Arkivets roll i urval av sagesmän och ämnesområden

intrycket att arkivet inte hade någon stor roll i själva urvalet av sagesmän för uppteckningar. Jag anser däremot att vi kan utläsa arkivets och dess tjänstemäns höga status och hur de avgjorde vad som var korrekt och intressant material till arkivets samlingar. Arkivet spelade på så sätt en viktig roll för upptecknarnas material och hade också rätt att avgöra vad som var värt att bevara.

Vi kan se arkivets makt i och med att de har tolkningsföreträde om vad som är lämpligt att bevara i arkivet. De tackar bland annat nej till en samling av Blixt med motiveringen att uppteckningarna behandlar ämnen som cyklar och järnvägen och därför är för unga (brev dat. 26/11-1938). De säger att de är

skyldiga att arkivera dokument som behandlar den äkta folktraditionen. Detta kan vi också se i Liljas resultat (1996, s. 237). Hon anser att den ideala uppteckningen motsvarade ämnesföreträdarnas (här arkivariernas) åsikter om hur kulturen såg ut och hur den skulle bevaras. Eftersom man såg arbetet som en räddningsaktion, där man skulle rädda den gamla kulturen från att försvinna, kom inte moderna uppteckningar med i materialet. Man prioriterade i stället det folkliga och det agrara. Flera gånger, både i korrespondensen mellan Blixt och arkivet och Nordin-Grip och arkivet, kan vi också se att arkivet skickar tillbaka de uppteckningar de inte är nöjda med för omarbetning eller komplettering. Det är alltså arkivet som har tolkningsföreträde om vad som är korrekt och äkta, och som också väljer ut det som ska representeras i arkivets samlingar. Blixt skickade också in flera visor, något som han personligen var intresserad av och ansåg vara viktiga för folklivsforskningen. Detta material vill dock arkivet inte ha och till slut säger de att de inte kommer att ta emot mer. Även här sätter de alltså stopp för ett material som skulle ha kunnat finnas i samlingarna, på grund av att de ansåg att frågelistorna som utarbetats för insamlingsarbete var viktigare.

Här kan vi relatera till arkivet som ett fält. Vi kan se att arkivarierna som aktörer har en makt över andra aktörer på fältet, det vill säga upptecknare och sagesmän. De upprätthåller ett monopol på fältet i och med att de hade ett högre habitus än upptecknarna. Aktörerna står alltså på olika sidor i fältet med det gemensamma intresset att bevara den äldre bondekulturen. Däremot var det arkivarierna med sitt högre habitus som hade tolkningsföreträde om materialinsamlingen och som gav upptecknarna instruktioner gällande vad som var viktigt att bevara. Intressant är att arkivarierna och medarbetarna på arkivet uttalade sig om en kultur som de själva inte var en del av. Även om de hade sina rötter i bondekulturen tillhörde de nu det akademiska fältet (Lilja 1996, s. 189). Vi kan då fråga oss varför arkivet inte litade på ortsmeddelarnas kunskaper och erfarenheter av sin egen bygd, utan ofta påpekade vad som var korrekt. Vi måste dock komma ihåg tidsandan. Arkivarierna arbetade inom ett vetenskapligt och akademiskt fält, och det är inte förvånande att de hade högre status och också manifesterade denna på fältet.

Arkivariernas högre habitus kan vi främst se som deras akademiska bildning i ämnet, vilket gjorde att de hade en större kunskap om ämnet och fältet där de huserade. Problemet med detta, för min undersökning, är att en av mina undersökta upptecknare, Nordin-Grip, också hade denna akademiska bildning och dessutom var anställd av arkivet, hon var inte en ortsmeddelare som Blixt. Detta framgår bland annat i korrespondensen mellan arkivet och Nordin-Grip. Hon frågar aldrig om råd om vad som är korrekt eller hur hon ska göra sina uppteckningar, så som Blixt gör. Hon ber heller inte om ursäkt för sina enkla förhållanden. När Blixt ska få besök från arkivet påpekar han alltid att han har det väldigt enkelt och att besökarna inte ska vänta sig mycket. Han vill heller inte åka

till Uppsala för att diskutera sina uppteckningar i och med att han inte är van vid denna miljö.

