Betydande vikt lades vid den del av retoriken som kallas elocutio, det skönt utsmyckade eller riktigt rustade språket. Det är i elocutio som språket skall ges en passande klädedräkt – något som hos Quintilianus handlar om det för situationen och ändamålet adekvata. Språket måste enligt dennes Insti-
tutio oratoria ges en värdig, manlig klädsel, och inte något omotiverat prål:
127. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 47.
UnDeRViSninGen enLiGt paRteS-LÄRan ”[e]n praktfull och tillständig dräkt ökar [...] männens anseende, men en överdådig och omanlig utstyrsel förskönar inte deras yttre, den förråder de- ras inre. på motsvarande sätt försvagas innehållet om det kläds i prunkande och skimrande ord.”129
Vossius specificerar i sin Elementa rhetorica retorikens elocutio som ”då man framställer de funna och i ordning ställda sakerna med sådana ord och meningar att de får kraft att övertyga åhörarna”.130 Generellt gäller
för elocutio bland annat att man bör sträva efter språklig skönhet, renhet, tydlighet och värdighet; talaren bör sålunda välja ord som är tydliga, be- gripliga, anständiga, entydiga, väl ordnade och lämpligt sammansatta. Sist men inte minst bör talet ges dignitas – värdighet – ”genom bildspråk och genom sådana konstfullheter i ord och satser som retorikerna kallar troper och figurer”, och större delen av kapitlet om elocutio ägnas därefter att gå igenom just troper och figurer.131
troperna får man enligt Vossius ”genom att konstfullt använda ett ord i annan bemärkelse än dess egentliga”, och han nämner här ”de fyra hu- vudtroperna” – metafor, metonymi, synekdoke och ironi – vilka sedan specifi- ceras och ges underarter och variationer.132 efter detta följer avsnitten om
”schemata eller figurer”, förstådda som ”språkliga utsmyckningar, genom vilka man, på annat sätt än genom förändring av betydelsen, avviker från det gängse sättet att tala till förmån för ett bättre”.133 figurerna delas hos
Vossius in i ordfigurer (figurer som utelämnar ord, figurer som upprepar samma ord och figurer som upprepar liknande ord) och satsfigurer (bland annat figurer som används för att förklara eller förstora något samt figurer som pryder dispositionen; av detta följer att satsfigurerna får betydelse för retorikens inventio och dispositio). 134
på troperna och figurerna följer avsnitt om compositio, ”det lämpliga sam- mansättandet av ord och satser”, vilket inbegriper begrepp som junktur, 129. Quintilianus, Den fulländade talaren, 2002, s. 93. Det kan vara värt att notera att den könade kläde- dräktsmetaforen genom historien har använts – och används än i dag – för att förringa såväl elocutio som retoriken i stort. Jfr Lisa ede, Cheryl Glenn, och andrea Lunsford, ”Border Crossings: intersections of Rhetoric and feminism”, Rhetorica: A Journal of the History of Rhetoric 13, no. 4 (1995), s. 421.
130. Vossius, Elementa rhetorica eller retorikens grunder, 2006, s. 20. observera att denna specifikation gäller vad Vossius kallar en ”retorisk elocutio”. Utöver denna typ nämner han också – utan närmare detaljer – filosofisk, historisk och poetisk elocutio.
131. ibid.
132. ibid., s. 25–32. 133. ibid., s. 25. 134. ibid.
ordning, period och numerus.135 Detta avsnitt behandlar principer för hur
ord och meningar skall väljas ut och ordnas för att talet skall bli så välkling- ande som möjligt. avsnittet är relativt kort och Vossius själv konstaterar bland annat ”[m]an bör jämka numerus enligt örats bedömning, och skärpa sitt omdöme genom att studera hur skickliga och berömda talare har gått till väga. man skall inte vårdslösa detta, men också akta sig för att lägga alltför stor vikt därvid.” 136
Kapitlet avslutas med ett avsnitt om hur talaren skall anpassa elocutio och välja stilart beroende på vad som avhandlas i talet. Vossius räknar här upp tre stilnivåer: den höga stilen (sublimis) som ”passar bäst för höga ting som Gud eller staten, och används särskilt om hjältedåd och tragiska ämnen”, den mellersta stilen (mediocris) som ”passar för medelmåttiga ting” och samt den låga stilen (humilis) ”som passar för låga ting och nöjer sig med ordens egentliga betydelse och vanliga metaforer” och som framför allt används ”i brev och samtal och i filosofiska disputationer”.137 för de olika stilarterna
listas goda råd likaväl som vanliga fel, men inte heller detta avsnitt är sär- skilt omfattande i någon av Vossiusutgåvorna.
