En komparativ utblick

7.5.1 Danmark

I Danmark tillämpas sedan 1996 en generell modell för juridiska personer. För straffansvar krävs enligt 5 kap. 27 § Straffeloven att ett brott har begåtts inom verksamheten som kan knytas till en eller flera personer som är kopplade till den juridiska personen. Brottet kan ha begåtts av både personer i ledningen och anställda. Därtill krävs även att själva gärningen har en funktionell koppling till verksamheten.

Abnormhandlingar utan koppling till verksamheten omfattas således inte.¹⁵³

Att en lagöverträdelse begåtts är inte tillräckligt för att ett straffansvar ska utdömas.

Därtill krävs det även att skuld för överträdelsen kan tillskrivas en eller flera fysiska personer som är knutna till företaget, eller genom att skulden tillskrivs den juridiska personen som sådan.¹⁵⁴ Eftersom skulden kan tillskrivas en eller flera personer finns således en form av kumulationsansvar i den danska straffrätten, det vill säga att summan av flera individers kunskap eller insikt kan uppfylla skuldkravet. Kumulationsansvaret gäller dock endast oaktsamhetsbrott, om uppsåt krävs måste således en enskild individ ensam uppfylla skuldkravet.¹⁵⁵ Även anonyma fel omfattas av bestämmelsen vilket innebär att den juridiska personen kan drabbas av straffansvar även om det inte är möjligt att identifiera den fysiska person som begått lagöverträdelsen.¹⁵⁶

Skulden kan därtill tillskrivas den juridiska personen som sådan, det vill säga en form av organisationsskuld. En sådan skuld kan konstateras om företaget har brustit i sin organisation av företaget genom till exempel bristfällig upplärning av anställda eller otillräckliga kontrollåtgärder. Även denna regel gäller endast vid oaktsamhetsbrott, varför det vid uppsåtliga brott fortfarande krävs att en enskild individ kan identifieras som

152 Wells, Corporations and Criminal Responsibility s. 156 f., Cullen, The OECD convention on bribery:

a commentary s. 20.

153 Betænkning 1289/95 s. 80, Høivik s. 129 f., Jönsson, Straffansvar och modern brottslighet s. 141.

154 Betænkning 1289/95 s. 95. Jfr även s. 85.

155 Høivik, Foretaksstraff s. 131.

156 Betænkning 1289/95 s. 94, Høivik. Foretaksstraff s. 129.

uppfyller skuldkravet. Det ska även här tilläggas att dessa olika ansvarsvillkor är alternativa. Det är således upp till domstolen att bestämma vilket ansvarsvillkor som passar bäst i det enskilda fallet.¹⁵⁷

Sammanfattningsvis kan det konstateras att den danska modellen dels bygger på ett vikarierande ansvar, eftersom att skulden kan härledas från en enskild individ, och dels på kumulativ skuld, eftersom skuldkravet även kan uppfyllas genom att lägga ihop flera individers kunskap och insikt. Därtill finns även ett tredje ansvarsvillkor som bygger på en form av organisationsskuld direkt hos företaget. Med tanke på att ansvarsvillkoren är alternativa bör det poängteras att kravet på organisationsskuld inte är något tilläggskrav.¹⁵⁸ Företaget tycks således kunna åläggas ett vikarierande ansvar om en enskild individ begått en lagöverträdelse inom verksamheten och denne även har skuld till detta, oavsett om företaget i sig företagit alla erforderliga åtgärder som krävs för att förebygga brott inom verksamheten. Det vikarierande ansvaret framstår således i princip som ett strikt vikarierande ansvar.

7.5.2 Norge

I Norge är det sedan 1991 möjligt att ålägga juridiska personer straffansvar. Den norska modellen bygger på ett individualistiskt synsätt, och går ut på att individens handlingar och skuld identifieras och tillräknas den juridiska personen.¹⁵⁹ För straffansvar krävs enligt 3 a kap. 48 a § Straffeloven att en lagöverträdelse ägt rum och att denna lagöverträdelse begåtts av en fysisk person som handlat på den juridiska personens vägnar. Att en lagöverträdelse ska ha ägt rum innebär att en fysisk person uppfyller de objektiva förutsättningarna som stadgas i straffbudet.¹⁶⁰ Det krävs enligt bestämmelsen inte att någon enskild person kan straffas för brottet, utan det räcker med att en lagöverträdelse objektivt ägt rum. Detta innebär i sin tur att även anonyma fel omfattas av bestämmelsen. I dessa situationer bedöms de faktiska förhållandena. Om det står klart att lagöverträdelsen inte hade kunnat komma till stånd utan att en fysisk individ haft uppsåt, så anses skuldkravet uppfyllt. Vid brott som endast kräver oaktsamhet, tillåts även kumulerande fel. Om det är ett brott som kräver uppsåt, så måste dock skulden kunna identifieras hos en enda person.¹⁶¹

