Sammanfattning och utblick

E

och medlemmar, mellan de styrande och väljarna, mellan elitskiktet och basen. Redan 1911 uppmärksammade den tyske sociologen Robert Michels att ett ökande socialt glapp mellan rörelsens elit och medlemmar kunde leda till ett förborgerligande av rörelsen som sådan. I studien Organisation och demokrati (1911) framhåller han att arbetarrörelsens elitskikt riskerade att förborgerligas från två håll: dels genom rekrytering av akademiker och tjänstemän med bor-gerlig bakgrund, dels genom att arbetarledarna förborbor-gerligades då de avan-cerade från kroppsarbete till tjänstemannastatus. Michels studie av den tyska arbetarrörelsen mynnar ut i teorin om oligarkins järnlag. Den innebär att en allt mer specialiserad elit formulerar organisationens agenda och att denna elits åsikter och livsstil efterhand skiljer sig allt mer från medlemmarnas intressen, vilket i sin tur kommer att påverka såväl rörelsens ideologiska, strategiska och taktiska val. I föreliggande avhandling studeras hur den svenska arbetarrörelsen under 1900-talet kom att förhålla sig till de problem som Michels beskriver. Avhandlingens övergripande frågeställning är:

– Hur har den svenska arbetarrörelsen ideologiskt och organisatoriskt för-hållit sig till frågan om spänningen mellan ledare och rörelse och hur skall de förändringar som inträffat under 1900-talet förklaras?

I avhandlingen visar jag – utifrån främst en analys av de memoarer som skrivits av personer i ledarskiktet – att de förborgerligande tendenser som fanns i den svenska arbetarrörelsen i samband med den tilltagande byråkratiseringen och professionaliseringen på 1910-talet därefter kom att upphöra. Ett karak täristiskt drag för de medvetet utformade rekryterings- och karriärmönster som uppstod därefter var att ledarna i likhet med medlemmarna nästan uteslutande hade

arbetarklassbakgrund och att de rekryterades från arbetarrörelsens under-organisationer. För att undvika att ledarna förborgerligades i sina nya miljöer utvecklades ett ledarideal vars dygder utgjordes av klassmedvetande, lojalitet och idealism. Den som bröt mot dessa dygder saknade möjlighet att bli upp-tagen i ledarskiktet. En slutsats är att rörelsen under hela 1900-talet fortsatte att upprätthålla karriärstrategier och ledarideal med en outtalad – men trots det tydlig – målsättning att undvika att ledarna förborgerligades.

Till en början var rekryterings- och karriärvägar gemensamma, men på 1910-talet skedde en tydlig uppdelning mellan den fackliga och den politiska verksamheten i den svenska arbetarrörelsen. Denna uppdelning innebar att de tidigare strävandena efter ett gemensamt ledarskikt lades åt sidan och att de båda organisationerna utvecklade olika karriärvägar och kompetenskrav. På denna nivå kan arbetarrörelsen betraktas som två fält med olika typer av orga-nisatoriskt kapital, vilket inneburit att det inte varit något fritt flöde mellan

LO:s och SAP:s elitskikt. När en LO-ledare övergick till uppdrag i partiorga-nisationen eller i regeringen förväntades denne lämna sina fackliga uppdrag. Anledningen var att man ville undvika intressekonflikter. Ett motsvarande flöde från SAP:s ledande skikt till LO-ledningen har, bortsett från LO:s förste ordförande Fredrik Sterky, inte förekommit. Den kombinerade fackliga och politiska karriären i rörelsens elitskikt, bortsett från LO-ledarens självskrivna plats i VU, är en fiktion konstruerad av rörelsehistoriker för att få ledarskiktet att framstå som sammanhållet och enhetligt.

När de fackliga och politiska karriärvägarna skildes åt på 1910-talet upp-hörde också rekryteringen av fackföreningsmän till partiets ledande uppdrag.

Därefter kom SSU under resten av seklet att framstå som partiets oumbärliga

rekryteringsbas. Rekryteringen från underorganisationer såsom Kvinnoför-bundet, Studentförbundet och Broderskapsrörelsen var i princip obefintlig.

