Jörgen Westerståhl konstaterar att det fram till 1945 inte fanns några genvägar för att nå den fackliga eliten. Den enda vägen till avancemang gick genom
fackföreningarna och fackförbunden och det var: ”(…) denna elit inom orga-nisationerna, som uppbär den fackliga folkrörelsen, och det är dess vilja, som givit den sin prägel.”213 Följde man den traditionella karriärvägen från avdel-ningsstyrelse till ombudsman hade man fortfarande samma arbetsuppgifter fast i större skala, vilket gav stora möjligheter att bedöma den enskildes kompe tens. Det framgår tydligt, menar Westerståhl, att en person som under en lång tid företrätt en organisation efter hand blev överlägsen alla utomstående konkur-renter.214 Inte heller under efterkrigstiden, framhåller Inga Hellberg, kom detta mönster att brytas. För att komma i åtanke för fackligt avancemang krävdes således yrkeserfarenhet, erfarenhet av praktiskt fackligt arbete och en för orga-nisationen specialiserad kunskap.215
LO-ledarnas korta skolgång ledde till att de efter avslutad folk- eller grund-skola började arbeta redan i tonåren. När de i 25-årsåldern var etablerade som styrelseledamöter eller sekreterare på lokal nivå hade de 10 års yrkesverksamhet bakom sig. Efter ett par års styrelsearbete valdes de ofta till ordförande för en avdelning eller en sektion.216 Till exempel blev LO:s tidigare ordförande Stig Malm redan som 23-åring sektionsordförande för 600 metallarbetare på ett företag i Sundbyberg.217 Fram till dess att ledarna fick sina första uppdrag på förbundsnivå sköttes det fackliga arbetet parallellt med yrkesarbetet. De var då vanligtvis i 30-årsåldern. När de nådde förbundsnivån övergick det fackliga arbetet till en heltidssysselsättning.218 Det kan således konstateras att LO -ledarna, trots en lång yrkesverksam period i produktionen, ändå var relativt unga när de valdes till sitt första uppdrag på förbundsnivå.
Inom fackföreningsrörelsen har det för den enskilde funnits ett visst utrymme att själv kunna styra och planera sin karriär. Det gick att närma sig förbundet och Stockholm genom att söka ombudsmannatjänster i eller nära Stockholm. Dessa tjänster var ofta utannonserade i fackföreningspressen och tillsattes genom förtroendeval på fackförenings- eller förbundsnivå. Arne Geijer ansågs vara en av dem som visade framfötterna genom att söka tjänster som ofta låg lite över hans kompetensnivå. Även om han i början av karriären inte fick tjänsterna visade han att han fanns och han fick till slut också en tjänst
som studieombudsman på Metallarbetareförbundet.219 Det fanns alltså ett litet
handlingsutrymme för de blivande ledarna att själv påverka sin karriär och därigenom avancera till nya uppdrag.
213 Jörgen Westerståhl, (1945) s 134.
214 Jörgen Westerståhl, (1945) s 91-93, Inga Hellberg, (1997) s 206. 215 Inga Hellberg, (1997) s 146f.
216 Kohortstudien 217 Stig Malm, (1994) s 10f. 218 Kohortstudien
Tabell 3.4 LO-ledarnas ingångtjänster på förbundsnivå 1900-1999
Ingångstjänst på förbundet Antal personer
Ombudsman 25 Kassör 4 Arbetsuppgifter på förbundsexpeditionen 2 Förste förbundsordförande 1 Andre förbundsordförande 1 Ledamot av förbundsstyrelsen 2 Saknar uppdrag på förbundsnivå 2 S:a 37 Källa: Kohortstudien
Den första anställningen på förbundsnivå var för 25 av LO-ledarna en tjänst
som ombudsman. Dessa är jämt spridda över tid. Andra mer ovanliga ingångs-uppdrag var kassör, arbete på förbundsexpeditionen, förbundssekreterare, för-bundsordförande, andre förbundsordförande. Bara två ledare, Fredrik Sterky och Valter Åman, saknade tidigare uppdrag på förbundsnivå. Dessa både kom istället till LO-ledningen via partiet.220 Sterky rekryterades från partiet för att i ett initialt skede bygga upp LO och Åman var på 1930-talet partiets utsände för att hålla LO rent från kommunister.
