Latinet utgjorde en förutsättning för läsningen av de klassiska auktorerna. Samtidigt rådde ett omvänt förhållande där de klassiska författarna sågs som nödvändiga för latinkunskaperna. inledningsvis, i skolans lägsta klas- ser, innebar detta sammanflätade studium en latinundervisning som fram- för allt kretsade kring grammatik och ordkunskap. i 1724 års skolordning föreskrevs för trivialskolans första klass såväl grammatikstudier som läsning av verk som Jesper Swedbergs Ludus literarius minor.2 Det senare verket
var tänkt att på ett lekfullt sätt locka de unga eleverna att lära såväl latin som goda seder.3 De äldre eleverna kunde här också påbörja läsning av ”kortta
ock tydeliga Colloqvier såsom Corderi”, åsyftande de Colloquia scholastica som skapats av Corderius (mathurin Cordier) på 1500-talet.4
i andra klass fortsattes grammatikläsningen, och även här användes sam- lingar av latinska texter – ”Corderi Colloqviis, indice Schröderi, ock Came- rarii fabulis” – för att eleverna skulle lära sig de viktigaste orden och deras böjning.5 i en i UUB bevarad handskriven samling grammatiska övningar
avsedda för skolornas andra klass, daterad juli 1726, menas att ”först och för all ting bör en gå[ss]e lära [...] Declinera och Conjugera.”6 Därefter följer
övning av prepositioner så att eleverna omsider skall lära sig binda samman meningar. Härvid repeteras vad man ”fått en smak på i första Classen”; för- fattaren betonar särskilt upprepningens betydelse för att man skall minnas vad man läst. 7 Så erövras stegvis språkets byggstenar: i varje klass lägger
man nya kunskaper till vad man redan lärt sig.
i fjärde klass skulle grundkunskaperna i latin vara så goda att eleverna kunde börja tala latin i skolvardagen. Latinet var inte bara det huvudsakliga föremålet för skolornas och gymnasiernas språkstudier utan också, åtmins- tone formellt enligt skolordningen av år 1724, undervisningsspråk från och 2. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 39.
3. om Swedbergs lekfulla pedagogik, se thomas Götselius, ”the Vivid alphabet. media and mass Literacy in the early modern Literary State”, Historical Studies in Education/Revue d”histoire de l”education 19:2, s. 53–81 (2007), s. 66 ff.
4. om Corderius, se till exempel Götselius, Själens medium, 2010, s. 116. 5. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 40.
6. ”præcepta för den andra Classen uti de publique Scholerne. mense julii 1726”, nordin 1042, UUB.
med fjärde klass: ”J fjerde Classen skola Disciplarne tilhållas, med hwar annan, så wäl som sine præceptorer att tala Latin, hwilken öfning seder- mehra hela Gymnasium igenom fliteligen yrkas”.8 Däremot varnades för
ett alltför tidigt talande av latin, något som skulle vara ”mehra skadeligt än gagneligt för ungdomen, emedan deras förråd af Latinska glosor ock ordelag ännu är fattigt”. Risken var annars att eleverna, om de började tala latin med varandra och lärarna redan före fjärde klass, började ”wrida och wrängia latinen effter modersmålets art ock egenskap” – en ovana som det skulle vara mycket svårt att träna bort.9 Språkets renhet skulle inte få be-
sudlas av folkspråkliga tendenser: latin skulle talas med latinska ord och latinsk grammatik – en påminnelse om den renässanshumanistiska aversio- nen mot medeltidens munklatin. Samma fruktan för att ett felaktigt latin skulle bita sig fast ses för övrigt i instruktionerna för fjärde klass, där det påpekas att konrektor såväl som de andra lärarna måste vinnlägga sig om ”att Disciplarne wänja sig rätteligen effter qvantitatem, pronunciera orden, hwilket om thet icke skier straxt i början, blifwa the wid sin oseed i all sin tijd.”10 Hur rent det latin som talades i skolorna egentligen var är oklart,
och rent generellt kan den faktiska efterlevnaden av latinpåbudet diskute- ras – den varierade helt klart mellan olika tidpunkter, skolor, ämnen och lärare.11
Latinstudiets grund av glosor och grammatik illustreras av rektor Lars Qvists redogörelse för undervisningen i trivialskolan i Hudiksvall år 1799. Basen utgjordes här av Johan Strelings latinska grammatik, Grammatica la-
tina.12 Detta verk var författat på svenska och utkom första gången år 1754.
8. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 45.
9. Värt att notera är att Johan ernst Rietz lyfter fram just denna skrivning i 1724 års skolordning för att illustrera ”det första aftagandet i ifren att lära latinska språket” (förmodligen jämfört med tidigare skolordningars tilltro till än yngre elevers möjlighet att använda latin som undervisningsspråk). Jfr Johan ernst Rietz, Skånska skolväsendets historia (Lund, 1848), s. 153 f.
10. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 43. en genomgående tanke i skolordningen var att om man inte hamnade rätt omedelbart, eller i alla fall tämligen omedelbart, skulle felstegen inte gå att korrigera: ”Såsom förnufftet ock förfarenheten intygar, att det wärk, wid hwilkets anläggande en naturlig ordning eij i acht tages, kommer seent eller aldrig til sin fullkomligheet som wara bör; altså är ock ostridigt, att om en viss ock god methode intet brukas i studiernes början, drifft ock idkande, hinner man jemväl therutinnan aldrig, eller åtminstone mycket sent til en grundelig ock mogen lärdom.” ibid., s. 35 f. 11. Jfr tengström, Latinet i Sverige, 1973, s. 80 f. Bo Lindberg, De lärdes modersmål. Latin, humanism
och vetenskap i 1700-talets Sverige, Gothenburg Studies in the History of Science and ideas 5 (Göteborg:
acta Universitatis Gothoburgensis, 1984), s. 27.
12. Lars Qvist, ”Berättelse om trivial-Scholan i Hudiksvall”, 1799–09-24, Rektorers skrivelser m.m. 1778–1835, Handlingar angående Gävle högre allmänna läroverk, Uppsala domkapitels arkiv, G:ii:2.a.3, ULa.
LatinStUDiet: fRÅn GLoSoR oCH GRammatiK tiLL RetoRiK med tiden hade det blivit flitigt brukat i skolorna och fick därvid ofta ersätta Cellarius’ eller Hesselius’ grammatikor vilka båda föreskrevs av 1724 års skolordning.13 Vikten av grammatisk skolning framträder tydligt hos Qvist.
De elever som kommer nya till skolan för att ansluta direkt till andra klass måste ha förvärvat ”sådan underbygnad i Grammatica Latina at de kunna förenas med de förut [vid den årliga examen] uptagne”.14 förmodligen bör
detta läsas som att man här vinnlagt sig om att eleverna vid inträdet i andra klass skall hålla en jämnhög nivå, ty ambitionerna i latinstudiet skruvas nu upp ytterligare. Läraren skall
genomgå hela Grammatica Latina, gifva flitig öfning i ordens böjande och genom lätta exempel af ordfogningar och talesätt, så utveckla Syntactiska reglorna, at det som hitintil för Barnen mest varit en minnessak måtte hädanefter begripas och Lärjungarnas förstånds gåfva således mer och mer upodlas, så långt som i deras ålder väntas kan. 15
Latinundervisningen byggde emellertid inte på ett godtyckligt upplägg; tvärtom torde en bakomliggande tanke ha varit att eleverna här var mogna att introduceras till delar av det klassiska arvet i publica materies: ”til denna öfning gifver nu en auctor Classicus, nämligen Cornelius nepos, ämne och anledning.”16 Däremot, konstaterar rektor Qvist, var eleverna – måhända
föga förvånande – ovana vid att på latin läsa ”en Romersk häfdatecknare”, varför ”alt i början måste med mycken noggranhet undersökas, ofta omsä- gas och återhemtas och på det sättet rotfästas i minnet”.17 Just minnet, och
memoreringen, framförs som en grundläggande princip från grammatiska regler till topiskt och tematiskt stoff. Qvist omtalar i redogörelsen läran- 13. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 39. till skillnad från den teoretiska retoriklitteraturen, som förblev väsentligen oförändrad under 1700-talets gång (se avsnitt ovan om texterna i retorikundervis- ningen), kom grammatiklitteraturen att varieras och efter hand bytas ut mot andra läroböcker. Även om läromedelsförfattarna växlade över tid tycks principerna i grammatikundervisningen ha varit ungefär de samma.