Den starka kopplingen till SSU kan förklaras med att det ur både partiets och

LO:s perspektiv var gynnsamt att lyfta fram dem som redan från tidig ungdom

skolats in ett enhetligt och gemensamt normsystem. Detta var heltäckande för arbetarrörelsen och därför lika användbart för politiska som fackliga upp-drag. En gemensam insocialisering skapade också förutsättningar att forma ett enhetligt politiskt och fackligt ledarskikt, vilket förbättrade arbetarrörelsens möjligheter att föra en sammanhållen och konsekvent politik. Detta ideal låg sedan till grund för det ledarideal som de blivande ledarna socialiserades in i.

Om det inom partiet fanns variationer i social bakgrund och karriärvägar

så saknades dessa i LO. LO-ledningen har enbart haft ledare med

arbetarbak-grund och samtliga har under en lång period varit verksamma i ett arbetaryrke. Det kapital som prioriterades högst i LO var erfarenhet från produktionen, ett kapital som uteslutande sammanföll med en social bakgrund i arbetarklassen.

Den som företrädde medlemmarna behövde en självupplevd kunskap om hur det var ställt bland de arbetare vilkas förtroende ledaren förvaltade. Efter åren i produktionen fördes de blivande ledarna enligt ett givet karriärmönster från fackklubb till förbundsnivå. Vid inträdet på förbundsnivån lämnade de för alltid sin tidigare roll i produktionen och övergick till att bli tjänstemän.

De intima sambanden mellan de socialdemokratiska regeringarna och par-tiets verkställande utskott (VU) ledde till ett ministerstyrt VU, där ideologi och praktisk politik flöt samman och suddade ut gränserna mellan parti och stats-apparat. När partiet började betraktas som statsbärande på 1950-talet ökade kraven på att få fram välutbildade ledare. För att inte frångå de traditionella rekryteringsstrategierna löstes detta genom rekrytering av akademiker med arbetarbakgrund och med ett gediget förflutet i SSU eller i undantagsfall från den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala. Att rörelsen nu hade akademiker bland sina egna kunde internt i rörelsen betraktas som en konsekvens av en lyckad samhällsomvandling och därför inte som att det ledande skiktet höll på att förborgerligas.

De rekryterings- och karriärmönster som etablerades i rörelsen, där ledaren lyftes fram underifrån, utgjorde länge ett svårforcerat hinder för de kvinnor som ville avancera. Eftersom kvinnor saknades i vissa fackliga

underorgani-sationer och inte nådde de ledande positionerna i t ex SSU, så utestängdes de

från rörelsens karriärvägar. I mitten av seklet utsattes den dåvarande partileda-ren Tage Erlander för hårda påtryckningar från Kvinnoförbundet att ta in en kvinna i regeringen. Eftersom det inte fanns några arbetarkvinnor med gedi-gen organisatorisk bakgrund att tillgå, riktade Erlander blicken mot kvinnliga akademiker med expertstatus och borgerlig bakgrund. För att få in en kvinna i regeringen var han beredd att rucka på de klassbaserade rekryteringsmönstren. Andra manliga ledare såsom Gunnar Sträng och Per Edvin Sköld uttryckte ett starkt motstånd mot att frångå klass- och organisationserfarenhet som urvalsprincip för parti- och regeringsuppdrag. Det fanns ingen anledning, menade de, att skapa speciella rekryteringsvägar för kvinnor eftersom dessa på sikt ändå skulle ta sig till de ledande positionerna. I tidigare forskning har de manliga ledarnas agerande ofta förklarats med att de försökte utestänga kvinnorna för att själva behålla makten. Jag hävdar däremot att de manliga ledarna – åtminstone då det gäller de högsta uppdragen – försökte upprätthålla de klassbaserade rekryteringsmönstren eftersom särskilda rekryteringsstrategier för kvinnor skulle utgöra ett hot mot rörelsens rekryteringsstruktur som gick ut på att undvika att ledarskiktet förborgerligades.