Om de manliga och välutbildade ledarna i partiet i allt större utsträckning lämnat det traditionella arbetarledaridealet så var det i högsta grad fortfarande gångbart i fackföreningsrörelsen. Något som kom att utgöra en vändpunkt var
510 Lillemor Arvidsson, (1997) s 83-85. 511 Åsa Linderborg, (2001) s 360-362, 454f.
den så kallade ”fittstimsdebatten” 1993. Upprinnelsen sades vara att Stig Malm hade sagt till sin chaufför ”Titta där går fittstimmets ledare!” när han såg Marga-reta Winberg, som då var ordförande i Kvinnoförbundet, komma gående. Stig Malm hävdade däremot att det var chaufförens ord. Det som talade mot Stig
Malm var att han under sina år som LO-ordförande hade myntat flera uttryck
med kvinnofientliga och sexistiska undertoner. Han skall t ex ha yttrat att de kvinnliga riksdagsledamöterna efter några år i riksdagen blev ”som isbjörnar; stort arsel och litet huvud”. Ett annat uttryck signerat Stig Malm var ”kär-ringar i knytblusar”, vilket syftade på rörelsens medel- och överklasskvinnor. Detta uttryck rymde både kön och klass och för kvinnorna som, enligt Mona Sahlin, nu hade blivit medvetna om den strukturella genusordningen, kom hans uttalanden att väcka starka känslor.512 Det var dock uttrycket ”fittstim” som var det utlösande ordet och som blottlade arbetarrörelsens förhållande till kön i medial debatt utan tidigare motstycke.
Att kvinnornas vrede väcktes just av uttalandet om ”fittstimmet” berodde inte på att uttalandet var värre än tidigare, utan att kvinnorna nu hade fått nog av denna typ av skämt. För de kvinnliga ledarna och det massmediala uppbådet symboliserade Stig Malm en förlegad och kvinnoförtryckande livs-stil och jargong. Denna jargong ledde till samarbetssvårigheter mellan kvinnor och män och innebar i förlängningen att män och kvinnor inte var jämlika i praktiken. Uttalandet blev helt enkelt droppen som fick bägaren att rinna över. Mona Sahlin menar att uttalandet blev problematiskt för henne i hennes roll om partisekreterare, men hon inte kunde kräva Stig Malms avgång eftersom uttalanden av denna karaktär fanns inbyggda i rörelsens kultur. Många män ansåg dessutom att uttrycket var roligt och anklagade kvinnorna som tog illa vid sig för att vara ”sippa och gnatiga”. Enligt Sahlin visade uttalandet på den
avgrund som fanns mellan kvinnor och män i rörelsen.513 Allt eftersom antalet
kvinnor och kvinnliga ledare ökade så blev det viktigare att kunna överbrygga denna avgrund och samarbeta med ledare av båda könen. Uttalanden av denna typ kunde inte accepteras eftersom de inte passade in i det nya ledarideal som hade börjat ta form.
Flera av de kvinnliga ledarna menar att ”Fittstimsdebatten” kom att spela en avgörande roll i upphävandet av manskulturen och övergången till ett jämställt ledarideal. Margareta Winberg och Lillemor Arvidsson menar båda att Malm fick avgå för att han hade en förlegad kvinnosyn som ledde till ett systematiskt
könsförtryck.514 En positiv effekt av Stig Malms obetänksamma uttalanden var
att det öppnade för en debatt om arbetarrörelsens kvinnosyn, vilket i sin tur
512 Margareta Winberg, (2008) s 58f, Lillemor Arvidsson, (1997) s 95.
513 Mona Sahlin, (1996) s 160-162, Margareta Winberg, (2008) s 58f, Lillemor Arvidsson, (1997) s 95. 514 Margareta Winberg, (2008) s 58f, Lillemor Arvidsson, (1997) s 95.
