Instruktioner till upptecknare

I arkivets instruktioner till upptecknare blandas instruktioner för upptecknare och här finns också instruktioner till sagesmän eller ortsmeddelare som själva svarar på frågelistor. De flesta instruktionerna finns samlade i accessionen 35477:1-18 i ULMA:s accessionsregister. För en genomgång av vilka instruktioner upptecknare

6

LUF står för Lunds folklivsarkiv. Arkivet använde sig ibland av frågelistor som utarbetats av andra institutioner, främst Lunds folklivsarkiv och Nordiska museet (Eva Thelin, skriftligen, 2008-04-02).

fick direkt genom korrespondens, se kapitel 2.4, Regleringar och utgångspunkter från arkivet.

I SOU 1924: 26 sägs att en upptecknare inte alltid behöver ”äga en grundlig vetenskaplig utbildning” eftersom man trots det kan vara en väldigt bra iakttagare, vilket också är det viktigaste (SOU 1924: 26, s. 52). Om upptecknare för dialekter däremot säger man att dialektuppteckningar fordrar en viss utbildning och att det behövs en förtrogenhet med det föreliggande materialet (SOU 1924, 26, s. 68). Man säger också att upptecknarna borde vara fackutbildade och inte lekmän. Detta är dock viktigast vid dialektuppteckningar och inte lika viktigt vid folkminnesundersökningar (ibid.).

J.A. Lundell säger att det för dialektupptecknare är viktigt att känna till de skrifter som beskriver just dialekten som ska upptecknas (Lundell 1914, s. 14). Det som ska undersökas gällande dialekter är enligt Lundell: grammatik (det vill säga ordbildning, uttal, ordböjning och syntax) och ordförråd (ibid. s. 21). Som resultat av undersökningen kan man enligt Lundell tänka sig: språkkartor, där den lokala utbredningen av olika språkföreteelser anges eller en ordbok över Sveriges dialekter (ibid. s. 21f.).

Lundell nämner också allmänna regler för upptecknarna. De ska först och främst vara fullständigt pålitliga. God hörsel är viktigt eftersom man ska uppteckna tal, och en språklig-grammatisk bildning är behövlig. Man bör kunna landsmålsalfabetet, vilket man bland annat kan lära sig på de introduktionskurser som ges för personer som vill bli upptecknare (ibid. s. 22). Vill upptecknaren inte använda landsmålsalfabetet kan den istället använda så kallad grov beteckning. Där använder man huvudsakligen det vanliga alfabetets tecken, men använder dem konsekvent. Man använder alltså varje tecken i endast en betydelse (ibid. s. 27). Till denna grova beteckning kan man efter behov lägga till fler eller färre tecken ur landsmålsalfabetet (ibid. s.28).

Mycket viktigt är att man ska uppteckna dialektens äldsta men fortfarande levande form och därför ska man vända sig till de äldre personerna i socknen för sagesmän (ibid. s. 28). Sagesmannen bör vara känd och pålitlig, inte ”svagt begåvad å huvudets vägnar” eller ”trögtänkt eller ha alltför långt efter orden”. Endast personer som är födda och uppvuxna i socknen bör användas som sagesmän (ibid. s. 28). Detta verkar vara en allmän regel som återkommer i flera accessioner, se bland annat accession 35447:13 och 35477:16.

Några allmänna regler är att inte ställa ja- och nej- frågor och att vara på sin vakt gällande missuppfattningar av form, betydelser och liknande (Lundell 1914, s. 29). Andra regler som återkommer i flera accessioner är att upptecknaren ska anteckna på en gång och inte lita på sitt minne när det gäller att renskriva anteckningar senare (se bland annat accession 35447:11 och 35477:14). Uppteckningarna ska vara så noggranna som möjligt, ju fler detaljer desto bättre. Man bör använda ett enkelt, naturligt och otvetydigt uttryckssätt med tydliga

