Under hela 1900-talet har det socialdemokratiska partimedlemskapet betrak-tats som självklart i LO-ledningen. Detta kan också illustreras av att samtliga
233 Ylva Waldemarsson, (1998) s 46.
234 Gertrud Sigurdsen, (1973) ”Familjen i rörelse: Gertrud Sigurdsen om LO:s familjeråd”, i Steg för steg:
Utgiven till LO:s 75-årsjubileum 1973. Tillägnad Sveriges arbetare, s 30.
235 Gunnar Qvist, (1973) s 83. 236 Kohortstudien
LO-ledare under 1900-talet varit medlemmar i SAP. Detta överensstämmer väl med tidigare forskares konstaterande att det varit nästintill omöjligt för en icke-partimedlem att göra karriär i fackföreningsrörelsen och i synnerhet på dess högre nivåer. Uppslutningen kring den socialdemokratiska ideologin och partimedlemskapet kan liknas vid en passerpunkt som var avgörande för grupptillhörigheten, definierade handlingsmönstren och förutsatte lojalitet.
Medlemskapet i SAP granskades inte genom någon aktiv åsiktskontroll, men
personer med avvikande politiska uppfattningar diskvalificerades genom vär-deringsmässiga skillnader. Sådana blev allt svårare att hantera när man avance-rade i hierarkin.237
För att manifestera den nära kopplingen mellan arbetarrörelsens grenar har LO:s ordförande sedan 1900 suttit med i SAP:s VU. De täta banden mellan toppskiktet i arbetarrörelsens båda grenar var, enligt Bengt Schül-lerqvist, en effekt av pionjärskedets strävan efter en bred samverkan. De så kallade trade-unionisterna motsatte sig denna samverkan och drev en linje där fackföreningsrörelsen självständigt skulle utforma sin verksamhet utan inblandning av partiet. Konsekvensen av en begränsad samverkan var att de båda organisationerna gled allt längre isär under 1920-talet.238 På 1920- och början på 1930-talet utmanade vänstergrupperingar i fackföreningsrörelsen den ledande alliansen mellan LO och SAP. Från partiets sida bemötte man detta med att utforma en strategi för att hålla rent på vänsterkanten.239 LO:s ordförande Ernst Thorberg och senare hans efterträdare Edvard Johansson var i början av 1930-talet mycket tveksamma till den starka partipolitiseringen som de trodde skulle äventyra sammanhållningen i fackföreningsrörelsen. En ytterligare konsekvens var att om LO i allt för stor utsträckning följde partiet,
så skulle LO:s handlingsutrymme komma att minska.240 LO kom därför att
driva en kompromissbetonad linje mot kommunisterna, men för att undvika en splittring av fackföreningsrörelsen krävde representantskapet 1932 ett tydligt
ställningstagande mot kommunisterna.241 Med LO i spetsen skulle
fackfören-ingsrörelsen nu socialdemokratiseras och kommunisterna skulle drivas ut med
hjälp av partiets utsända ”kommunistjägare”.242 Därefter tog socialdemokratin
en både hegemonisk och strukturell kontroll över fackföreningsrörelsen.243 Det
237 Inga Hellberg, (1997) s 160, Carl-Gösta Hansson, (1996) s 256-258, 267, Inga Hellberg, Tatiana Pipan, (1998).
238 Bengt Schüllerqvist, (1992) s 60, 201f, Se även Kjell Österberg. 239 Bengt Schüllerqvist, (1992) s 201-207.
240 Bengt Schüllerqvist, (1992) s 191f. 241 Bengt Schüllerqvist, (1992) s 183. 242 Bengt Schüllerqvist, (1992) s 201-207.
243 Stefan Dahlin, (2007) Mellan massan och Marx: En studie av den politiska kampen inom
nya fackligt-politiska samarbetet innebar att LO och fackföreningsrörelsen kunde räkna med stöd från statsmaktens sida, vilket på sikt också skulle gynna
LO:s möjligheter till samhällsinflytande. Ett samarbete med den
socialdemo-kratiska regeringen krävde att fackföreningsrörelsen kunde företrädas av en central och auktoritär instans.244 En förutsättning för samarbetet var att LO:s
ledning dominerades av socialdemokrater.245
Hur viktigt samarbetet med SAP var kan illustreras med det öde som
drab-bande LO:s andre ordförande Einar Norrman. Denne undertecknade 1955 en
appell för fred och mot kärnvapen, den så kallade Wienappellen,som initierats
av kommunistregimen i Moskva. Detta ledde till att Norrman stämplades som
kommunist. LO:s representantskap gick snabbt ut och deklarerade att det inte
kunde stå bakom en ledare som skrivit på ett kommunistiskt upprop. Han
suspenderades från sitt uppdrag och inga LO-anslutna förbund fick engagera
honom för några som helst fackliga uppdrag.246 Huruvida detta handlade om
en maktkamp inom LO-ledningen eller om Einar Norrman verkligen hade
kommunistsympatier må vara osagt. Endast lösa indicier på kommunistsym-patier var tillräckliga för att suspendera honom från uppdraget i LO-ledningen. Hans öde speglade den stenhårda likriktningen, där fackligt medlemskap och socialdemokratisk partitillhörighet var så intimt förknippade att medlemskap i SAP betraktades som obligatoriskt. Det fick helt enkelt inte råda något tvivel om var LO-ledningens politiska sympatier låg. Den fackliga och politiska grenens ledare skulle vara ideologiskt enade.
En LO-ledare under 1900-talet skulle således ha förankring både på det fackliga och det politiska fältet och därigenom representera arbetarrörelsens båda grenar. Det fackliga och det politiska kom på så sätt att vävas samman. Detta förstärktes av den korporativa samhällsstruktur som växte fram och eta-blerades efter att SAP kommit i regeringsställning 1932. Så länge SAP innehade
regeringsmakten fanns det all anledning för LO:s ledare att upprätthålla goda
förbindelser med partiet. Inte minst på toppnivå var dessa förbindelser
ovär-derliga för att öka och stärka LO:s inflytande. Förmågan till samarbete med
SAP var således avgörande för LO-ledarnas legitimitet.
Under det tidiga 1990-talet kom den fackligt-politiska samverkan att
genomgå omvälvande förändringar. Vid LO-kongressen 1991 pekade många
av deltagarna på den växande klyftan mellan den socialdemokratiska politiken
och de vanliga LO-medlemmarna. Den tilltagande internationaliseringen och
de förändrade förutsättningarna för den ekonomiska politiken ledde till att
SAP valde en inriktning som avvek från den tidigare gemensamma ekonomiska
244 Jörgen Westerståhl, (1945) s 83.
245 SOU 1990:44, Demokrati och makt i Sverige, Maktutredningens huvudrapport, s 200f. 246 Dagens Nyheter 2003-10-11.
politiken, vilket medförde omfattande samarbetssvårigheter. Detta fick LO:s dåvarande ordförande Stig Malm att uttrycka sin oro för högerkrafternas hot mot välfärden.247 Visserligen var vissa LO-ledare starkt kritiska mot SAP, men det handlade aldrig om att lämna partiet utan om att påverka politiken i en för LO mer fördelaktig riktning.248 På gräsrotsnivå minskade däremot LO
-med-lemmarnas förtroende för SAP.249 Den sedan länge etablerade tillhörigheten
till SAP ifrågasattes och det var för dem inte längre lika självklart att arbetar-rörelsens båda grenar företrädde ett gemensamt intresse. LO:s medlemmar betraktade inte längre SAP som det enda och självklara politiska alternativet.