157 Betænkning 1289/95 s. 95, Høivik, Foretaksstraff s. 132.

158 Høivik, Foretaksstraff s. 133.

159 Høivik, Foretaksstraff s. 14.

160 Høivik, Foretaksstraff s. 174.

161 Jönsson, Straffansvar och modern brottslighet s. 142.

Som visat tar den norska modellen ingen hänsyn till hur själva företaget agerat. Det spelar således ingen roll om företaget har företagit erforderliga organisatoriska åtgärder eller inte. Det bör dock tilläggas att abnormgärningar, det vill säga gärningar som är tydligt illojala mot verksamheten eller privata, inte omfattas och bör således inte föranleda något straffansvar för den juridiska personen.¹⁶² Den norska modellen kan sammanfattningsvis karakteriseras som ett strikt vikarierande ansvar, med vissa inslag av ett kumulationsansvar.

7.5.3 Australien

I Australien tillämpas sen 1995 på federal nivå en modell som etablerar ett straffansvar för juridiska personer. Modellen ser på företaget som en egen entitet bortom sina fysiska medlemmar vilket innebär att modellen öppnar upp för möjligheten att identifiera skuld direkt hos företaget, så kallad organisationsskuld.

Om en otillåten gärning företas av en anställd, agent eller styrelseledamot som agerar inom ramen för dess ställning inom företaget, ska denna gärning tillskrivas företaget, 12.2 Criminal Code Act. Skuldkravet anses vara uppfyllt om den juridiska personen uttryckligen eller underförstått, tillåtit eller auktoriserat den otillåtna gärningen, 12.3 (1) Criminal Code Act. Företaget anses enligt 12.3 (2) (c) uppfylla detta skuldkrav om det inom företaget funnits en företagskultur som uppmuntrat eller tolererat det brottsliga beteendet, eller, enligt 12.3 (2) (d), om företaget misslyckats att skapa och vidhålla en sådan företagskultur som krävs för att den specifika lagöverträdelsen inte ska ske. Denna bedömning ska ske utifrån vissa relevanta faktorer, vilka enligt 12.3 (4) bland annat är huruvida lagöverträdelsen auktoriserats av en person inom ledningen av företaget och om den anställde antog, och hade skäl att anta, att en person i ledningen skulle ha auktoriserat lagöverträdelsen.

Om brottet endast kräver oaktsamhet är skuldkravet även uppfyllt om det är företagets styrelse som genomfört den relevanta gärningen med avsikt, insikt eller oaktsamhet, eller om styrelsen uttryckligen eller underförstått auktoriserat eller tillåtit den aktuella lagöverträdelsen, 12.3 (2) (a) Criminal Code Act. Detsamma gäller om någon inom företagets högsta ledning med avsikt, insikt eller av oaktsamhet medverkat i den otillåtna gärningen, eller om någon i ledningen underförstått auktoriserat eller tillåtit den aktuella lagöverträdelsen, 12.3 (2) (b). Den sistnämna ansvarsgrunden gäller dock inte om

162 Jönsson, Straffansvar och modern brottslighet s. 142.

företaget kan bevisa att det har företagit erforderliga kontrollåtgärder för att motverka den aktuella lagöverträdelsen.

Sammanfattningsvis bygger det australienska straffansvaret på ett holistiskt synsätt och modellen om organisationsskuld, där skulden identifieras direkt hos företaget. När det gäller oaktsamma brott finns även vissa inslag av identifikationsläran vilket innebär att företaget kan drabbas av ett straffansvar om styrelsen eller någon i ledningen på något sätt medverkat till lagöverträdelsen.

7.6 Ansvarsmodellerna och den svenska företagsboten – en jämförelse