Mellanstadieläraren
5.8 Arbete med mål och resultat
Gemensamt för de båda klasserna är att målen för det tematiska arbetet är formulerat av de vuxna. Varken i lågstadieklassen eller i mellanstadie- klassen har eleverna varit delaktiga i målformulerandet.
I mellanstadieklassen används målformuleringarna, dels i den muntliga utvärdering som beskrivits i 5.5.2, dels i den skriftliga utvärdering som eleverna får göra efter temaarbetets avslutning. I den skriftliga utvärde- ringen får exempelvis eleverna besvara både frågor om de anser att de nått målen med arbetet och frågor om de egna arbetsinsatserna. Av utvärde- ringen i mellanstadieklassen framgår att nästan alla elever anser att de nått målen, men även att många inte är riktigt nöjda med sina arbetsinsatser. Elevernas självkritik kan tolkas på olika sätt, t ex så att de är vana vid att själva värdera sitt arbete eller som en möjlig reaktion på den frustration över elevernas bristande engagemang, som Astrid ger uttryck för i slutet av i den tredje observationen (5.2.2). Några elevröster:
- Ja! Jag har lärt mig faktiskt.
- Ja det är jag men jag skulle bli mycket mer nöjd om jag hade lite mer fakta.
- Nej jag ansträngde mig inte tillräckligt mycket för att få det bra. Målbeskrivningen för temat ”Historia i vår närhet” är inte känd av eleverna i lågstadieklassen och används inte heller som direkt utgångspunkt för ut- värdering tillsammans med eleverna. Agneta utvärderar arbetet med temat på andra sätt:
Ja, vi skriver ju frågor som vad dom är nöjda med. Dom har ju oftast gjort en bok till temat. Det har blivit en mycket innehållsrik bok. Då brukar vi fråga om dom är nöjda med det dom gjort och vad dom tycker blev bra och vad dom är mindre nöjda med och vad dom skulle velat ha gjort bättre. Sedan har vi alltid en fråga om vad dom
upplevt att dom lärt sig. På förra temat ”Vikingatiden” så… det har jag faktiskt hunnit gå igenom, för vi har haft det med på utveck- lingssamtalet, det var givande. Visat föräldrarna tydligt hur vi arbe- tar med utvärderingarna och barnen har fått känna ett värde i det och i ”På vikingatiden” så var ju målet, och det står ju också i läropla- nerna att man skall förstå och lära känna, hur människor levde under andra tider. Precis så har barnen själva skrivit …att jag har lärt mig, jag vet hur vikingarna levde, hur dom bodde, vad dom hade för klä- der. Jag vet vad dom lekte för lekar och … alla barnen har svarat ungefär så där. Och då har jag känt det som att dom faktiskt nådde till målet.… Vi har provat på olika modeller på utvärderingar men det här känns nog bäst. (AGNETA 13/5 , s 10).
Lärarna återvänder då och då till de nationella styrdokumenten för att stäm- ma av att man inte missat något och till sin temaöversikt för diskussioner om vad man kan förbättra. I dessa diskussioner kan även frågor om det tematiska arbetets värde komma upp:
Ja, när det gäller historia har vi varit där flera gånger för att riktigt bekräfta att det faktiskt är så att det viktiga är att se hur människor levde och hur det var… leva sig in i. För det har man behövt disku- tera. Diskussionen har varit uppe flera gånger, så därför har läropla- nen blivit framplockad och innantill högläst många gånger. För det har väl varit så att alla inte är riktigt så övertygade om det här, att det är rätt. (AGNETA 1/6, s 10)
Tid framhålls av lärarna som en viktig förutsättning för arbetet med upp- följning och utvärdering. Tid upplevs av båda lärarna som en bristvara, något man ständigt måste jaga. Jakten leder ibland till ”omöjliga” priori- teringar - delta i elevvårdskonferensen eller gå till utvärderingsträffen i spåret? Vi frågade om man nu, efter ett helt varv runt i temaöversikten, pla- nerade att utvärdera de två årens arbete:
Det bör vi ju göra, om vi får tid. Självklart. Det är ju det man har känt hela tiden. Vi har gjort utvärderingar efter varje tema, men vi har aldrig hunnit att riktigt att bearbeta dom. (AGNETA 13/5)
Vi har aldrig riktigt hunnit, säger Agneta. Det hon upplever som en brist, känns igen i Skolverkets rapportering av kvalitetsarbetet i kommuner och skolor (Skolverket, 2000). Allt fler skolor lämnar in sina årliga kvalitets- redovisningar till Skolverket, men i många redovisningar saknas helt eller
delvis analys av redovisade resultat. Framförallt saknar redovisningarna idéer om åtgärder med anledning av analysen. Astrid reflekterar över vad hon lärt sig av utvärderingarna med sina elever:
Så är det ju ofta så att man har väldigt goda föresatser inför varje tema och sedan hinner man ju inte hälften. För när man spånar, så har man jättemånga bra idéer vad man kan göra…och då tänker jag att nästa gång vi ska göra det här temat ska vi göra det bättre…det här med grupperingarna och det här lite fria arbetssättet, mindre av det, tror jag. Mera styrt och mindre… Jag tror det. För jag ser ju att det fungerar bäst i gruppen, det gör det ju…så man kan starta mera i den ändan och så släppa efterhand, det tror jag att jag kommer att göra överlag även med det andra arbetet vi gör. Mindre fritt. För att det är väl det jag upptäcker, tyvärr…att dom är inte så duktiga på att ta ansvar som jag skulle önska att dom vore. Och jag känner ibland … och jag kanske tror dom om för mycket och dom är inte så stora. (ASTRID 31/5 s 24)
Ett problem för Lillbyskolan är alltså att skapa tid för uppföljande samtal om och utvärdering av den tematiska undervisningen. Hittills har den ge- mensamma tiden mest gått åt till planering. Det bör nu kunna bli bättre, hoppas Agneta:
Det är så oerhört mycket planeringsarbete till ett nytt tema. Nu har vi kört ett varv så nu borde det bli bättre tid och då har man ju lite stoff. Vi har böckerna beställda. Vi har allting, så det borde bli mer tid till analys. (AGNETA 13/5 s 8-9)
Vi menar att skolledare, rent generellt, här har en viktig uppgift. Lärare behöver hjälp med att prioritera bland alla uppgifter som man i dagens skola ska utföra utöver den faktiska undervisningen. Och gör man exempel- vis överenskommelser på en skola om tid för kompetensutveckling eller liknande, så är det viktigt att någon tar ansvar för att den tiden inte inva- deras av andra uppgifter. Det är en arbetsledningsfråga, menar vi.