Efter ingångstjänsten, i de flesta fall som ombudsman, fick de blivande ledarna ytterligare ett eller flera uppdrag inom förbundet. Bland dem som börjat som ombudsmän på förbundsnivå kom 13 att väljas till ledande uppdrag i förbundet som ordförande, andre ordförande och/eller förbundssekreterare. På förbundsnivå stannade de sedan i genomsnitt 10 år varav den kortaste tiden
var ett år och den längsta 23 år.221 De blivande ledare som stannade länge på
förbundsnivå hade i större utsträckning ett uppdrag såsom sekreterare eller ord förande. Detta skulle kunna tyda på att förbunden inte ville förlora kom-petenta medarbetare till LO eller på att vissa av dem föredrog att spela en bety-dande roll inom det egna förbundet framför att få en lägre position i ledningen för den större organisationen LO.
Att få erbjudande att arbeta på något av fackförbunden i Stockholm var länge det främsta tecknet på en framgångsrik facklig karriär. För några av
ledarna fungerade det som språngbräda till LO-ledningen eller som en
inkörs-port i staten eller regeringen.222 Det ansågs därför vara ett erbjudande som man självklart accepterade. När statusen på den lokala fackliga nivån stärktes i samband med decentraliseringen på 1970-talet förändrades detta mönster. En konsekvens var, konstaterar Carl-Gösta Hansson, att rekryteringen till de
220 Kohortstudien 221 Kohortstudien
centrala uppdragen på förbundsnivå försvårades.223 Denna utveckling innebar också en förändring av den fackliga karriärtrappan, där förbundet alltid hade betraktats som karriärens slutdestination. Denna förändring berörde inte dem
som ingick i LO-ledningen eftersom karriären genom förbundsnivån
fort-farande varit självklar för dem. Det var dock inte längre lika självklart att det var de mest meriterade som tog sig till dessa positioner eftersom den lokala nivån ibland kom att framstå som lika eller ibland mer attraktiv än förbunds-nivån. Detta var dock inget som påverkade karriärvägarnas utformning. För
att ta sig vidare till LO-ledningen utgjorde uppdrag på förbundsnivå fortsatt
ett självklart kapital.
Kontinuiteten i de fackliga karriärvägarna uppstod, konstaterar Kjell Öst-berg, redan tidigt i den fackliga rörelsens utveckling. Bland de fackliga ledare som Östberg undersöker återvände ingen till produktionen utan de fortsatte med fackligt arbete under i genomsnitt 25 år. Slutade de så var det för att de antingen avled eller rekryterades till arbetarrörelseanknutna organisationer eller företag. Frivilliga avsägelser, som inte berodde på pensionering eller
fack-ligt eller politiskt avancemang, var mycket ovanliga.224 Ledarna kunde, som
Jörgen Westerståhl formulerar det, räkna med att anställningen skulle upphöra först då krafterna var förbrukade. Att avsätta en förtroendevald ledare kunde dessutom få allvarliga konsekvenser både för den enskilde och för organisatio-nen, vilket man naturligtvis behövde ta hänsyn till. Eftersom fackliga ledare sällan blivit avsatta har ledarskiktet präglats av kontinuitet och stabilitet.225 De före detta arbetarna blev nu tjänstemän med alltmer specialiserade och kom-plicerade uppgifter. Robert Michels menar att det var i detta läge som agitatorn omvandlades till tjänsteman med specialkompetens. Handelsresanden i klass-kamp ersattes av byråkraten och den glödande idealisten av den kalle materia-listen.226 Enligt Michels var det alltså i detta läge som ledaren skaffade sig nya vanor och de förborgerligande tendenserna smög sig in i organisationen.