Den svenska skolretorikens historia har sin upprinnelse i den västerländska utbildningens gemensamma källor: i antikens Grekland och Rom. från de tankar som i de antika grekiska staterna formades kring utbildning och fostran, fram till det tidiga 1800-talets skolväsende i bland annat Sverige var retoriken en explicit del av den kvalificerade institutionaliserade utbild- ningen. Skolretorikens historia sträcker sig alltså över närmare två och ett halvt återtusende. Under denna avsevärda tidsrymd finns plats för variation vad gäller såväl retorikämnets betydelse och innehåll som dess relation till utbildningens övriga ämnen. i det följande tecknas en bred utbildnings- historisk översikt avsedd att ge avhandlingen bakgrund och kontext likaväl som att relatera skolretoriken till utbildningen i stort.
Kapitlet inleds med en översikt av de huvudsakliga strömningarna i den svenska och västerländska utbildningens historia från antiken och fram till och med 1600-talet.1 Särskild tonvikt läggs här vid relationerna mellan
retorik och pedagogik och de traditioner, begrepp och tankar som präglar detta förhållande.
1. för hela detta kapitel, se även Stefan Rimm, ”Den lärda skolan”, i Utbildningshistoria. En introduk-
GReKLanD
Grekland
Retorikens – och därmed retorikutbildningens vagga – stod i antikens Grekland. i aten, en stadsstat som har haft en avgörande betydelse för väs- terländskt tänkande kring filosofi, politisk teori, litteratur, dramatik, medi- cin, naturvetenskap och, sist men inte minst, demokrati och retorik.2 Den
atenska demokratin var förvisso knappast demokratisk i dagens mening och stora grupper ställdes vid sidan av: kvinnor, slavar och utlänningar.3
Liksom folkstyret var en fråga för en begränsad krets av vuxna, fria män var utbildning i organiserad form en sak för pojkar, ynglingar och män.4
Utbildningen utgjorde en förberedelse för och en skolning in i ett liv som medborgare, aktiv i det allmännas affärer.
något egentligt utbildningssystem var inte att tala om, utan undervisning- en bedrevs i privata skolor tillsammans med några allmänna institutioner, in- riktade framför allt på fysisk träning. medan den allra första undervisningen av de små barnen ägde rum i hemmet – och därmed även bör ha involverat mödrar och systrar – skulle pojkarna vid sju års ålder lämna hemmet (och kvinnorna) för en uppfostran tillsammans med andra pojkar och män.
Utbildningen ordnades ursprungligen i gymnastike (gymnisk utbildning) och mousike (musisk utbildning); från fjärde århundradet f. Kr. lades till dessa två inriktningar även den grammatiska utbildningen.5 De gymniska
eller fysiska övningarna gick under uppväxten från lek och spel till idrott och slutligen militär träning. Den sunda kroppen – som händelsevis också blev mer lämpad för militära ändamål – skulle emellertid också motsvaras av en sund själ. Själens gåvor odlades å sin sida i den musiska undervisning- en, vilken som regel ägde rum i privat regi. Begreppet musik var betydligt 2. om aten, jfr Carl ivar Sandström, Utbildningens idéhistoria. Om samhällsförändringarnas inflytande
på undervisningens mål och idéinnehåll genom tiderna i Sverige och utlandet (Stockholm: Svensk facklit-
teratur, 1989), s. 29 ff. och Wilhelm Sjöstrand, Pedagogikens historia. 1, Från antiken till första världskriget (Lund: Gleerup, 1954), s. 9 ff.
3. Det bör också påpekas att det antika Grekland omfattade fler stater än aten. om samhällsliv och utbildning i aten präglades av demokratin och det medborgerliga deltagandet i det allmännas affärer, så såg sakerna helt annorlunda ut i till exempel Sparta. i denna genommilitariserade stat syftade i princip all utbildning till att skapa starka män. Den brutala basen byggdes på barnamord: svaga individer skulle elimineras och vanskapta och sjuka barn sattes att dö. De gossar som fick leva underkastades en utbild- ning där såväl den gymniska som den musiska undervisningen sattes i hemstatens tjänst: fysisk fostran gick hand i hand med patriotiskt uppbygglig kulturell skolning.
