Sagesmännens könsfördelning

Resultatet av min undersökning visar att det i båda mina upptecknares material finns fler manliga än kvinnliga sagesmän. Det är dock en så pass liten övervikt att det borde räknas som inom felmarginalen. För Blixt är antalet 23 kvinnliga och 26 manliga sagesmän, och för Nordin-Grip är antalet 119 kvinnliga och 120 manliga sagesmän. I Nordin-Grips material förekommer också flera socknar där endast ett kön är representerat. I fyra socknar finns endast manliga sagesmän och i tre socknar endast kvinnliga. Här är det en övervikt till de manliga sagesmännens fördel, men också här till en väldigt liten del. Detta stämmer alltså inte med min hypotes att majoriteten av sagesmännen skulle vara män.

Vi kan alltså se att fördelningen av sagesmän i mitt material är väldigt jämn vilket är intressant i och med att det inte stämmer överens med tidigare forskning på detta område. Svahn (1999, s. 51 och muntligen) säger att arkivarier med många års erfarenhet av dialektmaterialet på ULMA uppskattar att fördelningen mellan manliga och kvinnliga sagesmän ligger på en ungefärlig 70-30-procentig fördelning, vilket är en stor övervikt för manliga sagesmän. En genomgång av dialektundersökningar runt Europa visar också att det finns en manlig dominans gällande sagesmän (ibid.). I och med att vi i mitt material inte kan se en manlig dominans, i den utsträckning som man tidigare har antagit, kan vi inte heller klart sätta begreppet NORM på arkivmaterialet. Tre av de fyra delarna av begreppet, nämligen non-mobile (icke mobila), older (äldre) och rural (lantliga), kan vi däremot fortfarande se har varit viktiga vid urvalet av sagesmän. Arkivet framhöll, både i officiella sammanhang och i korrespondensen till sina upptecknare att det främst är de äldre på orten som ska intervjuas. Dessa sagesmän ska också helst vara uppvuxna på orten och det är det äldre allmogesamhället som ska undersökas och bevaras (se kap 2.2 Instruktioner till

upptecknare och kap 2.4 Regleringar och utgångspunkter från arkivet). Den fjärde faktorn i begreppet NORM, males (män), kan vi dock inte sätta på mitt material.

Venås har gjort undersökningar om sagesmän i dialektuppteckningar i Norge och hans hypotes är också att det är en manlig dominans (se kap 1.7 Forskningsöversikt). Han menar dock att det borde ha varit lättare för kvinnliga upptecknare att intervjua kvinnliga sagesmän, och att det kunde vara svårt att korsa könsgränserna när man gjorde uppteckningar. Detta stämmer inte heller med mitt material, där båda mina upptecknare kan sägas ha ett jämnt fördelat material. Den kvinnliga upptecknaren har, jämfört med den manliga, inte fler kvinnliga sagesmän. Trots detta kan det ha varit svårt att korsa könsgränserna som kvinnlig upptecknare. Nordin-Grip berättar i ett brev till arkivet att hon intervjuat två ungkarlar och att den ena senare berättat på bygden att hon vore perfekt som hushållerska (dat. 2/10 1936). Nordin-Grip tar detta som ett tecken på att hon är accepterad på bygden, men vi kan också tolka det som att dessa två ungkarlar främst ser henne som en kvinna och inte som en akademiker eller upptecknare. Hageberg har en intressant hypotes angående detta. Hon har bland annat undersökt vilka sagesmän som står bakom ordböcker och hon menar att upptecknarna (här Ivar Aasen) borde ha både kvinnliga och manliga sagesmän i och med att de var ute i gårdarna och därför träffade personer av båda könen (Hageberg 1990, s. 51). Är en upptecknare vid en gård är det svårt att undvika kvinnorna och deras arbete. Det är kanske också därför könsfördelningen i min undersökning är så jämn. Mina upptecknare tillbringade ofta en längre tid på en ort, framför allt Blixt som främst gjorde uppteckningar i sin hemsocken, och de borde då lärt känna både kvinnor och män. Vid en kort resa är det kanske lättare att endast välja ut dem som för tillfället anses bäst lämpade.

