Företagsbotens konstruktion

Bestämmelserna om företagsbot finns i 36 kap. 7–10 a §§ BrB. Den centrala bestämmelsen är 36 kap. 7 § BrB som har följande lydelse:

”På yrkande av allmän åklagare ska ett företag åläggas företagsbot för brott, om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter och brottet har begåtts i utövningen av

1. näringsverksamhet,

2. sådan offentlig verksamhet som kan jämställas med närings-verksamhet, eller

3. annan verksamhet som ett företag bedriver, om brottet har varit ägnat att leda till en ekonomisk fördel för företaget.

För att företaget ska åläggas företagsbot krävs också

1. att företaget inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottet, eller

2. att brottet har begåtts av

a. en person med ledande ställning i företaget, grundad på befogenhet att företräda företaget eller att fatta beslut på dess vägnar, eller

b. en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten.

Med företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer.

Första stycket gäller inte, om brottet varit riktat mot företaget.”

Ansvarssubjektet för företagsboten är företag. I 36 kap. 7 § tredje stycket framgår att det med företag avses enskilda näringsidkare och juridiska personer. Med näringsidkare menas varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt bedriver verksamhet av ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad på vinst eller inte.⁸¹

81 Prop. 2018/19:164 s. 15.

Enligt 36 kap. 7 § första stycket krävs att ett brott har begåtts, och att detta brott begåtts i utövningen av antingen näringsverksamhet, offentlig verksamhet som kan likställas med näringsverksamhet eller annan verksamhet som företaget bedriver. Att brottet ska ha begåtts inom en näringsverksamhet innebär att brottet typiskt sett ska ha en klar anknytning till företaget. Med näringsverksamhet avses all yrkesmässigt bedriven verksamhet av ekonomisk art.⁸²

Av första stycket andra punkten följer att företagsbot även kan åläggas för brott som begås i offentlig verksamhet som kan jämställas med näringsverksamhet. Till sist följer det av första stycket tredje punkten att företagsbot även kan åläggas för brott inom annan verksamhet som företaget bedriver, förutsatt att brottet varit ägnat att leda till en ekonomisk fördel för företaget. Denna punkt avser egentligen all annan verksamhet som inte omfattas av den första eller andra punkten, förutsatt att den medfört en ekonomisk fördel för företaget.⁸³

5.2.1 Ett brott ska vara konstaterat

En grundläggande förutsättning för att ålägga företagsbot är att ett brott kan konstateras.

Eftersom det i svensk rätt endast är fysiska personer som anses kunna begå brott krävs det att en fysisk person inom verksamheten begått ett brott. Det innebär att både en otillåten gärning måste utföras och personlig skuld måste föreligga hos en fysisk individ inom företaget.⁸⁴ Lagstiftaren menar att detta krav innebär att det traditionella individualistiska synsättet inte måste överges. Istället betonas det att företagsboten fortfarande bygger på den traditionella straffrättsliga skuldprincipen, enligt vilken endast fysiska personer kan handla och uppvisa skuld.⁸⁵

Trots att det krävs att både brottsbeskrivningsenlighet och personlig skuld föreligger, har det i förarbetena uttalats att detta krav inte innebär att det krävs att någon fysisk person åtalas för ett brott, eller ens identifieras. Däremot måste det stå klart att ett brott har blivit begånget.⁸⁶ Frågan som väcks är hur skuld i form av oaktsamhet eller uppsåt då ska kunna bevisas, om gärningsmannen är anonym. I förarbetena har det uttalats att ”det är fullt tänkbart att det kan stå klart att någon har handlat vårdslöst, utan att det för den skull går

82 Prop. 2018/19:164 s. 63.

83 Prop. 2018/19:164 s. 63 f.

84 Prop. 1985/86:23 s. 20, Iseskog, Företagsbot s. 8.

85 Prop. 1985/86:23 s. 20.

86 Prop. 2005/06:59 s. 41, Iseskog, Företagsbot s. 8.

att leda i bevis exakt vem denne är”.⁸⁷ Att bevisa uppsåt hos en anonym gärningsman anses dock sällan vara möjligt. Detta innebär i sin tur att det bör vara svårt att ålägga ett företag en företagsbot för uppsåtliga brott, om det inte är möjligt att identifiera någon enskild person som uppfyller skuldkravet.⁸⁸ Däremot anses det som nyss nämnts vara fullt möjligt att bevisa oaktsamhet trots att ingen gärningsman har blivit identifierad. En av anledningarna till detta skulle kunna vara att de flesta näringsrelaterade brotten utgörs av så kallade oaktsamma underlåtenhetsbrott. Själva prövningen av en sådan oaktsamhet har vid näringsrelaterad brottslighet ansetts skilja sig från den som sker vid traditionell brottslighet. Vid prövningen av näringsrelaterad oaktsamhet utgår ofta bedömningen från olika aktsamhetsstandarder, och därmed själva gärningen istället för gärningsmannen.⁸⁹ Den näringsrelaterade brottsligheten innebär därtill ofta överträdelser med koppling till brister i tillsyn och kontroll över verksamheten. Sådana brister är ofta uppenbara även om det inte går att identifiera vem som bör anses bära det straffrättsliga ansvaret för bristerna.⁹⁰

