Den första av delarna i den retoriska processen, inventio, består i finna stoffet till ett tal eller en text. ”inventio är att tänka ut de argument som kan användas för att övertyga”, heter det i Vossius’ Elementa rhetorica.110
Grundläggande för den klassiska retorikens syn på vad som kan användas för att övertyga var retorikens tre typer av påverkansmedelmedel – logos (förnuftsargument), ethos (karaktärsargument) och pathos (känsloargument). i Elementa rhetorica presenteras dessa begrepp redan i inledningen till avsnittet om inventio.111 Detta ligger därefter till grund för den fortsatta
framställningen, där olika retoriska genrer och typer av tal presenteras, tillsammans med rekommenderade loci, standardsökställen för argument.112
Valet av genre (och därmed också av argument) beror på vad som avhandlas i talet, och Vossius menar här att det finns tre typer av retoriska genrer: ge-
nus demonstrativum som används för beröm och klander, genus deliberativum
som används för att rådgöra kring något samt genus judiciale som används för att anklaga eller försvara.113
Som en jämförelse kan nämnas den betydligt mindre vanliga (se ovan)
Initia rhetorica av ernesti. inledningsvis i avsnittet om inventio delas överty-
109. Jfr Quintilianus, Institutio oratoria 3.3.1.
110. Vossius, Elementa rhetorica eller retorikens grunder, 2006, s. 6. 111. ibid.
112. ibid., s. 6–16. 113. ibid., s. 6 ff.
gandemedlen in i samma kategorier och i samma ordning (logos, ethos, pat-
hos) som hos Vossius.114 Därefter presenteras dels generella loci (till exempel
möjligt-omöjligt), tillämpbara för alla typer av tal, dels loci specifika för skilda retoriska genrer (genus demonstrativum, genus deliberativum och genus
judiciale, samma klassiska indelning som i Vossius’ Elementa rhetorica).115
Generellt tycks både Vossius’ Elementa rhetorica och ernestis Initia Rhetorica här placera sig nära gemensamma antika förebilder som aristoteles, Cicero och Rhetorica ad Herennium.116
att inventio och retorikens påverkansmedel hörde till utbildningens inne-
håll framgår av en kommentar i ett utlåtande från Växjö konsistorium år 1773.117 Kommentaren röjer också att man på sina håll i skolvärlden inte såg
den gängse behandlingen av dessa områden som fullgod. i sitt utlåtande om stiftets skolböcker framställer konsistoriet i Växjö Elementa rhetorica som en mager, men huvudsakligen god sammanställning av grekisk och romersk vältalighet. Däremot anser man att avsnitten om ”menniskors böjelser och sinnesrörelser, om seder, laster och dygder” skulle kunna förbättras med hjälp av ”wår nyare philosophie, ther thessa saker med mera redighet och styrka föreställas”.118 Utlåtandet leder till ett par betydelsefulla insikter vad
gäller synen på inventio i den teoretiska retorikundervisningen. för det för- sta närdes uppenbarligen ett intresse för aspekter av inventio: aspekter som Växjö konsistorium ansåg borde förankras i modernare tänkande – i dag skulle det kanske kallas en vetenskapligt psykologisk grund. för det andra bör detta intresse ha utgått från den omständigheten att man i skolorna faktiskt bedrev (eller åtminstone skulle vilja bedriva) undervisning om dessa påverkansmedel.
enligt Elementa rhetorica skulle sinnesrörelserna eller affekterna (pathos)
anpassas efter åhörarna.119 Utifrån publiken kunde talaren såväl väcka som
stilla känslor som glädje, hopp, smärta, fruktan, vrede, saktmod, blygsel, 114. Johann august ernesti, Initia rhetorica (Leipzig, 1770), s. 21; Vossius, Elementa rhetorica eller reto-
rikens grunder, 2006, s. 21.
115. ernesti, Initia rhetorica, 1770, s. 21–47; Vossius, Elementa rhetorica eller retorikens grunder, 2006, s. 24–37.
116. Se till exempel Rhetorica ad Herennium 1.3, 3.10.
117. Växjö konsistoriums utlåtande till uppfostringskommissionen, 1773, 1773 års kopiebok, B i:57, Domkapitlets i Växjö arkiv, VaLa. om Växjö konsistoriums utlåtande om skolböckerna, se även arca- dius, Anteckningar ur Växjö allmänna läroverks hävder 1724–1807, 1922, s. 7 f.