bokstäver (accession 35447:1). Förutom frågorna när, var och hur bör man också fråga varför (accession 35477:11). Man säger också att upptecknaren alltid ska anteckna namn, yrke, hemort, födelseår och tid och plats för uppteckningen (ibid.). Ett intressant direktiv som också återkommer i flera accessioner är att upptecknaren inte ska stöta bort sagesmannen genom att komma med överlägsna, kritiska omdömen eller genom närgångenhet (se exempelvis accession 35447:14). Viktigt är också att upptecknarna ska hålla sig till genuin dialekt och inte uppteckna sådant som man misstänker kan vara påverkan från andra håll (accession 35447:15). Det återkommer att upptecknaren endast ska återge den muntliga traditionen och kontrollera att orden inte är hämtade från tidningar eller böcker (accession: 35477:13) och att upptecknaren ska följa meddelarens eget uttryckssätt och språkform så troget som möjligt. Upptecknaren får inte försöka bättra på språket eller innehållet i uppteckningen (35477:14)

Olika metoder används för att samla in ord. Upptecknaren kan uppteckna ord som man tillfälligt hör under ett samtal eller använda sig av en typ av översättning från riksspråket, med hjälp av ordlistor. Man använder en ordlista på riksspråk och leder samtalet i en riktning för att få reda på vad ordet heter och betyder i dialekten. Upptecknaren kan också gå monografiskt tillväga, uppteckna ord efter arbetsområden eller efter andra sakliga synpunkter (Lundell 1914, s. 33).

När upptecknaren funnit en lämplig sagesman påpekar Lundell att man bör bekanta sig med denne genom att prata om väder och vind. Upptecknaren ska inte på en gång ställa frågor och börja anteckna då detta kan skrämma bort sagesmannen. Om det går bör man umgås med familjen och äta middag med dem (Lundell 1914, s. 29). Detta återkommer bland annat i accession 35477:14 där arkivet säger att det är bra om upptecknaren bor på gården och deltar i måltider. På så sätt får upptecknaren en inblick också i folktraditionen.

Ordförrådet upptecknas på sedeslappar (vanligt vikt papper vikt en halv oktav) med endast ett ord per lapp. På varje lapp ska det stå socken, datum och upptecknare (Lundell 1914, s. 32). Idealet är att få hela ordförrådet upptecknat men har upptecknaren inte mycket tid får denne fokusera på det han eller hon finner extra intressant (ibid.). I accessionerna finns flera beskrivningar om hur upptecknaren ska skriva på ordlapparna för att det ska bli korrekt, och vilka lappar som ska användas när. En närmare beskrivning av dessa regler, finns i accession 35477:1-18 i ULMA:s accessionsregister.

Förutom instruktioner till redan verksamma upptecknare finns i accession 35477:1-18 också brev som skickades ut till personer i socknar där material saknades, för att man ville värva nya ortsmeddelare. Dessa brev innehåller, för det mesta, liknande formuleringar om vad man är ute efter. I accession 35744:3 säger Åke Campbell, föreståndare för Landsmålsarkivets folkminnesundersökning, att man som ortsmeddelare får svara på frågor kring gammal tro och sed, talesätt,

gammalt arbetsliv med mera. Dessa frågelistor svarar ortsmeddelarna på då tillfälle ges och man själv har tid. Honorar utbetalas också för arbetet.

Förutom dessa regler och instruktioner för upptecknarna om deras arbete, finns också instruktioner för arbetet under och efter uppteckningarna. I accession 35477:12 säger man att upptecknaren alltid ska lämna en rese- eller arbetsberättelse för den tid arbetet omfattat och att upptecknaren alltid ska hålla kontakt med ledningen för Landsmålsarkivet under sitt arbete i fall det skulle uppstå frågor, eller om denne ser att materialet som samlas in är väldigt litet. Man menar också att resultatet av en arbetsmånad i normala fall uppgår till minst 200-250 (300 för folkminnen) fullskrivna och kontrollerade blad, men att detta växlar beroende på undersökningens form. Även i accession 35477:14 sägs att upptecknaren ska skriva en kort berättelse i vilken de besökta orterna och personerna anges. Upptecknaren uppmanas också att besvara också alla förfrågningar från arkivet. I två accessioner (35477:13 och 35477:9) sägs att upptecknarna ska sända in ett kortare första material till Landsmålsarkivet för granskning. Först därefter kan arkivet ge nya råd och anvisningar.