Arkivariernas makt på fältet kan vi också se gällande den ekonomiska delen av uppteckningsarbetet som återkommer i korrespondensen mellan Blixt och arkivet och Nordin-Grip och arkivet. Lilja (1996, s. 192) säger att arkivet kunde dra in honorar för de upptecknare som inte passade in i mallen eller om deras uppteckningar inte stämde överens med arkivariernas syn på dialekten i socknen eller det gamla bondesamhället. Både Blixt och Nordin-Grip påpekar att honoraret från arkivet ofta är väldigt litet och att det är svårt att klara sig på detta. Båda upptecknarna måste också arbeta och får uppteckna vid sidan av sitt arbete. Arkivet däremot hävdar att alla upptecknare och ortsmeddelare får samma summa per blad och att de på grund av kärv ekonomi inte kan ge mer pengar i honorar. Gällande Blixt säger arkivet också, när de inte längre tar emot hans visor, att de inte kan betala för detta material eftersom de inte efterfrågat det.

Korrespondensen var viktig för arkivet när det gällde kontakten med upptecknare och ortsmeddelare. Lilja (1996, s. 188) säger att detta var ett sätt att styra upptecknarnas arbete i och med att man från arkivets sida inte kunde ha ”personlig övervakning” av de enskilda upptecknarna som satt i sina hem och skrev.

Arkivet verkar dock inte ha lika stort tolkningsföreträde gällande själva urvalet av sagesmän. Det finns flera rekommendationer för vilka sagesmän som ska väljas ut. Det ska vara äldre personer på orten och de ska dessutom helst vara födda på orten och icke mobila (brev dat. 16/2 1938). I ett brev till Nordin-Grip påpekar man också att urvalet av sagesmän är viktigt, och att det måste vara en person som verkligen kan tala dialekten (dat. 7/10-1936). Trots att det är upptecknarna som verkar ha det sista ansvaret för urval av sagesmän påpekar arkivet att de vill ha in listor på de sagesmän som står bakom uppteckningarna (se ex brev dat. 4/4-1929). Vad dessa listor är till för är inte uttalat, även om det är mycket användbart att nu känna till sagesmännen för varje socken och uppteckning. I och med dessa uppgifter kunde också arkivet kontrollera uppteckningarna och vilka som låg bakom dem.

Trots dessa starka uppmaningar och förordningar från arkivets sida gjorde medarbetarna till arkivet sitt arbete med goda föresatser, för att bevara en kultur som var på utdöende. Geijer sa i sitt avskedstal, när han avgick som arkivets föreståndare 1938, att de trots en stor arbetsinsats hade ett bristfälligt material jämfört med vad som skulle komma att krävas av framtiden. Han ansåg att arkivet innehöll både guld och slagg (Geijer 1939, s. 18f). Det är intressant att arkivets föreståndare redan då funderade på om materialet i arkivet och bland annat val av ämnesområden för insamlingsarbetet skulle ifrågasättas av framtiden.

En spännande fråga är hur mycket upptecknarna egentligen påverkades av arkivariernas regler, uppmaningar och arkivets roll som den dominerande på deras

fält. De fick instruktioner och påpekanden i korrespondens, men hur mycket anpassade de sig till dessa kommentarer? Beträffande Blixt kan vi konstatera att han i början av sitt arbete motsätter sig arkivets kommentarer och starkt argumenterar för att hans fria uppteckningar är bättre än arkivets frågelistor. I slutet av sitt arbete däremot har han anpassat sig till arkivets kommentarer och använder frågelistorna relativt mycket i sina uppteckningar. Nordin-Grip får i ett brev ett påpekande att hon ska göra en lista över sina sagesmän så att hon i fortsättningen endast kan skriva sagesmännens signatur på ordlappar och man därför kan se vem som ligger bakom informationen. Uppgifter om sagesmän förekommer ofta i Nordin-Grips material, vilket tyder på att hon tagit till sig av arkivets råd. Vi kan alltså genom dessa två exempel anta att arkivets roll var viktig också för upptecknarna, att de såg arkivet och dess tjänstemän som personer med högt habitus och makt på deras gemensamma fält.