14. Qvist, ”Berättelse om trivial-Scholan i Hudiksvall”, 1799–09-24, Rektorers skrivelser m.m. 1778–1835, Handlingar angående Gävle högre allmänna läroverk, Uppsala domkapitels arkiv, G:ii:2.a.3, ULa.
15. ibid. när det gäller tredje klass krävdes av anslutande elever att de skulle genomgå förhör hos rektor; Qvists redogörelse specificerar emellertid inte vad detta förhör omfattade, och nämner sålunda inte heller vare sig latinet eller några andra kunskaper.
16. ibid.
17. ibid. att latinstudiet i andra klass torde ha varit både omfattande och ansträngande, understryks av Qvists påpekande att man även ägnade en timme i veckan åt den nyare svenska historien ”[t]il någon förändring af Lärostycken och upmuntran för barnen”.
det i första klass som någonting där memorering föregår förståelse, medan han framställer andra klass som ett intellektuellt stadium där barnen blir förmögna att begripa vad de läser. Han fjärmar sig dock inte från repeti- tionen som pedagogiskt grepp. Repeterandet, där saker ”ofta omsägas och återhemtas” bör här ses i förhållande till de undersökande och förklarande ansatserna. i stället för att repetera enskilda ord och fraser rör elevens akti- vitet sig på en högre nivå, där det är återuttydandet av materialets mening som upprepas. på detta sätt memoreras allt mer innehåll, på allt fler utbild- ningsinnehållsliga nivåer. Dessa upprepade omtagningar tycks även i högre klasser ha varit den gängse metoden för att säkerställa att eleverna tog till sig lärostoffet. Här avspeglar sig ett äldre förhållningssätt till minnet, där utantillärningen utgjorde en praktisk lösning då man i undervisningen sak- nade, eller inte ville använda sig av, anteckningar eller tryckta texter. Vad man inte hade på papper fick man i stället bära med sig i huvudet, redo att plockas fram närhelst ett behov uppstod.
Hur man systematiskt nyttjade ihärdigt repeterande för att stegvis borra sig in i stoffets olika nivåer framgår även av andra exempel. när man vid rektors lektioner vid Visingsö skola år 1799 läste Cornelius nepos’ bio- grafier över berömda fältherrars liv uttyddes varje kapitel eller stycke på svenska ”flera gånger, til deß piltarne det fattat.”18 efter detta säkerstäl-
lande fortsatte texten att gås igenom ord för ord och strof för strof, ety- mologiskt och grammatiskt. målet tycks, precis som i Hudiksvall, ha varit att texterna skulle förstås på allt fler nivåer – en förståelse som eleverna sedermera skulle förmå formulera i såväl text som tal.
