Korrespondens mellan Otto Blixt och arkivet

I korrespondensen mellan Otto Blixt och arkivet är det tydligt att Blixt i början av sitt arbete var en bångstyrig man med stark vilja, vilket inte alltid uppskattades av arkivet, speciellt inte i de fall då deras åsikter skilde sig åt. Blixt var inte rädd för att säga ifrån, och han använde ett starkt, men dock hövligt, språk då han inte höll med om arkivets åsikter. Blixt är i sina brev mycket personlig. Han skriver uttryck och citat på dialekt, han använder svordomar och återger anekdoter från sitt vardagsliv och insamlande.

Det första brevet från Blixt som finns registrerat är daterat till den 10 februari 1938. Landsmålsarkivet hade här fått kontakt med Blixt via Kungl. Gustav Adolfs Akademien som tidigare fått material av Blixt. Blixt undrar nu till vilka han ska sända sina framtida uppteckningar. Han vill inte att hans samlingar, som han redan nu är medveten om är väldigt stora, ska splittras upp på flera institutioner (brev dat. 10/2-1938). Han får en försäkran från Landsmålsarkivet att hans samling inte ska splittras i och med att de ska köpa hans tidigare material från Kungl. Gustav Adolfs Akademien (dat. 16/2-1938). Det framgår också här att Blixt tackat ja till att bli ortsmeddelare för arkivet och man sänder honom frågelistor att besvara. För arkivet att ta över Blixts material tar lång tid, och i ett brev daterat till den 27 augusti 1940 berättar man att arkivet äntligen tagit över allt material som man nu ska sammanställa enligt sitt system. Blixt har under åren menat att det är svårt att göra uppteckningar när samlingarna är splittrade i och med att han måste göra dubbelarbete och att hans material är samlat betyder mycket för hans fortsatta arbete.

Det är i och med användningen av frågelistor och andra metoder för uppteckning som en långvarig diskussion kommer igång mellan Blixt och arkivet.

Blixt tycker inte om frågelistor och menar att han alltid har antecknat ”efter eget huvud”. Han frågar hur han nu ska göra, besvara alla frågelistor igen, trots att materialet redan finns inskickat, eller bara svara på de frågor och detaljer som han tidigare missat (dat. 20/4-1938). Intressant är att Blixt slutligen fick rätt mot arkivet. Man säger att han har rätt i att flera av hans tidigare samlingar överlappar frågelistorna och att han därför inte ska svara på alla frågelistor, som de tidigare menat att han borde, utan endast svara på sådant som han missat (dat. 6/5-1938). Denna diskussion återkommer i korrespondensen (dat. 12/1-1939), då Blixt påpekar att han inte tycker om arkivets frågelistor. De är torra och tråkiga och uppteckningar utifrån dessa blir inte lika levande som fria uppteckningar: ”Med all respekt för edra frågelistor, men dom verkar allt bra torra och bortkomna mot den mystiska, underliga tjusning som bor i sådana här historier.” Arkivet vidhåller dock att uppteckningar utifrån frågelistorna är den bästa metoden för att få ett brett material (dat. 18/1-1939). Man ser också i flera av breven att Blixt inte är positiv till frågelistorna i och med att han ofta är sen med att skicka in dessa. Arkivet får i flera brev påpeka att de vill ha in listorna och Blixt ber flera gånger om ursäkt, bland annat med att folk ”nuförtiden” har så bråttom och inte har tid att sitta ner och prata (dat. 21/7-1938). I mitten av 1940-talet verkar det dock som att Blixt tagit till sig metoden att använda frågelistan. Han ber om listor för att ha som grund i sitt arbete och påpekar att han genom att läsa dessa frågelistor ser att han tidigare har missat frågor som han borde ha ställt förr.

Återkommande i diskussionerna mellan Blixt och arkivet är vilket material som ska upptecknas. Blixt skickar in många visor som han just för tillfället arbetar med att samla in, men arkivet påpekar flera gånger att de inte är intresserade av dessa. De vill ha in svar på frågelistorna och slutligen säger de ifrån ordentligt och menar att de inte tar emot fler visor från Blixt. Blixt accepterar detta, men påpekar fortfarande att han tycker de är ett viktigt material. Han visar tydligt att han inte delar arkivets åsikter (dat. 12/1-1939).

Slutligen diskuteras också honoraret från arkivet som Blixt i många fall tycker är alltför lågt. Han menar att det tar mycket tid att göra uppteckningar och att hans samlingar är mycket stora och täckande (dat. 26/11-1938). Arkivet däremot hävdar att alla upptecknare och ortsmeddelare får samma summa per uppteckning och därför får Blixt acceptera det honorar som erbjuds. Blixt nämner i flera brev att han har problem med ekonomin. Han är tvungen att arbeta med sitt vanliga yrke och har inte råd att ta ledigt för att göra sina uppteckningar.