av föreskrifterna i 1724 års skolordning att döma tycks den teoretiska behandlingen av elocutio till stor del ha tagit sig uttryck i studiet av retori- kens troper och figurer (eller schemata). Skolordningen stadgar angående konrektors undervisning i trivialskolans fjärde klass att ”4:o [för det fjärde] föreställer han elementa Rhetorica Vossii så att icke de allenast läsas utan til, utan ock troporum ock schematum origination, hwaruti sielfwa definitio- nen merendels förborgat ligger utmärkes, då ock wisas theras usus in Lec- tione auctorum Classicorum som för detta befalt är.”138 att skolordningen
här talar om att retorikens grunder som någonting som ”icke [...] allenast läsas utan til” bör ses som att troperna och figurerna verkligen skulle läras in utantill, men att detta inte var tillräckligt.139 till hjälp för inlärningen
135. ibid., s. 32 f. 136. ibid., s. 33. 137. ibid., s. 33 f.
138. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 43.
139. Detta synsätt stöds exempelvis av Johannes Hastig, som i sin avhandling om katedralskolan i Åbo (1907) uppger att ”alla definitioner och förklaringar och möjligen äfven exemplen måste läras utantill” vid läsningen av Elementa rhetorica. Se Johannes Hastig, Katedralskolan i Åbo 1722–1806 (diss. Helsingfors, 1907), s. 216 f. Jfr även Carina Burman, Vältalaren Johan Henric Kellgren, Skrifter utgivna av avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala 23 (diss. Upp- sala: avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, 1988), s. 30 f.
UnDeRViSninGen enLiGt paRteS-LÄRan ägnade man sig åt etymologisk härledning av de retoriska termerna (”tro- porum ock schematum origination”).140 Genom att utreda härstamning
och betydelse för själva de ord som användes som termer kunde förståelsen av troperna och figurerna underlättas, ett förfarande som enligt Johannes Hastig innebar en ”beaktansvärd lättnad” i det besvärliga memorerandet.141
oavsett svårighetsgrad skulle kunskaperna i retorikens grunder fortsätta att inövas också på gymnasienivå. 1724 års skolordning föreskrev att lektorn i elokvens och poetik skulle ”kortteligen, wid början af terminen repetera med sine Disciplar elementa Rhetorica them the i trivial Scholan hafwa lärt”.142
i inlärandet av retorikens definitioner torde stora delar av undervisning- en ha baserats på den så kallade erotematiska metoden. i en redogörelse för verksamheten i Växjö skola 1799 omtalades detta som den dominerande undervisningsmetoden: ”Den method som Rector och alle öfrige Docen- tes [lärare] i läse-Classerna härstädes nyttia i sine föreläsningar [lektioner], är den erotematiska och analytiska, lämpad efter Discentium [elevernas] begrepp.”143 Denna hävdvunna metod baserades på fråga-och-svar-princi-
pen, där läraren ställde frågan, medan eleven förväntades leverera det kor- rekta svaret. Bland metodens mest namnkunniga förkämpar fanns philipp melanchthon, som i flera verk – däribland hans lärobok i retorik, Elementa
rhetorices – utvecklat sina tankar kring frågandets metodik.144 Hit hörde den
av melanchthon introducerade retoriska genren genus didaskalikon, som särskilt riktade in sig på undervisningssituationen och till sina loci (stoff- liga standardsökställen) räknade frågor kring vad någonting var, kring vad 140. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 43.
141. Hastig, Katedralskolan i Åbo 1722–1806, 1907, s. 217. Det bör framhållas att Johannes Hastig i sin avhandling framträder öppet negativ till retoriken i allmänhet och Elementa rhetorica i synnerhet. Bland annat anför Hastig att ”mot Vossii lärobok kunde med skäl anmärkas, att specialiseringen af de retoriska företeelserna är alltför långt driven, att framställningen delvis är något abstrakt och att minnen belastas med en ofantlig mängd ord och begrepp, hvilkas pedagogiska värde till stor del måste skattas mycket ringa.” (s. 217). Jfr Stefan Rimm, ”Språk, tanke och tradition. Retorikundervisningshistoria ur ett hermeneutiskt perspektiv”, 2006, s. 9.
142. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 47.
143. Skrivelse från Växjö konsistorium angående undervisningen i stiftet, 1799, Skrivelser från konsis- torierna ang. läroverken vol. 8, Kanslersgillets arkiv, D2, Ra.
144. philipp melanchthon, Elementa rhetorices. Grundbegriffe der Rhetorik. Herausgegeben, übersetzt und
kommentiert von Volkhard Wels, Bibliothek seltener texte in Studienausgaben 7 (Berlin: Weidler, 2001),
s. 40–57. Jfr Volkhard Wels, ”melanchthon’s textbooks on Dialectic and Rhetoric as Complementary parts of a theory of argumentation”, i Scholarly Knowledge. Textbooks in early modern Europe, red. emidio Campi et al. (Genève: Librairie Droz, 2008), 139–156.
det bestod av, kring dess orsaker och följder, och så vidare.145 Genom den
erotematiska metoden med färdiga frågor och svar för utantillärning kom skolretoriken att tillämpa samma undervisningsprinciper som den lutherska katekesundervisningen. melanchthons utvidgning av innehållet i inventio bidrog därmed till att i svenska skolor förmedla innehåll ur elocutio.
Upplägget går även igen i själva den teoretiska retoriklitteraturen under 1700-talet. Här kan till exempel nämnas hur den svenske läroboksförfat- taren anders Lallerstedts så kallade kriologi från 1740 är tydligt präglad av erotematiska metodtankar. Som framgår av den fullständiga titeln – En kort
och tydelig svensk chriologie, hvaruti innefattas och företälles med liflige färgor alle the förnämste figurer, som gifva någon behagelighet uti stilo scholastico academico och civili, och aldrig på vårt svenska språk förr varit hafver, än nu hopdragne, igenom frågor och svar, then studerande ungdomen så i publique som private sc- holarne til förmodelig tienst och hielpreda sammanskrefven af Anders Lallerstedt, smolandus – är det fråga om en handledning som medelst en uppställning av
frågor och svar avser förmedla förenklade förklaringar av retorikens figu- rer, samt instruktioner i skrivandet av krior och andra övningar.146 frågan
”Hvad giör (Sermocinatio) Samtal mig för nytta?” besvaras på så vis med ”thet förer in en annor person, och dicktar et tal liksom then samma skulle sielf fört thet talet.”147 Som nämnts i tidigare avsnitt om läroböckerna tycks
Lallerstedts kriologi emellertid ha nått föga framgång som skolbok, den uttalade ambitionen till trots. Lallerstedt säger sig själv i bokens förord vara en föregångare, men det som möjligtvis kan framstå som innovativt i ett svenskspråkigt sammanhang ligger i avsnitten om författandet av krior. modellen med frågor och svar var däremot, som ovan framhållits, inte ny, utan en del av en lång tradition. inte heller i egenskap av svenskspråkig re- torisk läro- eller instruktionsbok var Lallerstedts kriologi epokgörande: en svensk översättning av Vossius’ Elementa rhetorica hade, som ovan nämnts, till exempel utgivits redan 1732.148 Här bör för övrigt också framhållas att
även Elementa rhetorica, med sina många definitioner och exempel i elocutio- 145. melanchthon, Elementa rhetorices. Grundbegriffe der Rhetorik. Herausgegeben, übersetzt und kom-
mentiert von Volkhard Wels, 2001, s. 40–47. Wels, ”melanchthon’s textbooks on Dialectic and Rhetoric
as Complementary parts of a theory of argumentation”, 2008, s. 151 f. 146. Lallerstedt, En kort och tydelig svensk chriologie, 1740.
147. ibid., s. 5.
148. Gerardus Johannis Vossius, Gerhard. Joh. Wossii Elementa rhetorica, i Swenska Språket vttolkade,
och Then Studerande Ungdomen til tienst i liuset framgifne. Stockholm, tryckt hos Peter Jör. Nyström, 1732.
