En utgångspunkt för ledaridealet var länge att ett äkta klassmedvetande bara kunde nås genom ledarens egna erfarenheter av sociala orättvisor. De ledare som saknade sådan erfarenhet har alltid haft en särställning i den politiska delen av arbetarrörelsen. För den fackliga delen har som tidigare konstaterat denna typ av ledare inte funnits. Som en konsekvens av rörelsens inneboende oro för förborgerligandet har akademiker och ledare med borgerligt ursprung betraktats med misstänksamhet. Den svenska arbetarrörelsen hade till en början en pragmatisk inställning till dessa ledare helt enkelt därför att man behövde deras kompetens. Rörelsens historiker och ideologer fick därför som sin uppgift att legitimera ledarna med borgerlig bakgrund och det utvecklades därför två ledarideal. Det ena var det som F.V. Thorsson representerade, dvs. de ledare som ”steg fram från de djupa leden”. Det andra var ”undantagen”, ledare såsom Hjalmar Branting vilka genom ideologisk övertygelse ”bytte sida” och ”steg ner till folket”.325 De båda ledartyperna hade dessutom olika målsätt-ningar. Proletärerna var i första hand angelägna om att åstadkomma praktiska förändringar för att förbättra arbetarklassens villkor medan de borgerliga ”intellektuella” hade ett mer teoretiskt förhållningssätt till arbetar rörelsen.326 I sina memoarer förklarar ledare som Zeth Höglund, Fredrik Ström, Erik Palm-stierna och Torsten Nothin det klassmässiga ”sidbytet” med att de upplevt klassamhället utifrån.327 Detta sidbyte var inte oproblematiskt och de borger-liga ledarna hade svårt att få samma legitimitet som t ex Thorsson eftersom denne ansågs dela medlemmarnas erfarenheter.
En ledare som uppenbart inte klarade detta sidbyte var Erik Palmstierna. Han skriver att han skrämdes av sina obildade partikamrater och skulle ”den rena klassinstinkten och ett dylikt kunskapsmått vinna övertag i samhället, hur kommer det då att gå för fosterlandet?” Den partikamrat han främst syftade på var F.V. Thorsson som tycktes bära ”sitt klassmärke” med stolthet. Palmstierna menar sig helt enkelt inte vara van vid det ledarideal som fattighusbarnet
Thorsson företrädde eftersom han själv kom från ”herreklassen”.328 Det som
Palmstierna betraktade som ett klassmärke var i själva verket den strategi som ledarna använde för att skapa samhörighet med medlemmarna.
Fredrik Ström beskriver hur han vid otaliga tillfällen hamnade i konfronta-tion med arbetarledarna. En av dessa, partistyrelsemedlemmen och den före
325 Åsa Linderborg, (2001) s 98, Ragnar Caparsson, (1950) ”Herman Lindqvist” i Banerförare, s 10. 326 Robert Michels, (1983) s 240, 249.
327 Zeth Höglund, (1949) ”Hjalmar Branting”, i Banerförare, s 14. Se även Nils-Olof Franzén, (1985)
Hjal-mar Branting och hans tid: En biografi, s 109, Rut Berggren, (1991) Agitatorn fru Kata: Kata Dalström och hennes tid, s 84, Sten Sjöberg, (1949) ”Fredrik Sterky”, i Banerförare, s 91, Thage G Peterson, (2002) Olof Palme som jag minns honom, s 33f.
detta sågverksarbetaren C.A. Svensson, menade att Fredrik Ström hade andra politiska motiv än personer som själva hade erfarenheter av klassamhället. Enligt Ström hävdade Svensson:
– Du rasar, Ström, av för mycken lärdom, men vi, proletärer, har en enda lära: solidaritet. Den som är i minoritet skall tiga och lyda, avbröt mig den gamle heders-mannen, sågverksarbetaren C.A Svensson i Sundsvall!329
C.A. Svensson menade att de olika ledartyperna hade olika målsättningar med sitt engagemang i rörelsen. Men även om de olika ledartyperna ibland hade svårt att förstå varandra, så ansåg Rickard Lindström att många av de äldre akademikerna hade lärt sig att förstå arbetarnas kynne och kom därför att inte-greras i rörelsen. Däremot tvekade akademikerna i Lindströms egen generation att ansluta sig till rörelsen. I stället för att gå in i partiet eller SSU valde de att isolera sig i speciella organisationer. Det uppstod därför, enligt Lindström, ofta spänningar mellan dessa båda grupper. I rörelsen fanns det inte heller 1930, då Lindström skrev sin bok, någon ung man med universitetsutbildning som betydde något särskilt i rörelsen eftersom ”böckernas värde” och organisations-arbete värderades på olika sätt.330 Detta påstående kan relateras till att rörelsen genom rekryterings- och karriärvägar hade kapacitet att erbjuda det kapital som arbetarledarna ansågs behöva.
