Partiledningen kom vid seklets början att utforma strukturer för organisation, ledning och disciplin i syfte att skapa lojala medlemmar. Medlemmarnas loja-litet skulle sedan hålla samman partiet och rörelsen.379 Fortfarande vid seklets slut utgör, enligt Katarina Barrling Hermansson och Jenny Madestam, lojalite-ten den viktigaste egenskapen i socialdemokratins självbild. I alla sammanhang förväntades ledaren underordna sig gruppen som kollektiv och lojaliteten var nära sammankopplad med en stark ansvarskänsla för partiet, rörelsen och nationen.380 Även LO inkluderades i denna lojalitetskultur och för de fackliga
ledarna kom partimedlemskapet i SAP att liknas vid ”en obligatorisk
passer-punkt” som var avgörande för grupptillhörigheten, definierade handlings-mönstren och förutsatte lojalitet.381 I ett övergripande perspektiv var lojaliteten en oumbärlig kraft för att hålla samman arbetarrörelsens ofta spretande grenar. Med hjälp av ledaridealets auktoritära och dominerande sida kunde ledaren också se till att lojaliteten med organisationen och rörelsen fullföljdes.
För den ledare som erbjöds ett uppdrag innebar den starka lojalitetskulturen att han inte kunde tacka nej eftersom det var ledarens plikt att lojalt acceptera de uppdrag som erbjöds. Den som ansågs mest lämpad, var enligt rörelsens
logik tvungen att acceptera erbjudandet.382 Liksom idealismen kom även
loja-liteten att användas för att visa att den enskilde ledaren inte strävat efter att göra karriär utan bara lojalt följt rörelsens önskan och uppoffrat sig för den. Ibland fick dock lojaliteten motsatt effekt konstaterar Crister Skoglund efter-som partiets höga krav på lojalitet ofta ledde till att det bara blev karriäristerna kvar, vilka följde alla kursändringar utan att klaga.383 Utifrån detta perspektiv kunde ledarnas lojalitet lika gärna betraktas som en karriärstrategi, men precis
379 Åsa Linderborg, (2001) s 188f.
380 Katarina Barrling Hermansson (2004) s 156, Jenny Madestam, (2008) s 105, 130f. 381 Carl-Gösta Hansson, (1996) s 256.
382 Carl-Gösta Hansson, (1996) s 190.
383 Crister Skoglund, (1991) Vita mössor under röda fanor: Vänsterstudenter, kulturradikalism och
som Wigforss tidigare beskrivit så kan rörelsens bästa och den enskilde ledarens framgång inte skiljas åt.
Tage Erlander skriver i sina memoarer att lojalitet var den karaktärsegenskap som värderades högst i partiet och att det var denna egenskap som gjorde att han själv valdes till partiledare.384 Att bli ledare i arbetarrörelsen handlade, skri-ver Erlander sin dagbok, inte om självförskri-verkligande utan om en kombination av idealitet, lojalitet och underordning.385 Lojaliteten, menar ett flertal ledare, har varit avgörande både för dem själva och för medlemmarna. Genom sin upphöjda position skulle ledarna ständigt visa sin lojalitet gentemot medlem-marna vilkas förtroende låg till grund för deras ställning.386 För ledarna blir memoarerna ett medel att söka legitimitet för sin karriär, som de menar inte beror på karriärsträvanden utan på lojalitet och idealitet. De har enbart ställt sin kompetens till förfogande och kan därför vare sig betraktas som äregiriga eller karriäristiska. Mycket tyder på att de var så ledarna själva betraktade det. En intressant iakttagelse är att Erlander även i sina privata dagböcker skriver att han underordnade sig partiet, vilket skulle passa väl in i en partipolitiskt korrekt memoar. I sina memoarer skriver han att den politiska verkligheten inte går att skilja från ledarens personlighet. Det vore ett misstag att tro att det fanns en privat sfär av personligheten som var mer sann än den sfär som kommer till uttryck i politiken. Dessa sfärer var, menar Erlander, helt sam-manförda. När han ägnade sig åt politiskt tänkande och handlande så uteslöt han inga vitala delar av sin personlighet.387 Ideologin förenade det privata och det politiska livet och de kunde därför inte skiljas åt.
Den som valdes till ledare i SAP säger sig ofta ha känt tveksamhet och oro
inför att ta sig an ett så ansvarsfyllt uppdrag.388 Ett återkommande tema i memoarerna är att de kände sig tvingade av rörelsens förväntningar och parti-lojaliteten att acceptera de uppdrag som de erbjöds. Östen Undén konstaterar sakligt att han var alldeles för feg för att avböja uppdraget som statsråd 1919, eftersom han kände en stark lojalitet med partiledningen.389 Flera av de ledare som var med när Tage Erlander valdes till partiordförande 1946 berättar hur han försökte komma undan men att statsrådet Per Edvin Sköld sade: ” Gruppen har
384 Tage Erlander, (1973) 1940-1949, s 261.
385 Tage Erlander, Dagböcker 1945-1949., (2001) s 142.
386 Margareta Winberg, (2008) s 29, Tage Erlander, (2003) Dagböcker 1953., s 38. Om lojalitet se även t ex Ulla Lindström, (1970) s 17, Östen Undén, (2002) Anteckningar 1918-1952, s 20.