UnDeRViSninGen enLiGt paRteS-LÄRan avsnittet, lånar sig väl till erotematisk undervisning och det var förmodligen också så detta verk lästes och förhördes.
när den teoretiska retoriklitteraturen introducerades i trivialskolans fjärde klass tycks den ofta ha lästs etappvis, och studiet sträckte sig såväl över läsårets båda terminer som över de båda ringarna (de yngre inferiores samt de äldre superiores). Så var till exempel fallet vid falu trivialskola höst- terminen 1725. av examensprotokoll framgår att eleverna vid konrektors lektioner i fjärde klass läste retoriklitteraturen två gånger från början till och med tropen synekdoke – bortsett från tropen metonymi, som enbart lästes en gång.149 följande termin läste däremot de äldre eleverna boken
till slutet – inte bara en, utan flera gånger.150 på ett liknande sätt ser det
ut i andra skolor. i Hudiksvall noterades det till exempel vid trivialskolans årsexamen 1734 att eleverna i fjärde klass hade ”sig bekant til Schemata” i ”Vossii Elementa Rhetorica”.151
Vidare tycks studiet ha intensifierats med ökande erfarenhet. eleverna ansågs alltså inte behärska den teoretiska litteraturen efter att endast ha arbetat sig igenom den en gång. ett exempel från falu trivialskolas fjärde klass illustrerar detta. för höstterminen 1741 anges att Vossius’ Rhetorica lästs två gånger av de äldre eleverna (superiores) och en gång av de yngre (inferiores): ”Rhetoricam Vossii superiores bis; inferiores semel”.152 att de
äldre eleverna sålunda repeterade retorikteorin inte bara en, utan två gånger under terminen visar antingen att elevernas förståelse av Elementa rhetorica redan var så god att läsningen var lätt avklarad (och därmed hanns med två gånger), eller, vilket är mer sannolikt, att den teoretiska retorikförståelsen generellt betraktades som så viktig att man från lärarhåll ansåg att flertalet genomgångar var nödvändiga för att eleverna skulle behärska materialet. Den tabula rhetorica som användes i Uppsala katedralskola under senare delen av 1700-talet (se kapitel om läromedel ovan) illustrerar de troper och figurer som tycks ha utgjort basen i den teoretiska retorikundervisningen – en bas vilken, som tidigare nämnts, i en redogörelse för skolans verksam- het beskrevs som att den ”wäl ej är så fullständig, som Wossii elementa; 149. ”Rhetoricam ab initio ad synecdoche bis, excepta metonymia, quam semel legerunt”. examenspro- tokoll ht 1725, protocollum Schola falunensis 1715–1750, Högre allmänna läroverket i falun, a.i:1, ULa. 150. examensprotokoll vt 1726, protocollum Schola falunensis 1715–1750, Högre allmänna lärover- ket i falun, a.i:1, ULa.
151. Hall, Acta till Hudiksvalls läroverks historia, 1937, s. 83.
152. examensprotokoll ht 1741, protocollum Schola falunensis 1715–1750, Högre allmänna lärover- ket i falun, a.i:1, ULa.
men tyckes dock någorlunda kunna wid detta Lärohus göra tilfyllest.”153.
på klassiskt vis är denna uppdelad i troper och schemata (figurer). till vän- ster i tabellen återfinns tropologia rhetorica, som tar upp de fyra troperna metafor, metonymi, synekdoke och ironi.154 Dessa är försedda med förkla-
ringar, exempel samt, i vissa fall, underavdelningar eller besläktade troper. avdelningen med schematologia rhetorica tar upp ordfigurer (figurae verbo-
rum), tankefigurer (figurae sententiarum) samt förstärkande figurer (figurae amplificationis), vilka alla förklaras och exemplifieras.
Det fanns alltså ett antal bestämda troper och figurer som fokuserades i den teoretiska retorikundervisningen, oavsett om denna baserades på Vossius’ Elementa rhetorica eller på retoriktabeller liknande den som använ- des i Uppsala katedralskola. Därvidlag finns en likhet med den romerska retorikens præcepta, som av James J. murphy klassats som ”so homogeneous that any reasonably well-educated teacher could master and transmit the principles orally without much difficulty”.155 förmodligen finns här en för-
klaring såväl till varför åtskilliga olika läroboksutgåvor kunde användas vid samma tid som till hur ett bestämt utbildningsinnehåll kunde förmedlas trots brist på läroböcker.