ledde till att männen blev allt mer återhållsamma med skämt och
kommen-tarer med anspelning på kön.515 För de kvinnliga ledarna syftar berättelserna
om ”fittstimmet” och hur de fick Stig Malm på fall till att ge legitimitet åt deras kamp för ett tvåkönat ledarideal. De framstår som pionjärer och pådri-vare i jämställdhetsarbetet och deras aktiva kamp ledde till en förändring av arbetarrörelsens syn på kön. Genom att de befintliga kulturmönstren ifråga-sattes och delvis krossades förändrades bilden av ledaren från mansgrisig man till jämställd kvinna eller man. Eftersom feminismen alltmer integrerades i den politiska agendan var det också viktigt för de kvinnliga ledarna att framstå som just feminister. Det nya ledaridealet försågs med en ny egenskap – en ledare skulle vara feminist. Därmed integrerades för första gången kön i arbetarrörel-sens ledarideal.
I realiteten var det inte ”fittstimsdebatten” som ledde till Stig Malms avgång
utan hans medverkan i pensionsavtalen inom det av rörelsen ägda BPA. En
intressant notering är att Malm fick gå för att han genom BPA-affären brutit
mot den för ledaridealet så viktiga principen att inte sko sig själv. LO kunde helt enkelt inte ha en ledare som genom en rejäl fallskärm skott sig på medlem-marnas bekostnad. Det traditionella ledaridealets egenskaper vägde fortfarande betydligt tyngre än att kunna hantera kön på rätt sätt. Att kalla Winberg för fittstimmets ledare kunde man fortfarande komma undan med på 1990-talet, men den som försökte gynna sig själv på arbetarrörelsens bekostnad hamnade obönhörligen i kylan.
Möjligtvis skulle man, som de kvinnliga ledarna, kunna betrakta Malms uttalanden som obetänksamma, men det vore nog att förenkla resonemanget avsevärt. Lillemor Arvidsson skriver dessutom att Malm generellt visade stor förståelse för kvinnor och stödde de allmänna strävandena efter jämställd-het. Däremot hade han en grabbig jargong som han inte var ensam om i
LO-förbunden. Eftersom medlemmarna uppskattade hans mustiga språk
och politiska radikalism såg han ingen anledning att bli mer verserad.516 Det
mest troliga är att Malm faktiskt var angelägen om att behålla jargongen från verkstadsgolvet och byggarbetarplatserna för att skapa den åtråvärda
samhörig-heten med medlemmarna.En arbetarledare skulle uttrycka sig som en arbetare
och då kunde ett mustigt språk underlätta. Det som betraktas som samhällets bästa behöver inte alltid ligga i linje med vad den enskilde ledaren betraktar som organisationens bästa. I vilket fall ansåg Stig Malm troligen att det inte var kvinnorna som skulle bestämma över vad man fick skämta om eller inte. Det skulle ju i så fall lite tillspetsat innebära att det är fult att vara arbetare och fint att vara kvinna, medelklass och akademiker. Hur skulle en arbetarledare
515 Margareta Winberg, (2008) s 58-59, Mona Sahlin, (1996) s 160-162, Lillemor Arvidsson, (1997) s 95. 516 Lillemor Arvidsson, (1997) s 159.
förhålla sig till ett sådant påstående? Om man tidigare hade försökt att kämpa emot förborgerligandet så förändrades förutsättningarna nu radikalt. Sanno-likt kände han också ett visst stöd hos de manliga medlemmarna, ett stöd som snabbt drogs undan när BPA-affären uppdagades. På den punkten var arbetarledaridealets dygder oförändrade.
Redan under Malms tid som LO-ordförande hade LO påbörjat ett
jämställd-hetsarbete. På LO-kongressen 1996 slogs det fast att klass och kön är jämförbara storheter och att det inte räcker med enbart klasskamp för att uppnå jämlikhet
i samhället. LO skulle fortsättningsvis likställa kampen för jämställdhet med
klasskampen.517