i och med 1724 års skolordning upprättades också gymnasiebiblioteken. Som anledning härtill angavs att det var ”nödigt både för Docentibus et Discentibus [lärare och elever], at hafwa wid handen något ymnogare för- råd af goda Böcker, särdeles the som kostsammare äro och theras egne medel intet förslå, att sielfwa skaffa sig hwad i så måtto behöfwes”.73 för
att finansiera gymnasiebiblioteken fastslogs att biskopar, präster, lektorer, rektorer med flera skulle erlägga en särskild avgift när de anträdde ämbe- tet.74 Även eleverna i skolorna och gymnasierna skulle vid inskrivningen
erlägga avgift till bibliotekskassan – 6 /: respektive 12 /: silvermynt – även om ”den witterligen utfattige studerande ungdomen” undslapp avgiften. avgifterna skulle infordras av gymnasieadjunkten, som också tjänstgjorde som bibliotekarie.
Därtill föreskrev skolordningen att ”Hwart ock ett probste ock Kyrkio- herdes Sterbhuus bör insända en god bok”.75 Det fanns uppenbarligen ett
behov att se till att denna plikt uppfylldes. arvid G:son elg berättar till exempel om Härnösands gymnasiebibliotek att bibliotekarien fram till år 1780 också uppbar konsistorienotarietjänsten; i den senare funktionen in- gick bland annat att se till sterbhusen verkligen inkom med de böcker man var skyldiga att insända.76
förmodligen var det inte fråga om några billighetsutgåvor. med den goda bok som sterbhusen enligt skolordningen skulle insända avsågs knap- past de små läroböcker som användes i skolorna och gymnasierna (till ex- empel Vossius’ Elementa rhetorica). att det var fråga om mer exklusiva verk framgår också av elgs översikt av Härnösands gymnasiebibliotek: åtskilligt tyder nämligen på att sterbhusen understundom varit allt annat än villiga att lämna ifrån sig böcker, vilket elg förmodar beror på ”fattigdom” hos de efterlevande.77 ansenliga ekonomiska värden torde alltså ha legat i de voly-
mer som gick i arv från prästerskapet till gymnasiebiblioteken. Häri ligger förmodligen en förklaring till uppgifterna om såväl sterbhusens dröjsmål 73. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 34 f.
74. ibid., s. 35. avgiften varierade med rang, från 12 daler silvermynt för en biskop eller superinten- dent till 1 daler silvermynt för en kaplan i något av de mindre pastoraten samt för en ordinand. 75. ibid.
76. arvid G:son elg, Härnösands gymnasiebibliotek 1790, Årsböcker i svensk undervisningshistoria 143 (Uppsala: föreningen för svensk undervisningshistoria, 1979), s. 11.
BiBLioteKen: oRDetS inStitUtioneR som konsistorienotariens påminnelser och domkapitlets beslut om att låta välja en passande volym från en annars förhalande – och till på köpet omgift – änka.78
emellertid låg inte dödsfall bakom samtliga donationer. Gustaf fredén berättar i sin översikt Hvitfeldtska läroverkets historia om hur biskopen i Gö- teborgs stift, Daniel Wallerius, 1682 föreslog att stiftets kyrkoherdar skulle skänka varsin bok till Göteborgs gymnasiebibliotek; de påbjudna donatio- ner som blev följden lär framför allt ha bestått av verk av teologisk art.79
Biblioteken var alltså tänkta att inrymma referenslitteratur: böcker av sådan omfattning och sådant värde att skolans personal – för att inte tala om dess elever – knappeligen kunde ha råd med dem. De värdefulla volymer som inkom som gåvor, erhölls från dödsbon eller köptes in var ofta av äldre modell. Det rörde sig vanligtvis om auktoritativa verk: vetenskapliga, lit- terära och religiösa.
Biblioteken och boksamlingarna framstår som en stomme i skolornas lärdom och vetande. Det handlade om någonting mer än brukstexter till undervisningen: här kunde man finna det auktoritativa, det kuriösa, det smala, det offentligt påbjudna och det ogillade, det traditionella och det banbrytande. Även om bibliotekens innehav var av varierande och inte säl- lan tämligen modest omfattning uppvisade de ofta en imponerande spänn- vidd.
De böcker som fanns i biblioteken utgjorde en ansenlig ansamling av ka- pital – ekonomiskt såväl som kulturellt – som under lång tid byggts upp av skolorna och gymnasierna, och de tycks därför också ofta ha varit föremål för särskild omsorg. inte sällan framkommer i protokoll och skolräkenska- per från skilda håll uppgifter om att man låtit laga och ombinda skolans böcker. Just ombindandet av böcker förefaller vara en återkommande ut- giftspost; och särskilt tydligt blir detta i gymnasiebiblioteken. Denna visade omsorg om (de ofta ålderstigna) böckerna hade sin praktiska förklaring. Även om böckerna rymde såväl ekonomiska som symboliska värden, så utgjorde de också texter som på ett eller annat sätt användes i skolans verk- samhet. Genom åren kom läder att torka och spricka, bokryggar att knäckas och lossna, sidor att fläckas och rivas sönder. Åldrade eller flitigt brukade böcker behövde skickas till bokbindaren med vissa mellanrum. Hur viktiga 78. ibid., s. 11, 13.
79. fredén, Hvitfeldtska läroverkets historia, 1947, s. 57. fréden anger tidpunkten till 13 september 1782, ett årtal som torde vara ett tryckfel.
verk bands om gång på gång kan illustreras av räkenskaper från exempelvis Gävle där man åtskilliga gånger låtit binda in bland annat skolans hand- lingar samt äldre, värdefulla biblar.80
Skolordningen föreskrev att biblioteken skulle hållas öppna för eleverna – de skulle ”stå under adjuncti Gymnasii skiötzel ock inseende i ett publiqt rum”.81 Härigenom gavs eleverna (och lärarna) tillgång till vad man under
årtionden eller århundraden samlat in. Bredden var betydande och för en elev var förmodligen de flesta av titlarna inte helt relevanta för utbildning- en. Samtidigt fanns här stoff att hämta, också på retorikens område. Även om den vanligaste skolboken i retorik, Vossius’ Elementa rhetorica, som ovan påpekats var ett verk som påfallande sällan förekommer i katalogerna över bibliotek och boksamlingar så var biblioteken ofta försedda med retorikens klassiker: aristoteles, Cicero, Demosthenes och så vidare.82 Den elev som
var begåvad med ett gott sinne för memorerande, eller – vilket kanske var nog så vanligt – med papper och penna, kunde därmed föra stoff från bib- liotekets texter till den egna retoriska repertoaren.