387 Tage Erlander, (1972) 1901-1939, s 19f.
388 Jenny Madestam, (2008) s 89, se även Patrik Öhberg, (2011) s 39.
389 Östen Undén, Anteckningar 1918-1952, (2002) s 20, Göran Persson, (2008) s 124, Pär Nuder, (2008) s 309f, Bert Lundin, Rolf Jansson, (2006) s 91f, Lena Näslund, (2000) s 111, Charles Lindley, (1987) 106f. Se även Robert Michels, (1983) s 63.
valt, Du har att foga Dig”.390 I memoarerna beskriver sig Erlander som nästin-till skräckslagen av beslutet och vid närmare eftertanke, påpekar han, var det något alldeles fruktansvärt han gett sig in i.391 Både Erlander och långt senare Göran Persson förklarar att det som fällde avgörandet var att de kände ett stort ansvar för de medlemmar som nominerat dem och gett dem sitt förtroende.
De ansåg sig av denna anledning inte kunna tacka nej.392 Att tacka nej skulle
också innebära att de förlorade rörelsens förtroende eftersom de då inte längre betraktades som tillräckligt lojala. Den som erbjöds en position och ansågs kompetent var därför tvungen att ta den, vilket i förlängningen innebar att de personer som rörde sig i arbetarrörelseeliten var i det närmaste livegna. Hade de dessutom uppnått en viss position och social status var de dessutom ofta helt beroende av rörelsen för sin egen och familjens inkomst.
Specifikt för de personer som nådde arbetarrörelseeliten var just deras för-måga att uppfylla ledaridealets krav på lojalitet. När en ledare inte uppfyllde dessa krav väckte det uppmärksamhet bland de övriga ledarna, vilket senare också kom att skildras i memoarerna. I flera memoarer beskrivs därför hur Torsten Nilsson avböjde erbjudandet om att bli partiledare och statsminister efter Per Albin Hansson 1946 trots att han betraktades som klippt och skuren för uppdraget genom sin djupa ”förankring i partiets breda lager, i arbetar-rörelsens miljö”. Han hade dessutom rätt egenskaper såsom god människo-kännedom, känsla för hur andra skulle användas i rörelsen samt ”ett mjukt handslag och fast vilja”. Hans kompetens och kvalifikationer låg med avseende på karriärväg och organisatoriskt kapital (såsom ordförande i SSU, ordförande i Stockholms arbetarekommun och partisekreterare) helt i linje med partiets önskemål.393 Det som Nilsson saknade var viljan att ta sig an uppdraget efter-som hans hälsa för tillfället var dålig. I efterhand anser Sven Aspling att det var klokt av Torsten Nilsson att avböja så energiskt, eftersom han nog inte var riktigt mogen för den stora uppgiften som partiledare.394 Torsten Nilsson har inte själv berört detta händelseförlopp i sina memoarer. Det skäl han angav måste ha betraktats som legitimt, eftersom det aldrig uppstod något tvivel kring hans lojalitet. Även om han inte blev partiledare och statsminister 1946, så kom han under flera decennier att befinna sig i den inre politiska kretsen i VU och på flera olika statsrådsposter.
390 Torsten Nothin, (1955) s 293, se även Tage Erlander, 1940-1949, (1973) s 258. 391 Tage Erlander, (1973) s 142.
392 Tage Erlander, (2001) Dagböcker 1945-1949, s 142, Göran Persson, (2008) s 49, 126f.
393 Axel Gjöres, (1967) Vreda vindar s 161, Sven Aspling, Arvid Lagercrantz, (1999) s 22, Torsten Nothin, (1955) s 293, Sven Andersson, (1980) s 280.
394 Sven Aspling, Arvid Lagercrantz (1999) s 22, Sven Andersson, (1980) s 280. Se även Henry Pettersson, (2006) ”Han kunde ha blivit vår nye Per Albin”, Tiden, nr 4/2006.
En annan partiledarkandidat som på 1990-talet uppmärksammades för sitt nej var Jan Nygren. När Mona Sahlin efter Tobleroneaffären inte längre var partiledarkandidat lanserades Nygren. Denne tackade nej med motivet att det var den sämsta tänkbara tidpunkten för både honom och hans familj. I flera av memoarerna påstås det att han ställt speciella lönekrav, vilket skall ha varit den avgörande orsaken till att han avskrevs som kandidat. Detta agerande stred mot partiets tradition att den som erbjöds ett uppdrag aldrig någonsin fick diskutera arvodet. Det enda som var viktigt var om man ansåg sig kunna klara uppdraget eller inte.395 Nygren kan därför anses ha brutit mot rörelsen normer på två sätt: dels genom att inte komma när rörelsen kallade, dels genom att kräva bra betalt för ett hedersuppdrag. Därefter lämnade han rörelsen för det privata näringslivet.
När valberedningen sonderade läget inför partiledarvalet 2011 valde en rad potentiella kandidater i likhet med Jan Nygren tidigare att tacka nej. Visser-ligen ingår det i spelet att kandidaterna till en början skall tacka nej. I medierna beskrivs detta, enligt Pär Nuder, som en politisk charad där man skall ödmjuka sig lite lagom för att bli vald. Men ju närmare den yttersta makten ledarna kommer desto mer avskräckande blir uppdraget som partiordförande och
statsminister.396 Denna gång verkade nejsägarna verkligen ha övertygat
valbe-redningen om att ett nej var ett nej. De ändrade inte inställning efterhand och underordnade sig inte de krav som tidigare varit normerande. I de föregående
kapitlen har jag konstaterat att karriärmönstren förändrades – främst i SAP
men även i LO – såtillvida att ledarna lämnade sina uppdrag efter en betydligt kortare tid än tidigare. I en allt mer individualiserad omgivning framstod också ett ledarideal, som byggde på underordning och lojalitet med gruppen, som alltmer otidsenligt. Detta öppnade också för resonemang om att den som själv ville bli ledare skulle tillåtas att kandidera, vilket var precis det som ledaridealet syftade till att motverka.