4 Sammanfattning

Min undersökning visar att sagesmännens könsfördelning i Otto Blixts och Ingeborg Nordin-Grips dialektmaterial är relativt jämnt. Blixts material innehåller 23 kvinnliga och 26 manliga sagesmän. Nordin-Grips material innehåller 119 kvinnliga och 120 manliga sagesmän. Intressant är hur många gånger respektive sagesman deltagit i upptecknarnas material. Genomgående kan vi se att det är vanligare för en kvinnlig sagesman att delta fler gånger, medan de manliga sagesmännen framförallt deltar endast en gång. De manliga sagesmännen är alltså fler till antalet men de deltar inte lika många gånger. För en sammanräkning se kap. 2.5.1 Otto Blixts sagesmän och kap. 2.5.2 Ingeborg Nordin-Grips sagesmän.

Min undersökning visar också ämnesgrupperingen för sagesmännen. Här kan vi se en intressant skillnad gällande kön. I Blixt material dominerar de kvinnliga sagesmännen i gruppen Magi, gåtor, lekar och rim och gruppen Om gården, sysslor m.m. De manliga sagesmännen dominerar gruppen Personhistoria, sed och bruk m.m. Även i Nordin-Grips material kan vi se en könsskillnad. De kvinnliga sagesmännen i Gästrikland är i majoritet i grupperna Matordning och bordsseder och Matlagning. I de övriga grupperna i Gästrikland är resultatet ungefär jämnt. Gällande Hälsingland kan vi se att de kvinnliga sagesmännen är i majoritet i tre av de fyra grupperna: Matlagning, matordning och bordsseder, Övernaturliga väsen, magi och sägner, gåtor och visor och Om gården, sysslor med mera. Vi kan också se en skillnad inom grupperna. I exempelvis gruppen Om gården, sysslor med mera är det främst manliga sagesmän i de accessioner som behandlar tröskning, skördetermer och slåtter. De accessioner som handlar om mjölkhushållning har främst kvinnliga sagesmän, liksom accessionerna som behandlar slakt. Vi kan alltså genom materialet bekräfta den arbetsordning som tidigare forskning menar fanns i det äldre agrarsamhället.

Utifrån korrespondensen mellan arkivet och mina två valda upptecknare kan vi se att arkivet spelade en stor roll för upptecknarna och deras arbete. De skrev både råd och uppmaningar direkt till upptecknarna och kommenterade deras arbete med både positiv och negativ kritik. Däremot verkar inte arkivet ha spelat någon stor roll gällande urvalet av sagesmännens kön. Uppmaningar kring urval av sagesmännen handlar främst om att de ska vara äldre och respekterade personer, som har bott i samma bygd hela sitt liv. Sagesmännens kön däremot

nämns inte i anvisningarna som arkivet skickar ut. Detta gör att vi får anta att detta val var upp till upptecknarna och deras förmåga att hitta bra sagesmän.

Min undersökning väcker flera nya frågeställningar för framtida undersökningar. Framförallt stämmer mitt resultat inte överens med den tidigare bilden av materialet i arkivet. Den manliga dominansen bland sagesmän kan vi inte se i mitt material. Däremot kan vi se en könsskillnad i ämnesgruppering vilket inte är förvånande med tanke på det äldre agrarsamhälle sagesmännen levde i och den arbetsordning som där fanns. Därför skulle min undersökning behöva göras om med flera upptecknare och ett större material för att se om mitt resultat stämmer för resten av arkivet. Min undersökning omfattar endast två upptecknare och deras dialektmaterial. Även folkminnesmaterialet borde undersökas eftersom detta är ett stort material och folkminnes- och dialektmaterialet ofta överlappar varandra. Viktigt är också att undersöka både upptecknare som var utsända av arkivet och ortsmeddelare som inte hade en formell utbildning. Vi måste också komma ihåg att mitt urval självklart påverkar resultatet av undersökningen. Andra upptecknare kanske inte har ett material som är jämnt fördelat på manliga och kvinnliga sagesmän. Jag anser att det är en viktig undersökning att göra, i och med att sagesmännen bakom materialet har stor betydelse för hur materialet ser ut. Detta är något som det nuvarande Institutet för språk och folkminnen, som har hand om dialektmaterialet i dag, borde satsa på.

Källor

Otryckt material

Biografier över Ulma-meddelare. Institutet för språk och folkminnen.