4. för en diskussion om utbildning och kön, och kvinnors möjligheter till utbildning under antiken, se till exempel teresa morgan, Literate Education in the Hellenistic and Roman worlds, Cambridge Classical Studies (Cambridge: Cambridge University press, 1998), s. 48.
bredare än i dag: utöver musikteori, sång och trakterande av instrument in- begreps här även företeelser som dramatik, litteratur och poesi.6 till detta
kom de läs-, skriv- och räknefärdigheter som hörde till bokstavskonsten, grammatiken, och som lärdes ut av en särskild lärare, grammatisten. Utbildningen i aten hade alltså som mål att göra pojkarna kvalificerade att delta i det allmänna livet. av en vuxen man skulle krävas duglighet i den demokratiska stadsstatens politiska vardag, och till detta kom behovet av att kunna föra sin egen talan i juridiska spörsmål samt de rika ceremoniella sam- manhang som mötte den medborgare vars dagar inte nödvändigtvis tyngdes av hårt arbete. mot dessa behov svarade retoriken. Denna var bokstavligen en lära om konsten – eller konsthantverket – att tala väl: en kodifiering, systematisering och teoretisering av de främsta vältalarnas praktiker.7
Retorikens centrala position i alla aspekter av samhällslivet – och dess status som ett maktmedel för fria män och medborgare – avspeglades även i utbildningen. Här kom retoriken att ses som den högsta formen av enkyklios
paideia, allmänbildningen eller den allmänna utbildningen.8
Samtidens efterfrågan på utbildning i talekonst kom att mötas av de så kallade sofisterna – vältalighets- och visdomslärare som mot betalning gärna tränade ynglingar i retorik och filosofi.9 Retoriken bar hos sofisterna
ofta tydligt relativistiska och skeptiska drag med människan som alltings mått och sanningen som situations- och perspektivberoende.
till den grekiska retorikens mer framstående gestalter hörde isokrates (436–338 f. Kr.), som tydligt framhöll retorikundervisningens moraliska sidor.10 Genom att öva sig på teman som knöt an till dygd, rättvisa, mod
och visdom skulle ynglingarna själva komma att inkorporera dessa värden, värden som var nödvändiga för att bli en god talare och en god samhälls- medborgare. Utöver att ta upp uppbyggliga teman fick också eleverna lära sig betydelsen av de goda exempel som utgjordes av historiens stora män. 6. teresa morgan påpekar i fråga om litteraturen att denna kan ses som tillhörande såväl mousike som grammata. ibid. om mousike och vältalighet, jfr även Jørgen fafner, Tanke og tale. Den retoriske
tradition i Vesteuropa (København: Reitzel, 1991), s. 21 ff.
7. Jfr hur Jørgen fafner framhåller hur retoriken ”var fra først af en anvendt retorik” och att de teoretiska sidorna kom därefter. ibid., s. 41 f.
8. morgan, Literate Education in the Hellenistic and Roman worlds, 1998, s. 190. morgan menar vidare att även om enkyklios paideia stundtals har betraktats som en tämligen enhetlig läroplan så handlar det om ett flexibelt system. ibid., s. 52.
9. Vickers, In Defence of Rhetoric, 1988, s. 6. Jfr även fafner, Tanke og tale, 1991, s. 41 f. och Sjöstrand,
Pedagogikens historia. 1, 1954, s. 12.