5.2.2 Grunder för ansvar

5.2.2.1 Företaget har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas

I 36 kap. 7 § andra stycket anges två alternativa grunder för när en företagare kan åläggas företagsbot.⁹¹ Enligt första punkten kan företagsbot åläggas om företaget inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottet. Det spelar enligt denna punkt ingen roll vem som begått brottet inom verksamheten, lagöverträdelser av både uppdragstagare och anställda omfattas. Denna grund fanns redan i den första lagstiftningen avseende företagsboten och ska ses mot bakgrund av företagsbotens syfte; att understryka företagets ansvar för att företa brottsförebyggande åtgärder samt förmå företag att företa en effektivare övervakning av regelefterlevnaden.⁹²

Näringsidkaren kan enligt denna punkt hållas ansvarig för brottet på grund av att denne till exempel inte haft tillräckliga rutiner och kontroller för att förhindra brottet.⁹³ Företaget förväntas således organisera verksamheten på ett sådant sätt att en effektiv övervakning

87 Prop. 1985/86:23 s. 62.

88 SOU 1997:127 s. 238.

89 Victor, Ansvar utan klander? s. 375.

90 SOU 1997:127 s. 235.

91 36 kap. 7 § andra stycket motsvaras i sak av den tidigare lydelsen av bestämmelsen, varför äldre förarbeten och kommentarer alltjämt bör vara gällande, se prop. 2018/19:164 s. 65.

92 Prop. 1985/86:23 s. 66 f.

93 Bäcklund m.fl. Brottsbalken, kommentaren till 36 kap. 7 § andra stycket.

är på plats för att kontrollera att verksamheten bedrivs lagenligt. Endast allmänt hållna riktlinjer till de anställda om att lagar och regler ska följas bör inte räcka, utan det krävs mer specifika föreskrifter som har till ändamål att förhindra en sådan brottslighet som är aktuell i det specifika fallet. Om näringsidkaren gjort vad som skäligen kan begäras för att förhindra att det aktuella brottet begåtts ska en företagsbot inte åläggas.⁹⁴ Bedömningen bör därtill även omfatta huruvida företaget borde haft anledning att förutse att det fanns en risk för att brottet skulle kunna begås i verksamheten, och huruvida företagaren haft rimliga möjligheter att eliminera en sådan risk.⁹⁵ Det ska alltså i princip ske en oaktsamhetsbedömning av företaget i detta fall.

Rekvisitet kan sammanfattningsvis beskrivas som en begränsning av företagets ansvar.

Om näringsidkaren gjort vad som skäligen kan begäras för att förhindra det aktuella brottet bör företagsbot inte åläggas.⁹⁶ Ansvaret är således inte strikt, utan ansvarsfrihet kan förekomma om företaget faktiskt gjort det som krävs.

5.2.2.2 Personer i ledande ställning

Enligt 36 kap. 7 § andra stycket 2 kan en företagsbot åläggas ett företag för brott som begås av en person i ledande ställning inom företaget, eller en person som annars haft särskilt ansvar för tillsyn i verksamheten. Denna punkt ställer inte upp någon ansvarsbegränsning i form av att företaget kan undgå ansvar om det gjort vad som skäligen kan begäras, som finns i den första punkten i samma stycke. Istället innebär denna punkt ett utökat ansvar där företaget kan bli ansvarigt för ledningens handlingar, oavsett om företaget vidtagit erforderliga åtgärder när det gäller tillsyn och kontroll över verksamheten eller inte.⁹⁷

Motiven till detta utökade ansvar är att personer i ledande ställning ofta står utanför det kontrollsystem som finns inom företaget som ska förebygga brott inom verksamhet.

Dessa personer har dessutom ofta på grund av sin ställning befogenheter och uppgifter som gör det rimligt att ålägga dem ett större ansvar. De har till exempel större möjligheter att utnyttja företaget för att uppnå en personlig vinning av brott. Mot bakgrund av detta har det därmed ansetts rimligt att en företagsbot även kan åläggas företag när de personer som är tänkta att kontrollera verksamheten begår brott. Det bör dock tilläggas att detta

94 Prop. 1985/86:23 s. 67 f.

95 Bäcklund m.fl. Brottsbalken, kommentaren till 36 kap. 7 § andra stycket.

96 Prop. 1985/86:23 s. 66 ff.

97 Prop. 2005/06:59 s. 25 f.

ansvar inte innebär att företag kan bli ansvariga för brott som riktas mot näringsidkaren själv, eller för abnormhandlingar. Dessa handlingar avgränsas bort dels genom att brottet måste ha begåtts som ett led i näringsverksamheten enligt första stycket, och dels genom fjärde stycket i samma paragraf som stadgar att bestämmelsen inte gäller för brott mot företaget.⁹⁸