Brevsamlingen. Utgående brev. Otto Blixt: B 1 C: 8 1931-40, B 1 C:26 1941-45, B 1 C:33 1946-50, B 1 C: 39 1951-55, B 1 C: 44 1956-60, B 1 C: 49 1961-64, B 1 C: 54 1965-68, B 1 C: 60 1969-74. Ingeborg Nordin-Grip: B 1 C: 5 1914-30, B 1 C: 19 1931-40, B 1 C: 30 1941-45. Institutet för språk och folkminnen.

Brevsamlingen. Inkommande brev. Otto Blixt: E 1 C: 5 1914-40, E 1 C: 51 1941-74. Ingeborg Nordin-Grip: E 1 C: 35 1914-40, E 1 C: 72 1941-1941-74. Institutet för språk och folkminnen.

Hemsida för Institutet för språk och folkminnen www.sofi.se

Hemsida för Svenska akademiens ordbok www.saob.se

ULMA:s digitala accessionsregister. Tillgängligt via Institutet för språk och folkminnen. Använda accessioner förtecknas på sid. 66.f.

Svahn, Margareta. Muntligen. 2008-03-28. Thelin, Eva. Muntligen och e-post.

Tryckt material

”Akademiens verksamhet”, 1957. I: Saga och sed. Sid. 82-83.

Andersson, Lars-Gunnar, 1985. Fult språk. Svordomar, dialekter och annat ont. Carlsson förlag. Stockholm.

”Anslag för systematisk undersökning av svenska folkmål.” Särtryck ur första kammarens protokoll 1913 nr 15. I: Riksdagstryck 1911-23, folkmål.

”Anslag för systematisk undersökning av svenska folkmål.” Särtryck ur andra kammarens protokoll 1913 nr 21. I: Riksdagstryck 1911-23, folkmål.

Blixt, Otto, 1950. Det gamla Grangärde. Arbetsliv och folktradition i en skogsbygd i Västerbergslagen. Skogsbruk. Skrifter utgivna genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Uppsala.

Blixt, Otto, 1985. Det gamla Grangärde. Arbetsliv och folktradition i en skogsbygd i Västerbergslagen. Boskapsskötsel. Skrifter utgivna genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Uppsala.

Bonniers svenska ordbok 2002. 8e rev. uppl. Bonniers förlag. Stockholm. Bourdieu, Pierre, 1991. Kultur och Kritik. Daidalos AB. Göteborg.

Bourdieu, Pierre, 1992. Texter om de intellektuella. Brutus Östlings bokförlag. Stockholm.

Broberg, Richard, 1972. ”Otto Blixt 1904-71.” I: Svenska Landsmål 1972. Sid. 100-101.

Bull, Tove, 1989. ”Ordsamling i Nord-Noreg gjennom 300 år”. I: Ord og mål. Festskrift til Magne Rommetveit. Sid. 58-80. Almenningen och Grønvik (red.). Kringkastingsringen. Oslo.

Bästa språket. En samlad svensk språkpolitik 2005. Prop. 2005/06:2. Regeringens proposition. Stockholm.

Carle, Jan, 2007. ”Pierre Bourdieu och klassamhällets reproduktion.” I: Moderna samhällsteorier. Sid.373-411. Månsson, Per (red.) Norstedts. Stockholm. Cederschiöld, Gustaf, 1900. Om kvinnospråk: och andra ämnen. Gleerup. Lund. Chambers, J.K & Trudgill, Peter, 1980 Dialectology Cambridge Univ. press.

Cambridge.

Coates, Jennifer, 1993. Women, men and language. Longman. London.

Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala ULMA: En presentation. 1989. Uppsala. ULMA.

Engström, Monica, 1989. ”Unikt Uppsalaarkiv registrerar dialekter” I: Upsala nya tidning 7 april 1989.

Ekvall, Ulla, 1990. ”Könsskillnader i ett folkligt växtnamnsskick.” I: Svenskans beskrivning 18: Förhandlingar vid Artonde sammankomsten för svenskans beskrivning, Uppsala den 25-26 oktober 1990. Sid. 122-130.

Geijer, Herman, 1914. ”Undersökningen av svenska folkmål.” I: Svenska landsmål 1915. Sid. 16-48.

Geijer, Herman, 1928. ”Undersökningen av svenska dialekter ock folkminnen: Landsmålsarkivets årsberättelse 1927-1928” I: Svenska Landsmål 1928. Geijer, Herman, 1939. ”Tal av Herman Geijer vid avskedet i Landsmålsarkivet

den 30 november 1939.” I: Meddelanden från Landsmålsarkivet i Uppsala 2:1939. Sid. 13-25. ULMA. Uppsala.