När Per Albin Hansson avled 1946 valdes Tage Erlander till partiledare och statsminister. Under lång tid var han den ende ledamot i VU som saknade arbetarbakgrund, erfarenhet från SSU och som i stället läst sig till en ideologisk övertygelse. Detta innebar, enligt Sven Aspling, att Erlander ibland hamnade i underläge då de övriga ledamöterna genom sin arbetarbakgrund delade en gemensam referensram.331 Erlander är i sina memoarer emellertid angelägen om att framhålla att hans eget avstånd till fattigdomen inte var långt. Det var ju hans far smedsonen, som hade lyckats bryta sig loss ur fattigdomen och söka sig till lärarseminariet i Karlstad.332 Som ledare med annat socialt ursprung än i arbetarklassen så tvingades han att hitta en egen form av klassmedvetande och klasstillhörighet som kunde passa in i rörelsens referensram.
De ledare som saknade arbetarklassbakgrund hade, enligt Thage G Peterson, svårt att förstå och förhålla sig till rörelsens referensram. Till exempel passade Olof Palme inte alls in, eftersom han saknade både arbetarklassbakgrund och arbetslivserfarenhet. Palme hade också själv, menar Peterson, komplex för sin adliga bakgrund, men han antydde aldrig att det skulle vara en belastning för honom. Det märktes istället genom att han höll en låg profil när han mötte
329 Fredrik Ström, (1942) I stormig tid: Memoarer, s 157. 330 Rickard Lindström, (1930) s 152.
331 Sven Aspling, Arvid Lagercrantz, (1999) s 149. 332 Tage Erlander, 1901-1939 (1972) s 23-27, 31-33, 53.
rörelsens gräsrötter eller människor med lång arbetslivserfarenhet.333 Bland de äldre ledarna betraktades Palme som spydig, snobbig och arrogant, eftersom
hans intellektuella framtoning ofta försatte dem i underläge.334 Han försökte
också, enligt Sten Andersson, att tona ner sin bakgrund i umgänget med
andra ledare eftersom han kände att de betraktade den som problematisk.335
Till exempel skriver riksdagskvinnan Nancy Eriksson att hon inte kände någon som helst samhörighet med Palme ”eftersom han doftade för mycket
överklass”.336 En sådan samhörighet grundade sig, enligt Sten Andersson, på
att man själv upplevt orättvisorna i samhället. Det räckte inte med att bara ha läst och lärt om dem.337 Fram tonar bilden att den optimale ledaren är den som själv har arbetarklassbakgrund och som själv har upplevt klasskillnaderna. De ledare som saknade dessa egenskaper valde därför att på olika sätt tona ner och undvika sin bakgrund, vilket gett ”arbetarledarna” tolkningsföreträde och fått dem att framstå som de rättmätiga ledarna. Detta har också varit ett sätt att legitimera rekryteringsstrategierna och bevara partiets demokratiska struktur. Det fanns dock en viss acceptans för att partiledaren hade en avvikande bak-grund, eftersom denne i uppdraget som statsminister behövde egenskaper som stod över de egenskaper som partiuppdragen krävde.
Även om inträdet i arbetarrörelsen inte framstod som okomplicerat för ledarna med borgerlig bakgrund i den första och andra generationen så blev dessa ledare enligt egen utsago respekterade och integrerade i rörelsen. En förutsättning var dock att de till skillnad från Palmstierna anpassade sig till rörelsens spelregler. Därefter kom ledarna med borgerlig bakgrund inte alls att möta samma acceptans, vilket några av dem berört i sina memoarer. Carl Lidbom, justitieminister i Palmes regering, menar att det var fritt fram att tycka illa om dem som hade borgerligt ursprung och en intellektuell framtoning, eftersom detta genast gav associationer till opportunism och klassförräderi. Den som istället hade en far som var industriarbetare slapp all den kritik som en intellektuell socialdemokrat med borgerlig bakgrund fick utstå.338 Ytterligare en justitieminister, Ove Rainer, skriver att om man ville lyckas i arbetarrörelsen så krävdes det att man redan som barn hade insocialiserats i arbetarrörelsens
föreställningar om människans plats och roll i samhället.339 Eller som Thomas
Bodström senare formulerat det ”man kan inte bli en riktig sosse om man inte
333 Thage G Peterson, (2002) s 25. 334 Thage G Peterson, (2002) s 198. 335 Sten Andersson, (1993) s 399-401.
336 Nancy Eriksson, (1985) Nancy: Nancy Eriksson minns, s 250. 337 Sten Andersson, (1993) s 399-401.
338 Carl Lidbom, (1990) s 146. Se även Kaj Björk, (2001) En utskälld man: Allan Vougt och hans tid, s 65. 339 Ove Rainer, (1984) Ett uppdrag, s 149.
har varit med från början.”340 Den äkta klassmedvetenheten var förbehållen de ledare som rekryterats från arbetarklassen. Det underförstådda budskapet var att den som själv upplevt orättvisorna, till skillnad från den som läst och lärt, hade en annan förförståelse och därför ansågs som mer lämpad att bli ledare.