karaktär som straff enligt min mening. Det kan därmed ifrågasättas om det
102 Jfr prop. 2018/19:164 s. 106 f., prop. 1985/86 s. 19, Ds. 2001:69 s. 30.
103 Prop. 1985/86:23 s. 20.
104 Jfr prop. 1985/86 s. 21, 108.
105 Hart, Punishment and Responsibility s. 4 f., Jareborg, Straffrättens gärningslära s.14, Ulväng, Straffbegreppet s. 223.
106 Lagrådsledamoten Mueller anförde i yttrandet till lagrådsremissen inför 1985 års lag att företagsbotens reella innebörd i huvudsak är ett straff för ett brott, och i vissa fall uteslutande ett straff. Detta gäller oavsett om företagsboten betecknas som en särskild rättsverkan av brott eller inte. Se prop. 1985/86:23 s.
81, 88 f.
verkligen räcker att ändra en sanktions beteckning för att kunna säga att sanktionen inte innebär att ett vikarierande ansvar accepteras i svensk straffrätt. Bör det inte kunna sägas att ett vikarierande ansvar faktiskt i praktiken införs i svensk straffrätt genom att införa en i praktiken repressiv och klandrande sanktion, oavsett hur sanktionen betecknas? Av bland annat den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) följer att de rättighetsgarantier som där stadgas ska gälla alla sanktioner som i praktiken är ett straff, oavsett dess beteckning. I SOU 2016:82 anförs det till och med att ”Enligt vår mening torde det inte råda något tvivel om att även företagsbot utgör ett straff i den bemärkelse som avses i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga”.107 De rättigheter som följer av EKMR bör således även gälla vid åläggandet av en företagsbot. Enligt min mening bör detta även gälla de nationella principer och rättigheter som omgärdar ett straff.108 Det borde således inte vara möjligt kunna undgå de rättighetsgarantier som omgärdar ett straff endast genom att beteckna en sanktion som något annat.
De principiella resonemang som ligger bakom företagsbotens klassificering som särskild rättsverkan av brott istället för straff lämnar enligt min mening en hel del i övrigt att önska. Att beteckna företagsboten som särskild rättsverkan av brott förtar inte sanktionens karaktär av straff. De betänkligheter som finns avseende ett vikarierande ansvar bör därmed anses kvarstå eftersom företagsboten i realiteten i princip fungerar som ett straff.109 Om lagstiftaren vill undvika ett vikarierande ansvar bör systemet med företagsboten utredas på nytt för att se om den behöver reformeras, och om ett eventuellt straffansvar för juridiska personer bör införas i svensk rätt.
Företagsboten har även fått en del kritik när det gäller dess förenlighet med Sveriges internationella åtaganden. OECD har till exempel kritiserat Sverige för att företagsboten inte vara tillräckligt effektiv när det gäller bekämpningen av mutbrott. År 2012 kritiserades Sverige bland annat för att företagsbotens maximibelopp på 10 miljoner svenska kronor inte var tillräckligt högt för att sanktionen ska vara tillräckligt effektiv och proportionerlig.110 Denna gräns höjdes dock 2020 till 500 miljoner, 36 kap. 9 § BrB.111 OECD har även riktat kritik mot Sverige på grund av att företagsboten vid uppsåtliga
107 SOU 2016:68 s. 108. Detta ansågs dock inte vara något tungt vägande skäl för att beteckna företagsboten som ett straff, även om det i viss mån ansågs tala för detta.
108 Jfr Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 16 f.
109 SOU 1997:127 s. 239.
110 The OECD Phase 3 Report on Sweden para 57.
111 Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 2020.
brott kräver att det går att identifiera en fysisk gärningsman inom företaget som agerat med uppsåt. OECD menar att det faktum att det inte går att applicera skuld direkt hos företaget medför stora svårigheter för att hålla företag ansvariga i de fall en fysisk gärningsman inte kan identifieras.112 Sverige rekommenderas därför att reformera lagstiftningen så att företag kan hållas ansvariga för uppsåtliga brott även när det inte går att identifiera en fysisk gärningsman.113
Sammanfattningsvis kan det konstateras att både företagsboten och företagaransvaret lämnar saker i övrigt att önska. Enligt min mening innebär lagstiftarens enträgna vilja att hålla kvar vid det individualistiska synsättet hinder för att utforma ett system som på ett mer effektivt och ändamålsenligt sätt kan bekämpa brottslighet inom näringslivet. I det senaste betänkandet på området, SOU 2016:82, uttalades det till exempel att utredningens uppdrag inte omfattade att undersöka huruvida ett renodlat straffansvar för juridiska personer bör införas i svensk rätt eller inte.114 En ny utredning eller kommitté bör därför tillsättas som även omfattar vilka alternativa möjligheter som finns utöver företagaransvaret och företagsboten, och vilka möjligheter det finns att gå bortanför det individualistiska synsättet. Det duger nämligen inte enligt min mening att endast hänvisa till att ett straffansvar för juridiska personer inte går ihop med det traditionella brottsbegreppet. Det finns inget egenvärde i att behålla ett begrepp bara för att det alltid varit så utan en djupare analys än så måste företas. Så är fallet särskilt med tanke på att de betänkligheter som finns med ett vikarierande ansvar bör anses finnas i lika hög grad med nuvarande system, som om boten hade betecknats som ett straff. Om ett sådant system ska finnas i svensk straffrätt bör det finnas goda principiella resonemang bakom det. Att endast förklä företagsboten som en särskild rättsverkan av brott räcker inte. Mot bakgrund av detta kommer jag i de följande avsnitten att redogöra för några alternativa modeller av straffansvar för juridiska personer som finns i syfte att utmana den traditionella synen att straffansvaret endast är reserverat till fysiska individer.
112 The OECD Phase 3 report on Sweden para 43-44.
113 The OECD Phase 3 report on Sweden, Rekommendation 1.
114 SOU 2016:82 s. 99.