Övningarna i att läsa, tala och skriva glider här samman; till de gemen- samma målen hör utökandet av ordförrådet. från trivialskolan i Hudiksvall berättar rektor Qvist att i takt med att ”de qvickare Lärjungar” blev bekanta med grammatikens grunder kunde de till att börja med ta sig an ”tydning af små latinska sattser och meningar, som af Läraren författas aldeles efter Svenska Språkets lynne och sedan med Langii Colloquia.”19 till hjälp för
ordkunskapen hade skolgossarna sina minnesböcker, i vilka glosor noterades tillsammans med översättning – detta för att underlätta ”tydningen av auc- torn” samt för att utgöra grunden för deklinations- och syntaxövningar. ”på 18. Skrivelse från Växjö konsistorium angående undervisningen i stiftet, 1799, Skrivelser från konsis- torierna ang. läroverken vol. 8, Kanslersgillets arkiv, D2, Ra.
19. Qvist, ”Berättelse om trivial-Scholan i Hudiksvall”, 1799–09-24, Rektorers skrivelser m.m. 1778–1835, Handlingar angående Gävle högre allmänna läroverk, Uppsala domkapitels arkiv, G:ii:2.a.3, ULa.
LatinStUDiet: fRÅn GLoSoR oCH GRammatiK tiLL RetoRiK detta sätt kunna barnen genomgå til tjugu à trettio Stycken i den nämnde auctorn”, heter det i redogörelsen, samtidigt som det konstateras att det stora antalet elever i klassen och den stora spridningen av studieresultaten gör det omöjligt komma längre än så. Det kan här vara på sin plats att påpeka traditio- nen bakom elevernas minnesböcker. Dessa var inte enbart enkla gloshäften, utan besläktade med de thesauri, florilegier och samlingar av loci communes som skolelever sedan århundraden hade förfärdigat. Som visas i särskilt av- snitt nedan utgjorde dessa samlingar av ord, fraser, tankar och citat en viktig intellektuell resurs för elevernas retoriska produktion: verktyg som lät skilda delar av latinstudiet överföra utbildningsinnehåll till och från retoriken. Vikten av ett välfyllt förråd av latinska ord och uttryck återkommer i re- dogörelser för undervisningen i skolorna och gymnasierna. Den 31 maj 1770 besökte biskop Lars Benzelstierna falun för att inspektera trivialskolan, dess undervisning och dess ekonomiska förhållanden; härvid förrättades också examen.20 Skolans rektor, petrus Brunnmark, anförde vid detta tillfälle att
variationer över Vergilius, vilka var brukliga i fjärde klass, skulle vara av be- gränsad nytta. elevernas latinkunskaper var inte tillräckliga, och övningarna blev därför ett ”frugtlöst arbete” för lärarna. i stället, menade man, borde li-
ber memorialis – ett enklare lexikon eller en egenhändigt komponerad samling
glosor – användas även i de övre klasserna, så att eleverna kunde ”inhämta större Copiam verborum [ordförråd]”. Biskop Benzelstierna ansåg emellertid att detta förslag endast borde iakttas för de yngre eleverna i fjärde klass; för de äldre eleverna borde Vergilius-variationerna bibehållas. Det i protokollet redovisade meningsutbytet tyder på bristande latinkunskaper – eller mindre effektiv undervisning – i de högre klasserna. Särskilt det latinska ordförrådet tycks ha identifierats som ett problem, och man ville därför i undervisningen utgå från själva ordboken. försämrade generella kunskaper i latin lär ha lett till återverkningar för retorikundervisningen. Bristande ordkunskaper måste ha gjort det svårare att ta del av retoriklitteraturen – såväl de teoretiska läro- böckerna som de klassiska texterna. Utan ett digert, eller åtminstone tillräck- ligt, förråd av ord och fraser måste eleverna vidare ha hindrats i de skriftliga och muntliga momenten och övningarna i undervisningen. i fjärran hägrade