Förutom antal sagesmän kan vi också i mitt material se hur många gånger respektive sagesman blivit intervjuad, vilket ger ett intressant resultat. Gällande Blixt är det sammanlagt tio kvinnor som intervjuats fler än två gånger, medan det för män endast är fem stycken. Däremot har fler män än kvinnor intervjuats endast en gång. Den sagesman som deltagit mest, fem gånger, är dock man. I Nordin-Grips material kan vi se samma tendens. Här är den sagesman som deltagit flest gånger en kvinna och det är genomgående fler kvinnor än män som deltagit mer än två gånger. Om vi däremot ser till endast deltagande en gång är det en manlig dominans med 70 män mot 56 kvinnor. Även här är det alltså fler kvinnliga än manliga sagesmän som är intervjuade fler än två gånger, men fler män som är intervjuade en gång.

I och med att det inte finns någon större skillnad mellan Blixt och Nordin-Grip är det inte heller nödvändigt att diskutera skillnaden mellan den manliga och den kvinnliga upptecknaren. De har båda ett relativt jämnt material med både kvinnliga och manliga sagesmän och när det gäller antal gånger respektive sagesman blivit intervjuad är det heller ingen stor skillnad mellan könen. En

skillnad vi kan se är upptecknarnas två metoder, i och med att Blixt föredrar fria uppteckningar, medan Nordin-Grip är skolad till att använda frågelistor. Detta verkar dock inte ha haft någon påverkan på resultatet av val av sagesmän.

Blixt hade i sitt uppteckningsarbete också hjälp av sin fru, Greta Blixt (se kap. 2.3.1 Korrespondens mellan Otto Blixt och arkivet). Det framkommer inte i korrespondensen mellan Blixt och arkivet hur stor roll Greta har i hans uppteckningsarbete. Blixt nämner att hon renskriver hans ordlappar och hon får hälsningar från arkivet för sin stora insats. Däremot vet vi inte om hon hade något att säga till om gällande urval av sagesmän och ämnesområden eller om hon enbart skrev rent redan gjort material. Kan en förklaring till Blixts jämna fördelning av sagesmän vara att han hade inflytande av en kvinna eller var urvalet av sagesmän helt hans ansvar? Detta är en intressant fråga vi tyvärr inte får svar på via arkivets material eller korrespondensen mellan Blixt och arkivet.

Vad mitt resultat betyder är dock svårt att säga. Möjligen ansåg upptecknarna att de kvinnliga sagesmännen var bättre än de manliga och att de därför fick förtroendet att delta fler än två gånger. Här kan vi återgå till de två uppfattningarna om hur kvinnor och män pratar dialekt (Coates 1993, s. 46). Mina två upptecknare kanske anslöt sig till teorin att kvinnor är mer konservativa och bevarade sin dialekt bättre än vad män gör, i och med att de inte lika ofta lämnade byn och höll sig mer hemma. Frågan är då varför det trots allt är fler manliga än kvinnliga sagesmän. I och med att de kvinnliga sagesmännen är intervjuade fler gånger per person borde det också vara en kvinnlig dominans i materialet.

Ser vi till de uppmaningar som kommer från arkivet gällande urval av sagesmän nämns här inget om kön. Man påpekar att det är viktigt att det är de äldre personerna i bygden som ska intervjuas och att dessa ska ha varit bofasta under en längre tid, helst födda i socknen. Däremot verkar könet på sagesmannen inte vara viktigt.

Den manliga dominansen som man har antagit funnits i arkivets material stämmer inte med mitt resultat och en intressant fråga är hur det skulle se ut om denna undersökning vore större och inräknade fler upptecknare. Men vi måste också komma ihåg att mitt urval av sagesmän har betydelse för mitt resultat. Möjligen skulle resultatet ha blivit annorlunda med andra upptecknare. Vi måste också ha i åtanke att om majoriteten av upptecknarna för materialet vid ULMA var män, kan det sammanlagda resultatet bli att en majoritet av sagesmännen är män, trots att det för respektive upptecknare är en relativt jämn fördelning. Därför behövs en större undersökning som undersöker fler upptecknare och ett mycket större material. Detta är något som både pengar och tid borde läggas på så att man i dag kan få en så fullständig bild som möjligt av materialets tillkomst.