enligt 1724 års skolordning skulle skolorna och gymnasierna ”warda för- sedde med nödwändige böcker”. 14 i denna fråga skulle ”Biskoparna ock
Consistoria correspondera sig emillan” och härvid slå fast vilka tryckerier som var försedda med de bästa stilarna – det vill säga de typer som användes vid sättning och tryck – för böcker på latin och grekiska. av skolböckerna skulle sedan ”ett anseenligit qvantuum” tryckas inom rimlig tid, så att ”Schole-piltarne få tillräckelige exemplar af alle Boksorter, som här anföres ock det åtminstone för så godt prijs, som the uti Boklådan erhålla kunna om icke bättre”. Som motprestation utlovades de boktryckare som anlitades tullfrihet på en viss mängd papper och stilar.
att böckerna sågs som en nödvändighet för skolan och gymnasierna ytt- rade sig alltså bland annat i att bokfrågan i 1724 års skolordning förärades ett eget kapitel och därmed blev föremål för betydligt mer detaljerade föreskrif- ter än vad som varit fallet i tidigare svenska skolordningar.15 Vad som regle-
rades på statlig nivå skulle emellertid realiseras på regional och lokal nivå, av konsistorierna och i skolorna. De nödvändiga böckerna kunde införskaffas på en rad olika vägar. Skolorna kunde till exempel köpa in böckerna från bokhandlare, från kommissionärer eller på bokauktioner, alternativt själva låta trycka dem hos egna eller för ändamålet kontrakterade tryckare.
Under 1700-talet hade konsistorierna, gymnasierna (och skolorna) med tillhörande bibliotek en resurs i de egna boktryckerierna. Även om dessa tryckerier genom historien ansvarat för en ansenlig del av landets totala tryck, är det emellertid oklart i vilken utsträckning tryckkapaciteten verkli- gen utnyttjades till att trycka just läromedel (i betydelsen böcker och annan undervisningen nyttjad litteratur). i Linköping skall enligt allan Ranius’ genomgång av läroverkstrycket ”ett tjugotal” läroböcker utkommit under 1600- och 1700-talen, varav ”några bär på titelbladet tillskriften ’in usum Gymnasij Lincopensis ac scholarum ostro Gothicarum’”.16 Detta tryck
kan i Linköpings fall jämföras med den till antalet verk mer omfattande produktionen av orationer, inbjudningar och så vidare. Ranius’ förteckning 14. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 34.
15. 1693 års skolordning hade varit betydligt mer kortfattad när det gällde böckerna; det konstate- rades endast att gymnasierna och skolorna skulle vara ”försörgde med nödwändige och i thenna ord- ningen opteknade Böcker, som wäl och rätt effter de bäste editioner äre tryckte, lagandes, at uppå dem må altijd för skiäligt Wärde wara ett godt förråd.” ”1693 års skolordning”, 1922, s. 5.
16. allan Ranius, Läroverkstryck i Linköping. Förteckning ([Linköping]: [förf.], 1983), s. 5. tyvärr ute- lämnar Ranius i sin förteckning bland annat just läroböckerna.
LÄRomeDLen omfattar ca 150 läroverkstryck under perioden 1631–1805; till detta kom också årsredogörelser, kataloger, scheman med mera.17 Siffrorna anger
emellertid enbart antalet verk, och lämnar inga uppgifter om till exempel upplagestorlek.