Rom med filosofer som Sokrates (ca 470–399 f. Kr.) och, framför allt, platon (427–347 f. Kr.) etablerades emellertid några av de skiljelinjer som än i våra dagar gör sig påminda i diskussionen om retorikens status. Sokrates tog av- stånd från den sofistiska relativismen och menade att människan genom att använda sitt förnuft kan nå fram till objektiv sanning och riktigt handlande; på så sätt uppnåddes den självkännedom som utgjorde en väg till dygd.11
platons retorikkritik var ännu fränare. Retoriken avfärdades som föga mer än en falsk förförelsekonst, en politisk perversion snarare än en fråga om filosofi, estetik eller utbildning.12
Synen på retoriken hos aristoteles (384–322 f. Kr.) är inte entydig när det gäller förhållandet till samhället, politiken och etiken. framför allt ut- gör aristoteles’ Retoriken ett retorikteoretiskt verk.13 Här utmålas retoriken
som konsten att, i vad det än gäller, finna medlen för att övertyga.14 till-
sammans med bland annat isokrates’ skrifter bidrog aristoteles’ Retoriken till att ge retoriken en hög status i samhället och en given plats i den hel- lenistiska utbildningen.15 Denna plats skulle retoriken försvara även i Rom.
Rom
när Grekland under århundradena före Kristi födelse hamnade under det expanderande romerska väldet tog de erövrande romarna till sig de ocku- perades kultur. i Rom blev grekiskan elitens språk samtidigt som grekiska kulturuttryck satte sin prägel på romersk konst och litteratur.
11. om Sokrates, jfr Sjöstrand, Pedagogikens historia. 1, 1954, s. 13 ff. och Sandström, Utbildningens
idéhistoria, 1989, s. 30 f.
12. Vickers, In Defence of Rhetoric, 1988, s. 84. avståndstagandet är motsägelsefullt, inte bara för att platons nedgörande av retoriken är mycket retoriskt till sin karaktär. Som påpekats av bland andra Brian Vickers baserades platons aversion mot retoriken på dess nära koppling till den atenska demokratin. Samtidigt som han avskydde det demokratiska styret såg emellertid platon ett bruk för retoriken i sin tänkta icke-demokratiska idealstat – men inte som folkstyrets verktyg utan som statens. ibid., s. 147. om platon och retoriken, jfr även fafner, Tanke og tale, 1991, s. 44 ff. och Kennedy, A New History of
Classical Rhetoric, 1994, s. 35 ff.
13. George a. Kennedy har betecknat aristoteles Retoriken som ”a ’formalist’ treatise, largely an objective, nonjudgmental analysis of the forms that rhetoric took in his time and in this sense more like his scientific than his ethical writings.” ibid., s. 56. Jfr Vickers, In Defence of Rhetoric, 1988, s. 162 f. 14. aristoteles, Retoriken 1.2.1. Jfr Kennedy, A New History of Classical Rhetoric, 1994, s. 56 samt Vickers, In Defence of Rhetoric, 1988, s. 162.
när Rom övertog den grekiska retoriken skedde emellertid en anpass- ning till romerska förhållanden i allt från stilistiska ideal till själva de arenor – juridik, politik, ceremonier – där vältaligheten utövades.16 att retoriken
hade blivit en bärande företeelse i den romerska republiken – liksom senare i kejsardömet – märktes även i utbildningen, ännu ett område där det gre- kiska inflytandet var påtagligt.17
De olika skoltyperna som växte fram i Rom gav uttryck för ett stadie- tänkande. Vid sju års ålder började pojkarna i elementarskolan, inriktad på läsning, skrivning och räknande. Därefter följde grammatikskolan med stu- dier i grammatik, inbegripande bland annat litteratur. Här påbörjades även studierna i grekiska. i grammatikskolan påbörjades progymnasmata: ett pro- gram av allt mer avancerade ’förretoriska’ övningar, från fabler och krior till lagförslag.18 Den högsta skolformen var retorskolan. Denna var inriktad
på talekonsten liksom på det allmänna filosofiska, litterära och kulturella vetande som kunde stödja vältaligheten, inklusive deklamationer, orationer och andra övningar.19 Det retoriska talandet och skrivandet beledsagades
av teoretiska regler, præcepta.20
i senantiken formulerades tanken på en utbildning organiserad efter de så kallade fria konsterna, artes liberales. Dessa konster bildade två block, tri-
vium och quadrivium, uppkallade efter de ingående ämnenas tre respektive
fyra vägar. Trivium utgjordes av grammatik, retorik och dialektik medan
quadrivium utgjordes av astronomi, geometri, aritmetik och musik.