118. Växjö konsistoriums utlåtande till uppfostringskommissionen, 1773, 1773 års kopiebok, B i:57, Domkapitlets i Växjö arkiv, VaLa.
skamlöshet, kärlek, hat, harm, avund, medkänsla och tävlan.120 talarens
användning av sederna (mores; ethos) skulle utgå från åhörarna och deras seder, ”[t]y människors seder är olika, såväl i enlighet med varje nations eller stats särskilda natur, som hos enskilda människor på grund av deras känslor, vanor, ålder och levnadsvillkor”.121 med hänsyn taget till dessa var
det emellertid talarens karaktär som var i fokus.122 för att vinna åhörarnas
tillit skulle talaren förmedla klokhet, redlighet och välvilja.123 Vad gäller
laster och dygder i Elementa rhetoricas avsnitt om inventio avhandlades dessa saker framför allt under andra rubriker, till exempel de olika typerna av tal. Åtskilligt av innehållet om inventio var som fylligast framför allt i äldre utgåvor av Elementa rhetorica och kom i senare utgåvor att – åtminstone bitvis – kortas betydligt.124 Stina Hansson ser detta som ett exempel på att
retoriken, för den som tog del av nyare utgåvor (från 1674 och framåt), ”i huvudsak blev synonymt med elocutio”.125 Även om 1700-talets retorik
rent generellt orienterade sig i riktning mot elocutio, så finns det samtidigt anledning att inte låta synen på hur undervisningen bedrevs styras enbart av läroböckernas förändring över tid. Som ovan visats är det inte säkert det var de kortare, tydligast elocutio-orienterade utgåvorna som användes i undervisningen. Gamla och nya, svenska och utländska, folkspråkliga och latinska utgåvor cirkulerade i skolorna. Det är sålunda fullt möjligt att det fullständiga lärostoffet vad beträffar till exempel inventio mycket väl kan ha funnits tillgängligt för eleverna. frågan är dock i vilken utsträckning allt detta stoff kom att studeras.
Även om redogörelser från åtskilliga trivialskolor uppger att eleverna i fjärde klass läst hela Elementa rhetorica, så finns det från andra skolor för- modligen minst lika många uppgifter som pekar på att man enbart läst de delar som avhandlar retorikens troper och figurer i avsnittet om elocutio. till detta kommer hur skolordningen genom föreskriften om excerperandet av troper och figurer ur de klassiska författarnas texter syns ha lagt tyngd- punkten på andra aspekter av retoriken än inventio.126 Även förekomsten av
120. ibid., s. 9 ff. 121. ibid., s. 11. 122. ibid., s. 6. 123. ibid., s. 11. 124. ibid., s. 6–16.
125. Stina Hansson i ibid., s. 39 ff. 126. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 43.
den ovan avhandlade retoriktabell som från 1760-talet användes i Uppsala katedralskola visar på att man åtminstone i denna skola, och åtminstone un- der den senare delen av den studerade tidsperioden, framför allt fokuserat troperna och figurerna i elocutio. Vägs dessa olika uppgifter samman faller det sig rimligt att anta att var vanligare att man i trivialskolans retorikun- dervisning inte närmare gick igenom inventio, än att man gjorde det.
Däremot bör man ha studerat inventio vid retorikundervisningen i gymnasiet. Lektorn i elokvens och poetik gick inte blott igenom Elementa
rhetorica utan förestod också såväl skrivövningar som exercitia stili och pro- gymnasmata som författandet av orationer i bunden och obunden form.127
Denna ökade bredd av övningar bör ha avspeglats i ett större behov av att täcka hela den retoriska processen, inklusive inventio.
efter inventio följer den del av den retoriska processen som kallas disposi- tio. Här ordnas stoffet på ett effektivt och överskådligt sätt. Den standard-
indelning som återges i Vossius’ Elementa rhetorica delar in ett tal i exordium (inledning), narratio (bakgrund), propositio (tes), contentio (meningsmotsätt- ningen) – bestående av confirmatio (egna argument) och confutatio (bemö- tande av motargument) – samt peroratio (avslutningen).128 Dessa delar är
därefter hos Vossius föremål för en närmare specifikation och nyansering. avsnittet om dispositio tar i Elementa rhetorica endast upp ett par sidor, och skiljer sig betydligt mindre åt mellan upplagorna än vad som är fallet med
inventio. Det finns därför ingen anledning att anta att man har studerat dis- positio mindre noggrant än inventio: förmodligen gavs åtminstone i gymna-
siet (och kanske redan i trivialskolans fjärde klass) en grundlig orientering i ordnandet av talets beståndsdelar.