Det är rimligt att anta att ekonomiska incitament i icke ringa mån styrde vilka verk som trycktes, utöver rena befallningsarbeten samt de fall där kon- vention och omsorg om vunna privilegier styrde produktionen. ett exempel kan hämtas från tryckeriverksamheten relaterad till gymnasiet i Göteborg under seklet före den studerade tidsperioden. Denna verksamhet tycks inledningsvis ha hämmats påtagligt av de snäva ekonomiska ramarna. ett tryckeri hade anskaffats redan 1649, men boktryckaren hade inledningsvis varken stilar eller tillgång till nödvändiga ekonomiska medel för att bedriva verksamheten.18 1668 tvangs domkapitlet besluta om ekonomiskt under-
stöd till tryckaren amund Greffwe, så att denna skulle kunna hålla verk- samheten vid liv. Utöver denna modesta lön bör det främsta incitamentet ha utgjorts av (det i och för sig begränsade) privilegiet på att trycka böcker. Därtill hade boktryckaren möjlighet att förfoga över ett rum i skolan, en lokal som av Hvitfeldtska läroverkets historietecknare Gustaf fredén klas- sas som ”närmast förvarings- och försäljningslokal”.19 Som motprestation
skulle tryckaren leverera skolböcker, disputationer med mera mot en inte alltför generös ersättning. för vissa typer av tryck (bland annat lektorernas meddelanden) utgick ingen ersättning alls, utan dessa förväntades bok- tryckaren leverera gratis. tillhopa ses dessa förhållanden av fredén som bevis för ”det nära sambandet mellan boktryckaren och skolan”.20 Detta
nära samband till trots förefaller man emellertid inte – och inte heller under 1700-talet – helt ha kunnat säkerställa läroboksförsörjningen.
Bokbrist
inte sällan saknades i 1700-talets skola något som i dag ofta tas för givet i undervisningen: själva skolböckerna. Rektor Broman klagade till exempel 17. ibid.
18. Gustaf fredén, Hvitfeldtska läroverkets historia (Göteborg, 1947), s. 54 ff. 19. ibid., s. 57.
1726 över omständigheter som hindrade Hudiksvalls trivialskola från att fullt ut tillämpa den nya skolordningen: hit hörde bland annat böcker vilka ”här å orten hwarken finnas eller skaffas kunna”.21 Detta problem tycks ha
bestått genom hela den studerade tidsperioden, något som illustreras av hur konsistoriet i Uppsala i en skrivelse till Kanslersgillet år 1802 uppgav att skolböcker är ”i allmänhet dyra och swåra at få” i Hudiksvall.22 i hela lan-
det skall läroboksbristen ha bestått in på 1800-talet, menar oscar Sjöfors, och ser härvid som en anledning föreskrifterna i 1724 års skolordning.23
De ovan diskuterade strikta bestämmelserna om specifika verks nyttjande förhindrade att nya alster togs i bruk, och resultatet blev att man i de flesta skolor använde sig av läromedel som kunde ha gott och väl ett halvsekel på nacken.
för bland annat skolretorikens del gav denna brist på skolböcker upp- hov till några intressanta exempel på hur enskilda författare och förläg- gare såg chansen till privata initiativ och möjligheter att sälja litteratur till landets skolelever och gymnasister. Hit hör anders Lallerstedts En kort
och tydelig svensk chriologie från 1740, utgiven hos peter momma ”med dess
bekostnad”.24 Denna icke auktoriserade retoriklitteratur tycks emellertid
ha spelat en marginell roll i undervisningen i de statliga skolorna. oavsett författarnas intentioner tycks den faktiska huvudsakliga målgruppen för alternativa retorikböcker ha varit en annan än eleverna i latinskolan: privat- undervisade elever eller andra enskilda personer som på egen hand önskade förkovra sig i retorikens teori. i denna riktning pekar även valet av språk i retorikhandböckerna, något som behandlas i särskilt avsnitt nedan.
i skolorna och gymnasierna tycks i stället valet av retorikläroböcker ha varit slående konformt och konservativt. förmodligen var detta till stor del 21. Hall, Acta till Hudiksvalls läroverks historia, 1937, s. 76. Jfr platen, Privatinformation i skolan, 1981, s. 75.
22. Skrivelse från Uppsala konsistorium angående undervisningen i stiftet, 1802–11-06, Skrivelser från konsistorierna ang. läroverken vol. 9a, Kanslersgillets arkiv, D2, Ra.