marcus tullius Cicero (106–43 f. Kr) framstår som den romerska retori- kens mest centrala gestalt, bland annat på grund av bredden i hans karriär: politiker och poet, författare och filosof, vältalare och retorikteoretiker.21
Det var emellertid marcus fabius Quintilianus (ca. 35–100) som formu- 16. om den tidiga romerska retoriken, se Kennedy, A New History of Classical Rhetoric, 1994, s. 102 ff. 17. Vickers, In Defence of Rhetoric, 1988, s. 163.
18. Ronald f. Hock och edward n. o’neil, The Chreia and Ancient Rhetoric. Classroom Exercises, Writings from the Greco-Roman World 2 (Leiden: Brill, 2002), s. 81–93; anders eriksson, Retoriska
övningar. Afthonios’ Progymnasmata (nora: nya Doxa, 2002), s. 20, 27; Kennedy, A New History of Clas- sical Rhetoric, 1994, s. 202–208; George a. Kennedy, Progymnasmata. Greek textbooks of prose composition and rhetoric, Writings from the Greco-Roman World 10 (atlanta: Society of Biblical Literature, 2003),
s. iX ff.
19. Jfr James J. murphy, Latin Rhetoric and Education in the Middle Ages and Renaissance, Variorum Collected Studies Series CS827 (aldershot/Burlington: ashgate, 2005), s. 162 ff.
20. James J. murphy, ”the Key Role of Habit in Roman Writing instruction”, i A Short History
of Writing Instruction. From Ancient Greece to Modern America, red. James J. murphy (mahwah, nJ:
erlbaum, 2001), s. 51 ff.
meDeLtiDen lerade vad som kom att bli de mest betydelsefulla tankarna kring retorik- utbildningen.22 i sin berömda skrift om vältalarens uppfostran, Institutio
oratoria, framhöll Quintilianus hur utbildningens mål var att skapa inte bara
kompetenta, utan just goda vältalare. idealet var en god man som bemäs- trade talekonsten, vir bonus dicendi peritus.23 Undervisningen skulle alltså
vara personlighetsfostrande, anpassas efter den enskilde elevens läggning och behov och bygga på lust och intresse snarare än på aga. Quintilianus framhöll här också skolornas fördelar framför privatundervisningen: ge- nom att utbildas tillsammans med andra kunde man lära av varandra – och i tävlan med varandra. Ärelystnad och tävlingslystnad skulle sporra eleverna att jämföra sig med, och försöka överträffa varandra.
Under antikens senare delar framträdde även en ny maktfaktor: kristen- domen. Som sedermera dominerande lära och romersk statsreligion gjorde den även anspråk på utbildningens område. Kyrkofadern, biskopen och den tidigare retorikläraren augustinus (354–430), menade sålunda att såväl utbildningen som vältaligheten borde ställas i kyrkans tjänst.24 när kyrkan
under medeltiden fick fick ansvar för utbildningen inkluderade detta också skolornas retorikutbildning.
medeltiden
Övergången mellan antik och medeltid är glidande och låter sig svårli- gen fixeras. antikens förfall och fall var ett utdraget förlopp. Staden Rom plundrades och romarriket delades. Gradvis tog nya språk och riken vid. folkspråken vann mark där det romerska imperiets latin tidigare hade härskat. med de nya riken som uppstod på spillrorna av de romerska provinserna kom också behovet av en fungerande adminstration. Därmed föddes en efterfrågan på utbildade ämbetsmän – en efterfrågan som skulle 22. om Quintilianus, se exempelvis ibid., s. 177–187.
