Korrespondens mellan Ingeborg Nordin-Grip och arkivet

Det är svårt att få en bild av Nordin-Grip efter att ha läst korrespondensen mellan henne och arkivet, vilket står i motsättning till hur det är med Otto Blixt. Korrespondensen för Nordin-Grip är först och främst inte brev som direkt svarar varandra. Många av hennes brev och brevkort är enkla förfrågningar om honorar, om böcker eller annat material hon vill låna eller enkla berättelser om var hon är för tillfället, det vill säga rena reseskildringar. Dessutom antyds mycket i hennes brev som inte får sin förklaring, och som heller inte finns antecknat i biografier eller minnesrunor över henne. Bilden blir komplex och mycket lämnas obesvarat.

Det är tydligt att Nordin-Grip har en akademisk bakgrund. Detta märks framförallt i språkbruket, där hon är formell och till skillnad från Blixts dialektala ord och uttryck använder franska och mot slutet engelska uttryck. Nordin-Grip frågar aldrig vad arkivet tycker om hennes uppteckningar, utan hon är en självklar

medarbetare. I flera brev (se exempelvis dat. 20/9-1937) utvärderar hon andra upptecknares arbeten och detta beröms av arkivet som menar att hon är en beprövad upptecknare (dat. 26/5-1929). Vi kan alltså anta att Nordin-Grip hade ett helt annat tolkningsföreträde på fältet än vad många andra upptecknare hade. Hon var akademiker och utsänd på uppdrag av Arkivet. Hon var dessutom ansedd och var bland annat den som fick bedöma andra upptecknare eller avgöra vilka personer på en ort som kunde bli bra ortsmeddelare (dat. 24/10-1936). Hon får också mycket beröm för sina arbeten och fina arbetsintyg av bland annat Åke Campbell.

I ett brev daterat 23 april 1941 menar Nordin-Grip att hon har fått en tillsägelse att lämna in material till arkivet men att hon nu hyser betänkligheter om detta. Hon menar att hon från tidigare tillfällen har erfarit att detta kan betyda risker för hennes material, då folkminnesavdelningen har behandlat hennes material på ett sätt som hon inte kan godta. Nordin-Grip skriver att de ska ha velat göra ombearbetningar av hennes material, bland annat för att interpunktionen varit ”irriterande, felaktig och orimlig” och man ansåg att hennes språkform, som är en återgivning av dialekten, är olämplig och dålig. Uppteckningarna borde skrivas på riksspråk. Nordin-Grip kräver därför en säkerhet om hon ska lämna in materialet, att det inte omarbetas på samma sätt som tidigare material gjorts. Arkivet svarar att det är förvånande att Nordin-Grip ens har sett dessa anteckningar om hennes material eftersom det inte är offentligt. Anteckningarna är en persons åsikter och ingen på arkivet säger sig ha lånat ut anteckningarna till Nordin-Grip. Trots att man inte är nöjd med förfarandet av denna sak ber man att få fort som möjligt få in materialet och försäkrar att det inte ska ske någon som helst bearbetning av detta. En kontrollkopia ska också skickas till Nordin-Grip för påseende.

På flera sätt verkar det som att Nordin-Grip inte litar på arkivet och deras arbete. Hon är heller inte alltid nöjd med honoraret för sina arbeten och i flera brev säger hon att hon nu måste få betalt för dessa uppteckningar. Nordin-Grip är hård i sina krav, hon nämner bland annat att hon helt enkelt får sluta uppteckna om hon inte får betalning (se exempelvis odat. brev till Geijer adresserat från Hudiksvall).

Mycket intressant är ett brev daterat 2 oktober 1936 då Nordin-Grip berättar att hon varit till två sagesmän, båda ungkarlar, dagen innan. Till hennes förskräckelse och förtjusning hade den ena av dem sedan varit ut på bygden och sagt att hade de en hushållerska som henne, skulle de inte ha några problem till vintern. Hon menar i sitt brev att detta var ett tecken på att socknen äntligen accepterat henne. Om detta var återkommande, att sagesmän såg kvinnliga upptecknare som just kvinnor och eventuella hushållerskor, kan det vara en förklaring till att äldre forskning hävdat att det kunde vara svårt att korsa könsgränserna i dialektuppteckningar.

Trots den ofta mycket akademiska tonen i Nordin-Grips brev kommer det mellan raderna fram mycket personligt. I biografier om Nordin-Grip kan vi läsa att hon också arbetade som lärare. Av korrespondensen framgår att hon till att börja med tog dessa jobb enbart för pengarna, eftersom det var svårt att leva på att uppteckna, och att hon avskydde lärarjobbet. I ett brev daterat 29 januari 1935 skriver hon bland annat att hon hoppas att vikariatet snart är slut för ”så äcklar mig jobbet, Gud fröjde de själar som uthärdar med att så här mala sönder sin egen ynkedom”. Om hennes attityd till lärarjobbet senare ändrades vet vi inte.

I flera brev nämns, både från henne själv och från arkivet, att hon varit sjuk och detta verkar vara återkommande under hennes liv. Vissa brev är också daterade på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vad hon lider av får vi däremot aldrig veta, mer än att en läkare sagt att hon är överarbetad (se exempelvis brev dat. 20/2-38 och 27/3-38). Det personliga glimtar fram mellan raderna men ingenting sägs rakt ut.

Nordin-Grip gjorde uppteckningar på många håll i Sverige, allt från Småland till Hälsingland. Trots detta verkar det som att hon kände sig mest hemma i just Hälsingland. I ett brev daterat till den 2 februari 1938 gör hon uppteckningar i Södermanland, men hon nämner i slutet av brevet att hon måste få göra något åt Hälsingland: hon längtar verkligen efter detta och vore tacksam om hennes förslag kunde gå i uppfyllelse.

Vi kan alltså se att Nordin-Grip hade en helt annan position och roll som upptecknare än vad många andra ortsmeddelare hade: Detta borde förklaras av hennes doktorstitel och av att hon var anställd av arkivet och kände personerna som arbetade där.

3 Diskussion

Många intressanta saker har framkommit i min undersökning, varför jag väljer att dela upp diskussionen i olika kapitel; Sagesmännens könsfördelning (kap. 3.1), Sagesmännens ämnesområden (kap. 3.2), Upptecknarnas bakgrund och roller (kap. 3.3) och Arkivets roll i urval av sagesmän och ämnesområden (kap. 3.4).