23. Sjöfors, Kanslärsgillet och 1807 års skolordning, 1919, s. 14 f.
24. anders Lallerstedt, En kort och tydelig svensk chriologie, hvaruti innefattas och företälles med liflige
färgor alle the förnämste figurer, som gifva någon behagelighet uti stilo scholastico academico och civili, och aldrig på vårt svenska språk förr varit hafver, än nu hopdragne, igenom frågor och svar, then studerande ungdomen så i publique som private scholarne til förmodelig tienst och hielpreda sammanskrefven af Anders Lallerstedt, smolandus (Stockholm: Kongl. tryckeriet, 1740). någon försäljningsframgång förefaller kriologin inte
ha varit; den tycks endast ha tryckts i en enda upplaga och figurerar inte i något av de skoldokument som ligger till grund för denna undersökning. inte heller Lallerstedts Inledning til rhetoricam eller wälta-
lighets-konsten [...], tryckt (och såld) hos peter Jöransson nyström två år senare, har gjort något avtryck.
LÄRomeDLen ett resultat av kyrkans vetorätt om litteraturen; som tidigare konstaterats hade lärare och rektorer i 1700-talets skola inte någon rätt att utan godkän- nande från biskopar på egen hand ändra i pensum.25 till detta kom ekono-
miska faktorer: det faktum att skolorna själva inte utövade beslutandemak- ten när det gällde vilka böcker som skulle köpas in torde ha haft betydelse för incitamenten för privata författare, förläggare och boktryckare. att ge ut nya skolböcker lär, oavsett vilken efterfrågan som fanns, ha varit ett stort ekonomiskt risktagande och ett vanskligt tilltag om man inte var säker på att kunna sälja in alstren hos stiften. Bokbristen följde alltså på en dub- bel inbyggd tröghet i systemet. ekonomiska och juridiska faktorer gjorde läroboksförsörjningen problematisk för samtliga aktörer: läromedelskonsu- menter såväl som –producenter.
Skolretoriken utgjorde inget undantag. förmodligen var det en kombi- nation av brist på pengar, brist på de föreskrivna läroböckerna och en brist på godtagbara alternativ som ledde till att en hel del av de ’nödvändiga’ böckerna helt enkelt inte anskaffades till skolorna och gymnasierna. i stället var man tvungen att låta sig nöja med att förmedla lärostoffet på annat sätt: genom kompendier, avskrifter eller muntlig reproduktion.
precis som bristen på böcker genom historien hade varit ett reellt pro- blem för skolorna hade bokbristen utgjort ett – nog så stort – bekymmer för de enskilda eleverna. trots att skolböckerna, då de var tillgängliga, var tänkta att kunna köpas genom skolornas försorg så var det uppenbarligen inte alltid till priser som de ofta fattiga eleverna hade råd att betala.26 De
elever som saknade nödvändiga skolböcker var därför tvungna att hantera detta problem bäst de kunde. andreas olavi Rhyzelius (1677–1761) be- rättar till exempel om hur han som skolgosse i Skara i början 1690-talet saknade egna skolböcker och därför fick låna böcker av kamraterna ”medan the sofwo eller lekte”. 27
i en kommentar till 1724 års skolordning menade rektorn vid Hudiks- valls trivialskola, olaus Broman (1676–1750), år 1726 att ”et Bibliotheqve, eller föråd på the aldranödigasta Böcker” borde upprättas vid de trivialsko- lor som inte hade något närbeläget gymnasium.28 Detta var av särskild vikt
25. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 36.
26. Situationen var densamma i de danska latinskolorna; se Charlotte appel, ”Danske skolebøger fra 1500-, 1600- og 1700-tallet”, i Lychnos, vol. 2010 (Uppsala: Lärdomshistoriska samfundet, 2010), s. 115.
27. Beckman, Vår skolas historia. 1, Tiden till omkring 1800, 1926, s. 62. 28. Hall, Acta till Hudiksvalls läroverks historia, 1937, s. 72.