Hageberg, Arnbjørg, 1990. ”Kvinner og menn og ordbøker.” I: Norsk lingvistisk tidskrift 8(1990):1. Sid. 48-67.

Hallén, Karin & Thelin, Eva, 2006. ”Ett svenskt dialektlexikon i startgroparna.” I: Nordiske studier i leksikografi: Rapport fra Konference om Leksikografi i Norden Sønderborg 24.-28. maj 2006. Sid. 163-171. Nordisk Forening for Leksikografi. Skrift nr. 9. Köpenhamn.

Hedblom, Folke 1990. ”Sex årtionden med ULMA. Högtidsföreläsning vid ULMA:s 75-årsjubileum den 9 april 1989” I: Svenska landsmål 1989.

Høeg, Ove Arbo, 1974. Planter og tradisjon : floraen i levende tale og tradisjon i Norge 1925-1973. Universitetsforlaget. Oslo.

Keyland, Nils, 1989. Svensk allmogekost. Carlsson i samarbete med Institutet för folklivsforskning och Nordiska museet. Stockholm.

Lilja, Agneta, 1995. Dialekt- och folkminnesarkivets frågelistor 1914-1994. Dialekt- och folkminnesarkivet. Uppsala.

Lilja, Agneta, 1996. Föreställningen om den ideala uppteckningen; En studie av idé och praktik vid traditionssamlande arkiv; ett exempel från Uppsala 1914-1945. Dialekt- och folkminnesarkivet. Uppsala.

Lundell, J.A, 1914. ”Om uppteckning av dialekter: anvisningar och råd.” I: Svenska Landsmål. Sid. 5-45.

Lundin, Lars, 1996. ”Ett kärleksdrama i Los”. I: Ljusnan 23 september 1996. Lundin, Lars, 1997. ”Mera ljus kring Imber”. I: Ljusnan 13 januari 1997.

Lundin, Lars, 1998. Seder och sägner från Loos socken: Traditioner i en finnbygd. Efter uppteckningar av Imber Nordin-Grip. Järvsö.

Lundin, Lars, 1999. ”En gudabenådad kulturforskare.” I: Ljusnan 15 november 1999.

Löfgren, Orvar, 1982. ”Kvinnofolksgöra, om arbetsfördelning i bondesamhället.” I: Kvinnovetenskaplig tidskrift 3(1982). Sid. 6-14.

Lövkrona, Inger, 1999. ”Hierarki och makt Den moderna familjen som genusrelation.” I: Familj och kön. Sid. 9-40. Studentlitteratur. Lund.

Nordin-Grip, Imber, (postumt) 1964. ”Imber Nordin-Grip in memorian.” I: Mellösa i Sörmland. Folkminnen Bearbetning, bilder och utgivning: Maj Eriksson, Flenmo, Mellösa.

Nyman, Åsa, 1979. ”De etnologiska undersökningarna i Uppsala. Organisation och utveckling 1878-1978” I: Svenska landsmål 1978/1979.

Nyström, Staffan, 2001. Ortnamnen och kulturminneslagen, om tolkning och tillämpning av begreppet god ortnamnssed. Riksantikvarieämbetets förlag. Stockholm.

Olsson, Bengt-Åke, 1997. ”Imber forskade om troll och oknytt.” I: Ljusnan 11 januari 1997.

Otterbjörk, Roland, 1985. Svenska förnamn. Skrifter utgivna av svenska språknämnden 29. Stockholm.

Pamp, Bengt, 1978. Svenska dialekter. Natur och kultur. Stockholm.

Pamp, Bengt (red.), 1989. Dialekter och namn, folkminne och folkmusik. Dialekt- och ortnamnsarkivet. Lund.

Reinhammar, Vidar, 1971. ”Gustav Adolfs Akademiens dialektordbok.” I: Saga och sed.

Reinhammar, Vidar, 1984. ”Om Ordbok över Sveriges dialekter.” I: Saga och sed. SFS 2006:888. Förordning med instruktion för Institutet för språk och

folkminnen: utfärdad den 14 juni 2006.