23. för en svensk – om än ofullständig – översättning och introduktion till Quintilianus’ Institutio
Oratoria, se marcus fabius Quintilianus, Den fulländade talaren, Wahlström & Widstrands klassikerserie
(Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2002). om Quintilianus, jfr även Sjöstrand, Pedagogikens historia.
1, 1954, s. 27 f. Sandström, Utbildningens idéhistoria, 1989, s. 39.
24. Kennedy, A New History of Classical Rhetoric, 1994, s. 270; murphy, Latin Rhetoric and Education in
the Middle Ages and Renaissance, 2005, s. i:5; marshall mcLuhan och W. terrence Gordon, The Classical Trivium. The Place of Thomas Nashe in the Learning of his Time (Corte madera, Ca: Gingko press, 2005),
komma att stillas tack vare en intressegemenskap mellan staten och kyr- kan. 25
i kyrkans rike, överskridande de världsliga furstarnas domäner, levde latinet vidare som språket för administration och korrespondens såväl som för teologins spörsmål och de allmänna gudstjänsterna.26 Detta kyrkans
rike hade därmed också ett eget utbildningsbehov: i och med att nya områ- den kristnades behövde kyrkomän få undervisning i latin och teologi. i de skolor som upprättades runt om i det kristna europa ägde en specialisering rum där undervisningen anförtroddes särskilda lärare, i stället för att som tidigare ta prästers och biskopars arbetskraft i bruk.
i anslutning till munkarnas kloster upprättades klosterskolor, och till städernas katedraler domkyrkoskolor. Undervisningen svarade dels mot interna behov där präster och munkar skulle utbildas, dels mot externa behov och ändamål där lekmän gavs träning i konsten att läsa och skriva. till denna grundläggande undervisning kom latinsk grammatik, biblisk historia, retorik, räkning och så vidare. Utbildningsgången följde den ovan nämnda senantika läroplanen med de fria konsterna indelade i trivium och
quadrivium.
i mitten av 1200-talet grundades de första svenska domskolorna i stifts- städerna, och det var här som den första retorikutbildningen i Sverige ägde rum.27 förvisso förekom – för en ytterst privilegierad skara – såväl privat la-
tinundervisning som studier vid europeiska universitet, men i domskolorna erbjöds en institutionaliserad utbildning inriktad på det klassiska trivium.28
Även om det, som brukligt var under europeisk medeltid, var grammatiken som sattes i främsta rummet ägnades ansenlig tid åt ett retorikstudium som bestod av teori, textläsning (framför allt lagtexter) och skrivövningar (sär- skilt brevskrivning).29 Här, liksom annorstädes i europa, utgjorde Cicero
25. att denna intressegemenskap resulterade i ambitioner på utbildningsområdet blev tydligt redan under Karl den store och den så kallade karolingiska renässansen, där kyrkans utbildningsinstitutioner togs i bruk för att undervisa blivande ämbetsmän i räkning och latin. Jfr Émile Durkheim, The Evolution
of Educational Thought. Lectures on the Formation and Development of Secondary Education in France (Lon-
don: Routledge & Kegan, 1977), s. 38–62; Sjöstrand, Pedagogikens historia. 1, 1954, s. 44 ff; Sandström,
Utbildningens idéhistoria, 1989, s. 45.
26. om den katolska kyrkan och utbildningen, jfr exempelvis Sjöstrand, Pedagogikens historia. 1, 1954, s. 36–44; Sandström, Utbildningens idéhistoria, 1989, s. 43 f.
27. Latinet i Sverige. Om bruket av latin bland klerker och scholares, diplomater och poeter, lärdomsfolk och
vältalare (Stockholm: Bonnier, 1973), s. 16.
28. ibid.
29. ibid., s. 16 f. om medeltida brevskrivning jfr också Stina Hansson, Svensk brevskrivning. Teori