eftersom både lärare och elever var fattigare i skolorna än i gymnasierna, och därför inte hade råd att köpa de nödvändiga böckerna: ”icke allenast the smärre och ringare, utan och högstnödiga Glossaria el:r Lexica, så wäl uti thet Grækiska som Latiniska och Swenska tungomålen.” i flera brev till ärkebiskopen och konsistoriet återkom Broman till saken och menade därvid att den stora bristen på behövliga böcker ledde till dagliga ”beswär” i undervisningen.29 en uppfattning om utsträckningen av problematiken kan
fås av upplysningen om att ”the härwarande Scholæ piltars swåra fattigdom har intet tillåtit kiöpa få the smäre Böcker, än mindre dyre Biblar; så at al- lenast 10 st. af 160 gossar här thenna högstnödiga Boken äga finnas”.30 att
endast var sextonde elev hade råd med Bibeln – vilken enligt skolordningen borde ägas av samtliga elever från tredje klass och uppåt – var förmodligen ett tungt vägande argument för den rektor som vände sig till kyrkan för att begära bidrag till läromedel.31 om detta förefaller Broman ha varit högst
medveten, och han gör i sina skrivelser explicita hänvisningar till bestäm- melserna i ”nya Scholæ-ordningen”.32 Skolordningens föreskrifter kring de
böcker som skulle användas i undervisningen var alltså så betydelsefulla att skolorna vände sig till högre instanser då eleverna själva saknade nödvän- diga ekonomiska resurser.
förmodligen gjorde de ekonomiska ramarna att många skolelever eller gymnasister tvingades begränsa sina bokinköp till det nödvändigaste och/ eller billigaste. Det var emellertid inte endast böcker som kunde vara alltför kostsamma för de fattiga eleverna – även skrivmateriel tycks stundtals ha varit en svåröverkomlig utgift. Rektor olaus Broman uppgav exempelvis att ”störste delen” av eleverna vid Hudiksvalls trivialskola år 1726 var ”så utfattige” att de ”intet hinna köpa sig bleck och papper, än sider nödige Böcker”.33 förvisso bör det påpekas att Bromans skrivelser utgjorde parts-
inlagor där det äskades mer pengar till den fattiga skolan. Rektor Broman skrev till ärkebiskopen och domkapitlet för att förmå dem att dess ”trötta tiänare till bättre rolighet hiälpa” vid ett tillfälle då ett nytt skolhus höll på att uppföras, ett bygge som i sig torde ha utgjort en begränsning av 29. ibid., s. 76.
30. ibid.
31. Jfr ”1724 års skolordning”, 1922, s. 37.
32. Hall, Acta till Hudiksvalls läroverks historia, 1937, s. 76. 33. ibid.
LÄRomeDLen det ekonomiska svängrummet i stort.34 Samtidigt bör de ”beswär” och
”bekymer” som Broman identifierade ha varit någonting som riskerade att lamslå skolans allra viktigaste undervisningsmoment – såväl läsningen som produktionen av texter.35
Det finns flera exempel på hur skolorna skänkt böcker till mindre be- medlade elever.36 av falu högre allmänna läroverks årshandlingar framgår
det till exempel att man under åren 1779, 1781 och 1782 lämnat Ben- zelius’ Epitome repetitionis theologicæ, Strelings Grammatica latina, ”Langii Colloquia” och psalmböcker samt ”frågeBöcker til fattiga gossar i undre Classerna”.37 Utifrån dessa redogörelser blir det tydligt att man från kon-
sistoriehåll upplevde det som problematiskt att fattiga elever inte hade tillgång till böcker. Åtminstone stundtals intervenerade man därför också för att trygga tillgången till väsentliga läromedel, ett förfarande som torde ha skett genom att man antingen lät köpa in böcker, lät överföra dem från annat håll eller lät trycka nya i en för ändamålet särskild upplaga. anmärkningsvärt är att det så ofta är böcker i teologi eller grammatik (till exempel Benzelius’ Epitome repetitionis theologicæ och Strelings Grammatica
latina) och så sällan retorikläroböcker (Vossius’ Elementa rhetorica) eller
verk av de klassiska auktorerna som omnämns när böcker till fattiga elever avhandlas. Vad Elementa rhetorica beträffar beror detta förmodligen till en del på att verket varit tillräckligt billigt och/eller lätt att komma över på annat håll.38
34. ibid.