En skrift om slakt. Utgiven med anledning av Sveriges slakteriförbunds tjugofemårsjubileum 1958. Sveriges slakteriförbund. Stockholm.

SOU 1924:26. Betänkande med förslag till Ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen. Huvudbetänkande och förslag. Stockholm.

SOU 1924:27. Betänkande med förslag till Ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen. Allmogeforskningen i Sverige och dess nordiska grannländer. Stockholm.

SOU 1992:142. Det dolda kulturarvet: Betänkande av Utredningen om Dialekt- och ortnamnsarkivens samt svenskt visarkivs verksamhet och organisation. Stockholm.

Stemshaug, Marit & Stemshaug, Ola, 2004. Dette leika vi med. Norske leiker frå dei eldste tider til vår tid. Det norske samlaget. Oslo.

Strömbäck, Dag, 1964. ”Landsmålsarkivet 50 år.” I: Svenska Landsmål 1964. Sid. 1-27.

Svahn, Margareta, 1999 Den liderliga kvinnan och den omanlige mannen. Carlssons. Stockholm.

Svahn, Margareta, 2007 ”Språkhistoria och kön.” I: Språk och kön i nutida och historiskt perspektiv. Studier presenterade vid Den sjätte nordiska konferensen om språk och kön. Uppsala 5-7 oktober 2006. Sid. 57-73. Skrifter utgivna av institutionen för nordiska språk 71. Uppsala.

Svensk uppslagsbok 1935. Band 13 Hiller- Irkutsk. Malmö.

Svenskt författarlexikon 1941-1950 1953. Utarbetad av Bengt Åhlen. Rabén och Sjögren. Stockholm.

Särtryck ur bilaga till 1914 års statsverksproposition. I: Riksdagstryck 1911-23, folkmål. Sid. 451-458.

Trudgill, Peter, 2000. Sociolingustics. Pelican Books. London.

Uppsala Arkivcentrum. Skrift utgiven till invigningen den 26 november 1993. Andersson och Heinrici (red.). Ortnamnsarkivet. Uppsala.

Venås, Kjell, 1995. ”Kvinner og menn som heimelsfolk om målføre.” I: Maal og minne Sid. 187-204.

Venås, Kjell, 1997. ”Ivar Aasen og heimelfolka hans.” I: Nordiska dialektstudier. Föredrag vid Femte nordiska dialektologkonferensen Sigtuna 17.21 augusti 1994. Sid. 305-312. Utgivna av Maj Reinhammar. Språk- och folkminnesinstitutet. Uppsala.

Wessén, Elias, 1970. Våra folkmål. Fritze. Stockholm.

Wessén, Elias, 1992. De Nordiska språken. Institutionen för Nordiska språk. Stockholm.

Östman, Annika, 1986. ”Kvinnor och kor.” I: Fataburen. Kulturhistorisk tidskrift. Sid. 65-77. Nordiska museet. Stockholm.

ULMA accessioner

Dessa accessioner är för tydlighets skull uppdelade för respektive upptecknare och landskap. Alla accessioner, förutom de handskrivna och tryckta, är från ULMA:s digitala accessionsregister, dit man också får gå för att se socken eller sagesmän för respektive accession.

Accessioner för Otto Blixts material 11483 11565 11566 11567 12505 12506 12507 12508 12572 13679 16135 16136 18093

Accessioner för Ingeborg Nordin-Grips material

Accessionerna är här för tydlighets skull uppdelade i Handskrivna och tryckta, Gästrikland och Hälsingland.

Handskrivna och tryckta 5850 8099 1583:3 2159:8 2671:13 2672:8

Gästrikland 3719 4905 5057 5058 5819 5828 8097 8098 9295 9296 9297 9298 9299 9300 9301 9302 9303 9304 9305 9306 9307 9308 9325 9326 9327 9328 9329 9339 10009 10407 10950 11009 13141

Hälsingland 5059 5830 5831 5832 5833 5834 5835 5836 5838 5839 5841 5842 5843 5844 5845 5846 5847 5848 5849 5851 8077 8078 8079 8081 8082 8083 8084 8085 8086 8087 8088 8089 8090 8091 8092 8093 8094 8095 8096 9020 9309 9310 9311 9312 9313 9314 9315 9316 9317 9318 9319 9321 9322 9331 9332 13139 13142 13143 14780 14781 14782

Bilagor