copia, överflödet av uttrycksmedel, men måhända var detta mål för högt ställt
för fjärde klass i falu trivialskola, åtminstone denna vårtermin 1770. 21
20. Visitationsprotokoll, 1770–05-31, Handlingar 1643–1780, Högre allmänna läroverket i falun, D.i.a:1, ULa.
metoderna i inlärningen av grammatik och glosor förefaller ha varit beprövade och hårt styrda, antingen direkt av läraren eller med hjälp av elever som fick agera medlärare. ett exempel på hur en variant av den ovan avhandlade erotematiska metoden med frågor och svar kan ha tillämpats för att kombinera utantillärning av ord, muntlig klassrumsaktivitet och grammatiska övningar står att finna i en redogörelse för undervisningen i Jönköpings skola år 1799. Här berättas att man i övre klassen samt i nedre klassens första flock varje dag läser en sida ur liber memorialis och att ”Re- citationen sker frågevis, då Docens [läraren] nämner den latinska glosan eller den svenska, och disciplen [eleven] ur minnet den motsvarande i andra språket. Härefter böjas de svårare orden efter sine paradigmer”.22
Det var alltså nödvändigt för skolgossarna att utantill lära sig de latinska orden. De behövde på uppmaning, och inför den församlade klassen, kunna översätta glosorna mellan latin och svenska eller omvänt, för att därefter kunna redogöra för ordens böjning. memoreringen och den erotematiska metoden med frågor och svar – vilken som ovan visats var vanlig inom det teoretiska retorikstudiet – samverkade här med muntliga inslag i läsningen av de klassiska författarna och vid inlärningen av där förekommande glosor och fraser. Betydelsefullt var hur eleverna själva – till skillnad från den full- ständiga memoreringen – hade tillgång till ordlistor att konsultera mellan lektionerna. med dessa hjälpmedel blev mängden tillgängliga ord och fra- ser – särskilt i och med de tryckta ordböckernas intåg –mångdubbelt större än vad eleverna annars skulle hinna fästa i minnet. i särskilt avsnitt nedan avhandlas minnesböcker, thesauri, florilegier och andra samlingar av stoff, från glosor och fraser till retorikens loci.
Det latinstudium som inleddes med grundläggande grammatik, uppre- pande och utantillärning samt de enklaste av skrivövningar fortskred under skolgången till en fördjupad förståelse och en alltmer avancerad använd- ning av språk, stil och stoff. från Jönköpings skola berättas år 1799 att ”de läragtigaste” eleverna i rektors och konrektors klass – det vill säga i vad som vid denna skola motsvarade trivialskolans fjärde klass – nådde den nivå där de kunde ”förstå de böcker, som följas och kun[n]a göra besked för 22. Skrivelse från Växjö konsistorium angående undervisningen i stiftet, 1799, Skrivelser från kon- sistorierna ang. läroverken vol. 8, Kanslersgillets arkiv, D2, Ra. Skolan är enligt redogörelsen indelad i tre klasser (utöver apologistklassen): den nedre klassen (i sin tur indelad i tre flockar ”efter disciplarnes olika framsteg”), den övre klassen samt rektors och konrektors klass. i var och en av de senare klasserna tillbringade eleverna två till tre år. i samma redogörelse klagar man över att lärarna är för få till antalet.