Från och med 1939 (det första daterat 30/7-1939) blir många brev direkt adresserade till Åke Campbell efter att denne varit och hälsat på Blixt. I följande brev börjar dessa två kalla varandra broder och vän, och Campbell verkar ta Blixt under sina vingar. Blixt blir uppmuntrad till att sammanställa sina verk och uppteckningar, vilka också sedan efter många år sammanställs till de två böcker (se kap. 1.10, Biografi över Otto Blixt) som Blixt ger ut. Mycket av den framtida

korrespondensen handlar om dessa framtida böcker, om sammanställningen, korrekturläsning och ekonomi kring tryckningen av boken. Från och med denna tid blir Blixt mer positivt inställd till arkivet och dess verksamhet och han tar också kritik lättare. I och med att arbetet med dessa två böcker kommer igång får Blixt mycket positiv kritik. Man menar att hans uppteckningar är utmärkta (dat. 29/3-1940) och att hans verk om skogen är ett av de innehållsligt mest uttömmande som getts ut i Sverige (dat 28/11-1944). Senare i korrespondensen (dat. 28/12 1957) nämns det också att Blixt fått en utmärkelse av kungen i Uppsalas aula. I Saga och sed 1957 kan vi läsa att H. Maj:t Konungen överlämnat Kungl. Gustav Adolfs Akademiens belöningsmedalj i silver till Blixt under Akademiens 25-års firande.

Man har under de här åren också stort tålamod med Blixt som upptecknare. Det kommer mer och mer tillägg till hans framtida bok om skogsbruk och detta arbete drar ut på tiden. Det tyder på att arkivet tyckte att det var ett viktigt arbete som förtjänade mycket tid, och att man arbetade mycket med att få framställningen korrekt.

Intressanta fakta som kommer fram i brevväxlingen är att Blixt har mycket hjälp av sin fru, Greta Blixt, i sitt uppteckningsarbete. Det är ofta hon som gör renskrivningar av hans uppteckningar och hon får både tack och hälsningar från arkivet för sitt arbete. Trots detta nämns hon inte som medhjälpare till Blixt och förutom att hon nämns i dessa brev finns inga upplysningar om denna kvinna. Hur stort inflytande hade hon på Blixts arbete? Gav hon tips på saker som borde vara med i uppteckningarna så att en kvinnlig värld på så sätt kom med i Blixts uppteckningar? Eller var hon enbart den som skrev rent de redan färdiga uppteckningarna? I och med breven kan vi se att hon trots allt gör ett stort arbete med dessa ordlappar (se ex. brev dat. 18/5-1943 och 5/6-1944).

Trots att Blixt verkar vara en man med starka åsikter om sitt material, kan man i korrespondensen också se att han inte kände sig som en akademiker, eller som någon som hörde hemma på detta fält. Efter att han har fått en inbjudan till Uppsala (dat. 19/8-1942) för att diskutera hans material för den kommande boken svarar Blixt att han inte vill på grund av att han efter alla år i skogarna är folkskygg och rädd för att åka till staden (dat. 23/8-1942). Efter påtryckningar åker han ändå och säger i senare brev att han mycket uppskattat dessa besök. När det gäller många frågor ber Blixt också om råd från arkivet. Bland annat rörande en ansökan om ekonomiska bidrag för arbete, där han frågar hur han ska fylla i en blankett (dat. 23/1-1943) och frågor kring sitt arbete då han ofta menar att de på arkivet borde veta bäst i dessa frågor. Blixt nämner också att han föredrar att skriva med grov ljudbeteckning istället för med det mer detaljerade landsmålsalfabetet, som många av de utbildade upptecknarna använder. Intressant är också att alla brev från Blixt, förutom de sista under några få år på 1970-talet, är handskrivna medan alla brev från arkivet är maskinskrivna. När Blixt väntar

besök från personal på arkivet är han mycket noga med att påpeka att han bor väldigt enkelt och att de kommer till ”kojan och ej ett palats” (dat. 19/6-1944). Trots att Campbell och Blixt har en vänskaplig ton mellan varandra, påpekar Campbell ofta vad som är korrekt och icke korrekt i Blixts samlingar och vad arkivet vill ha in. Bland annat kommer instruktioner när man i dialektuppteckningar ska skriva på dialekt och när man ska skriva på riksspråk. Intressant är att Blixt ofta argumenterar för sin ståndpunkt i flera brev, men för det mesta avslutar med att ge arkivet rätt. Han litar på att arkivet har rätt i sitt urval och i sina åsikter om vad som är korrekt (dat. 7/7-1949). Detta tyder på att han litar mycket på arkivet och att arkivet hade stor makt i urvalet för upptecknaren. Trots att Blixt argumenterar för sin sak får arkivet oftast rätt.

Ett intressant faktum som framkommer i dessa brev är att Blixt framförallt ser sig som en folklivsforskare, och inte som upptecknare av dialekter. Han menar dock att det är viktigt att bevara det gamla språket och berättar att han i skolan fick lära sig att tala riksspråk, men att han sedan dess försökt att utrota detta tal från sig själv och bara tala dialekt. Han har också uppmanat de unga i socknen att tala dialekt, men säger att de ofta inte vill göra detta av rädsla av att verka löjliga. I slutet av korrespondensen på 1970-talet (dat. 7/9-1970) beklagar sig Blixt över att dialektuppteckning är svårt och han vill helt avveckla idén i och med att man ändå klandrar en del av hans ord som ”icke genuina”. Han anser att det är bättre att han ägnar sig åt folkminnen. Detta tyder också på att han såg sig som en folkminnesupptecknare och att dialektuppteckningarna tillkom eftersom det behövdes sådant material. I arkivets samlingar kan vi se att det finns mer dialektmaterial från Grangärde socken, av andra författare. Detta är dock endast tre små samlingar, från 50 till 124 blad och några mindre anteckningar med ord. Det är alltså främst Blixt som har inkommit med dialektmaterial från detta område.