35. Hur kombinationen av fattiga elever och dyra böcker utgjorde ett problem för skolorna och gym- nasierna framgår av åtskilliga andra bevarade protokoll. Här kan bland annat nämnas falu trivialskola, där konrektor Gabriel pihl vid biskop Benzelstiernas visitation i maj år 1770 ventilerade frågan om de dyra böckerna. Schenbergs Lexicon betingade ett pris som bedömdes vara alltför högt för de fattiga eleverna. icke desto mindre ansågs verket som oumbärligt, och av denna anledning lovade biskopen att, om han skulle få uppgift om hur många exemplar som krävdes, i möjligaste mån ombesörja att Schenbergs Lexicon särskilt fanns att tillgå. Visitationsprotokollet avslöjar inte huruvida denna utfästelse verkligen uppfylldes, och inte heller huruvida den innebar att skolorna skulle få böckerna gratis alterna- tivt få köpa dem till ett förmånligt pris. inte heller förtäljes någonting om vilken utgåva och vilket antal exemplar som (eventuellt) kom att ordnas. Visitationsprotokoll, 1770–05-31, Handlingar 1643–1780, Högre allmänna läroverket i falun, D.i.a:1, ULa. Jfr Visitationsprotokoll (avskrift), 1770–05-31, falu högre allmänna läroverks årshandlingar 1770–1879, Högre allmänna läroverket i falun, D.i.b:1, ULa. 36. Jfr även appel, ”Danske skolebøger fra 1500-, 1600- og 1700-tallet”, 2010, s. 115.
37. ”Böcker lämnade till fattiga scholae-piltar”, falu högre allmänna läroverks årshandlingar 1770– 1879, Högre allmänna läroverket i falun, D.i.b:1, ULa.
38. Här kan för övrigt nämnas hur Åbo katedralskolas rektor år 1805 vände sig till konsistorium med en förfrågan om att få skänka böcker ur förrådet av ”äldre, och för skolan mindre nyttiga böcker” till flitiga elever som uppmuntran och belöning. framför allt tycks man ha haft de många exemplaren av evald Ziervogels verk om Spanien och portgual i åtanke. Utdrag ur Åbo konsistoriums protokoll, 1805–02-13, Svenska klassiska lyceums i Åbo arkiv, Domkapitlets brev 1803–1841, ea:1, ÅLa.
en ovanlig inblick i en gymnasists boksamling ges av den förteckning som i mitten av 1730-talet upprättades över Skaragymnasisten anders falks böcker.39 Som straff för en kyrkstöld skulle falks böcker säljas på auktion,
och av förteckningen framgår att utropspriset för Elementa rhetorica var 2 öre, medan det som jämförelse för Hafenreffers Compendium doctrinæ cœlestis var 12 öre, för ”novum testamen: per Grec” 20 öre, ”Curtius” 16 öre och ”Justinus” 12 öre.40 Elementa rhetorica hamnar därmed bland de billigare
auktionsföremålen (tillsammans med en aurivillius’ Elementa logicæ, ”liten gammal tysk catheces”, ”Grammatica Greca” och ”ett par gamla former [pärmar] med litet papper uti”).
Elementa rhetorica tycks sålunda, åtminstone på 1730-talet, ha hört till de billigare av skolans läroböcker. också senare förefaller verket ha haft ett för eleverna överkomligt pris. i denna riktning pekar till exempel en uppgift från Gävle gymnasium från 1769 vilken bland annat omnämner ”Wossii elem. Rhet. och Burmans poët. juv., som allmänt äro i ungdomens händer”; ett dyrare verk hade förmodligen inte fått denna spridning.41
39. Skara läroverks historietecknare natanael Beckman hävdar att ”[n]aturligt nog föreligga icke många förteckningar över djäknebibliotek” och ser därför förteckningen över falks böcker som ett unikum. Vari den naturliga förklaringen till bristen på källor ligger specificeras emellertid inte av Beck- man. förmodligen kan saken till en del förklaras med att unga, inte sällan fattiga, studenter vare sig ekonomiskt eller statusmässigt hörde till de grupper vars materiella förehavanden var av särskilt stor omfattning eller av bredare intresse. Beckman, Vår skolas historia. 1, Tiden till omkring 1800, 1926, s. 253. arne Carlsson konstaterar i sin avhandling om böcker i bohuslänska bouppteckningar att ”ju lägre socialklass, desto sämre representation i bouppteckningsmaterialet”. Se Carlsson, Böcker i bohuslänska