LatinStUDiet: fRÅn GLoSoR oCH GRammatiK tiLL RetoRiK hvad de läst och fattat, med auctors eller egna ord”.23 Uppgiften illustrerar
hur imitationer och variationer var undervisningsmoment som användes såväl i retorikens övningar som i hela trivium. Härmed framträder tydligt kopplingen mellan läsningen av de klassiska texterna samt de övningar som åtföljde denna läsning. eleverna vid Jönköpings skola skulle till exempel enligt konsistoriets redogörelse för undervisningen i stiftet år 1799 kunna ”tyda på Svenska de Latinska auctorer de nyttjat, samt på en klar svänska gifva en tydelig latinsk öfversättning.”24 i Hudiksvalls trivialskola uppställs
vid ungefär samma tid för ”en qvick, flitig och väl underbygd Lärjunge” en liknande målsättning: ”färdighet at redogöra för de Stycken han läsit, för- måga at på egen hand nyttja hvar och en lätt auctor i Latinen och öfversätta ett redigt Svenskt thema utan grammaticaliska fel”.25
i trivialskolans fjärde klass skulle enligt 1724 års skolordning såväl rek- tor som konrektor läsa de latinska författarna.26 Var tyngdpunkten låg vid
läsningen var däremot någonting som skilde sig åt mellan de båda lärarna. Rektor skulle bland annat explicera den romerske historikern Justinus samt phædrus’ latinska versioner av aisopos’ (ursprungligen grekiska) fabler – läsning som utöver de språkdidaktiska ambitionerna också bjöd på en hel del moraliskt fostrande innehåll.27 i övrigt var rektors undervisning mer
inriktad på teologi, historia och geografi än vad fallet var för konrektor, som var mer av en renodlad språklärare. Konrektors beting sträckte sig genom latinets flesta aspekter, inklusive retorik och prosodi, och han skulle således gå igenom såväl Cicero och Cornelius nepos som Vergilius och ovidius.28
Denna av skolordningen stipulerade uppdelning av undervisningen mellan de båda lärarna förefaller emellertid i många skolor ha varit en förhand- lingsfråga, där rektor och konrektor stundtals gjort upp om ett annorlunda upplägg.
i en redogörelse från Hudiksvalls trivialskola beskriver rektor Lars Qvist sin undervisning kring år 1800. eleven skulle läsa den latinska författaren 23. ibid.
24. ibid.
25. Hall, Acta till Hudiksvalls läroverks historia, 1937, s. 137. 26. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 42 ff.
27. ibid., s. 42. om fabelläsningens moraliska innehåll liksom dess betydelse för såväl svensk- som la- tinundervisningen, se erik Zillén, ”Vargen och den långhalsade fågeln. fyra fabelvarianter från svenskt 1600- och 1700-tal”, i Filologiskt smörgåsbord. En jubileumsskrift från skandinavistiken i Kraków (Kraków:
Wydawnictwo Uniwersytetu Jagiellonskiego, 2004), s. 123–137. 28. ”1724 års skolordning”, 1922, s. 43.
”med klar röst och med iagttagande af interpunction och ordens tonvigt”.29
Denna läsning utgjorde ett tillfälle att kontrollera att eleven ”väl öfverläsit” – studerat noggrant – och kunde känna ”ordens natur och bemärkelse” samt identifiera huvud- och bisatser, syntaktiska regler och så vidare. Dessutom efterfrågades ”anomalier i orden” och om huruvida ”någon skönhet i Språ- ket ligger i sjelfva numern”, det vill säga i dess välklang eller rytm. Därefter översattes meningen till svenska ”med bibehållande af det Språkets art och lynne”. Kapitlet lästes så en eller två gånger, varvid man också gick igenom ”de underrättelser antingen af Historien, Geographien eller antiqviteter- na, som af ämnet föranledas”. Slutligen gick man i mån av tid igenom de viktigaste fraserna, vilka eleverna medelst grammatiska variationer skulle ”handledas at använda”.
Undervisningen var alltså även här tydligt inriktad på ordförråd och grammatik. Samtidigt innebar det utökade inslaget av historia, realia och antikkunskap ett värdefullt tillskott till elevernas retoriska repertoar: i de latinska författarnas texter kunde man bland annat finna användbara sedelärande eller avskräckande exempla. Ur ett retoriskt perspektiv fram- står även denna klassikerläsning ”med klar röst” som ett tillfälle att träna sig i de delar av den retoriska processen som kallas actio och pronuntiatio och rör framförandet och talarens utnyttjande av röstens resurser. Öv- ningar av denna typ torde annars till icke obetydlig del ha varit en fråga om översättningsexercis, något som avhandlas i nedanstående avsnitt om övningarna. Såväl läsningen och översättningarna bidrog till retorikun- dervisningen genom ett ibruktagande av olika texter – bland annat av de klassiska författarna – vilka i sin tur rymde exempel och innehåll med retorisk bärighet.