i och med den teoretiska retorikundervisningen skulle dessa grundläg- gande troper och figurer läras in, förmodligen utantill. Dessa kunskaper kunde sedan komma till användning i andra övningar; som avhandlas nedan i avsnittet om läsningen av de klassiska författarna, visar examensprotokoll att vissa av de retoriska övningarna skall ha bestått i att excerpera troper och figurer ur verken.
medan vissa uppgifter från skolornas undervisning under den tidigare delen av den studerade tidsperioden – som ovan visats – pekar på att Vossius’
Elementa rhetorica lästs i sin helhet, tycks emellertid fokuseringen på den del
av elocutio som rörde troperna och figurerna ha ökat över tid. Som framgår av tidigare avsnitt framställde åtskilliga av konsistoriernas redogörelser för undervisningen i stiften troper och figurer som det enda som studerades i den retorikteoretiska litteraturen. Det faktum att man i Uppsala undervi- sade utifrån retoriktabeller vilka enbart ställde upp troper och figurer tyder vidare på att det knappast kan ha setts som särskilt kontroversiellt att avvika 153. Redogörelse för konrektors lektioner vid Uppsala katedralskola, 1767–10-02, Rektors skrivelser m.m. 1613–1798, Uppsala domkapitels arkiv, G:ii:1.a.1, ULa. Jfr Rimm, ”nya perspektiv på retorik- undervisningen i 1700-talets skola”, 2008, s. 21 f.
154. Tabula rhetorica, i UUB:s samlingar; okänd tryckort, andra hälften av 1700-talet. 155. murphy, ”the Key Role of Habit in Roman Writing instruction”, 2001, s. 52.
UnDeRViSninGen enLiGt paRteS-LÄRan från den enligt partes disponerade (och av skolordningen stipulerade) Ele-
menta rhetorica till förmån för ett läromedel som enbart fokuserade elocutio.
innebar då detta att den teoretiska retorikundervisningen hade reduce- rats till en figurlära? på sätt och vis kan denna beskrivning vara korrekt. Re- torikundervisningens tydliga orientering mot troper och figurer att innebar
elocutio var den av retorikens partes som formellt sett gavs mest tyngd, och
allra tydligast betonades alltså de språkliga ornamenten. andra delar av
elocutio enligt Vossius’ definition av detta begrepp – compositio liksom valet
av stilnivå – fick en mer undanskymd, om någon, plats. Övriga partes – fin- nandet av stoff i inventio, ordnandet av materialet i dispositio, minneskon- sten i memoria och framförandet i actio/pronuntiatio – gavs också betydligt mindre uppmärksamhet i den teoretiska skolretoriken. Elementa rhetorica var ytterligt kortfattad när det gäller de två senare av retorikens partes. Dis- positionsmässigt placerades minneskonsten (”varigenom man kraftfullt i minnet fäster de saker man funnit, ordnat och språkligt utformat”, som den ytterst kortfattade beskrivningen löd) som underordnad pronuntiatio, trots att det i texten menades att memoria var ”själva grunden” för pronuntiatio eller actio.156 också själva framförandet gavs i de flesta Vossius-upplagor en
lika knapphändig behandling. 157
Samtidigt finns en rad förbehåll när det gäller vilket utbildningsinnehåll som verkligen förmedlades. Själva den teoretiska retorikundervisningen,
præcepta, må ha koncentrerat sig på troperna och figurerna, men även häri
fanns tankeverktyg av relevans för andra delar av retoriken – till exempel satsfigurer vilka hade bäring på inventio och dispositio. Viktigast av allt var dock förmodligen förskjutningen mellan momenten i det retoriska peda- gogiska progammet. när elocutio tog plats på bekostnad av andra partes innebar det inte nödvändigtvis att dessa delar av retoriken glömdes bort. i stället tycks träningen i dem ha funnit sin plats i läsningen av de klassiska författarna och i de praktiska övningarna – såväl tal- som skrivövningar. Vad gäller till exempel inventio lutade man sig mestadels mot den litterära och retoriska bank av publica materies som fanns i de klassiska författarnas texter, och till vilken även Vossius vände sig för att finna exempel till sin Elementa
rhetorica. Dessa texter kunde i sin tur såväl innehållsligt som formmässigt
utgöra utgångspunkt för de övningar varigenom eleverna själva blev med- skapande i en klassisk retorisk tradition.
156. Vossius, Elementa rhetorica eller retorikens grunder, 2006, s. 35. 157. ibid.