bouppteckningar 1752–1808, 1972, s. 9. Denna tendens är synlig också i vad Carlsson finner angående
”de latinska läseböckerna – av klassiskt eller senare ursprung –”, vilka i de bohuslänska bouppteck- ningarna 1752–1808 ”påträffas helt naturligt till övervägande delen i bouppteckningar efter personer ur de högre och bildningsmässigt dominerande samhällsgrupperna”. ibid., s. 78 ff. Samma sak gäller grammatikböcker och lexika – de ägs enligt Carlsson framför allt av ”folk ur överklasskretsar” – samt brevställare. Samtidigt bör det påpekas att dessa typer av böcker också stod att finna hos det som arne Carlsson kategoriserar som ”folk längre ner på samhällsstegen” – bönder, klockare, perukmakare, tunn- bindarmästare – men i betydligt mer ringa omfattning än för ”de högre socialskikten”. i fråga om skol- gossar och gymnasister torde emellertid en annan dimension, som förklarar den ringa representationen, behöva fogas till Carlssons förklaring: åldern. pojkarna och ynglingarna var som regel så pass unga att det inte var någon överhängade risk för dödsfall med påföljande upprättande av bouppteckning. 40. Beckman, Vår skolas historia. 1, Tiden till omkring 1800, 1926, s. 253 f.
41. Bror Rudolf Hall, Till Gefle läroverks historia 1557–1850. Urkunder, Årsböcker i svensk undervis- ningshistoria 68–69 (Stockholm: föreningen för svensk undervisningshistoria, 1944), s. 250. Jfr också G. e. Lundén, Bidrag till Gävle skolors historia. D. 1, Läroverkets historia (Gävle: C. Hedmans bokh., 1930), s. 325 f.
LÄRomeDLen
Manuell lärotextsreproduktion
oavsett de strukturella orsakerna till bristen på böcker – som visats ovan samverkade en rad faktorer – var det den enskilde skoleleven eller gymna- sisten som ställdes inför bristen och behovet att avhjälpa den. Den traditio- nella lösningen var att helt sonika skriva av de texter som saknades. elever bidrog sålunda själva till att reproducera de texter som var nödvändiga för undervisningen.42 förmodligen var också lärarna inblandade i denna re-
produktion; oscar Sjöfors uppger bland annat i en not hur ”[a]tt diktera ett visst pensum till ordagrant upptecknande och inlärande torde ha varit brukligt vid gymnasierna ännu långt fram på 1800-talet”.43
om ekonomiska skäl gjorde skolböcker till en bristvara erbjöd andra sidan av samma mynt incitament för medellösa men skrivkunniga elever. enligt thavenius kunde dessa på grund av bokbristen ”tjäna en extraslant på att ta avskrifter eller sälja ’föreläsningsanteckningar’”.44
förvisso var respekten för upphovsmannens ursprungliga verk annor- lunda än i dag, och lämnade betydande utrymme för elevernas egna för- ändringar och utläggningar av texten. Samtidigt som avskriften på så sätt hävdade sig relativt självständigt mot originalet fanns också en tradition av minutiös avskrivning där det gällde att vara ursprungstexten trogen in i minsta bokstav.45 Båda dessa förhållningssätt bör ha avspeglat sig i de texter
som för hand reproducerades i skolorna och gymnasierna. Den manuella reproduktionen av lärobokstexterna torde sammantaget ha bidragit till en konserverande effekt när det gäller det lärostoff som användes i skolan. av- skrift efter avskrift förde äldre texter från generation till generation. ett särskilt talande exempel har direkt bäring på skolretoriken. i UUB finns bevarat en sällsynt handskrift från 1743. Handskriften bär titeln ”ele- menta Rhetorices, ex partitionibus Wossi, in usum Scholarum ita collecta, ut brevitas perspicua sit discentibus, et earum rerum fere nihil, qvod ad ha- rum disciplinarum cogitationem necessarium est, desiderari videatur” och 42. Jfr exempelvis hur oscar Sjöfors menar att den ännu vid 1800-talets början betydande bokbristen