”På Svh blev det så nära”
Arne börjar med att berätta att det tog lång tid för honom att acceptera att han hade ADHD men att han idag har förstått att han är ”okej som han är”. På frågan om hur han har gjort för att acceptera sig själv och sin ADHD svarar han:
Arne: På Svh fick jag hjälp att hantera mina känslor. Jag fick prata mycket och träna mycket. Jenny: Träna?
Arne: Ja, jag fick träna på att vara tillsammans med andra. Det funkade ju inte med relationerna i min andra skola…Ingen ville ju leka med mig… det funka inte med lärarna heller. Dom var mest arga på mig hela tiden… /…/ På Svh blev det så nära.
Jenny: Nära? Vad menar du?
Arne: Ja, alltså vi fick en annorlunda relation. Jag fick kompisar som förstod mig… All personal var liksom så glada också…Ni tyckte liksom om mig…em…oss.
Arne beskriver sin känsla av att vara tillsammans med kompisar som förstod honom. Han berättar också om att personalen var glada för honom. Han fortsätter att berätta om när han lärde sig att läsa.
”När man kan läsa är man som… som vem som helst”
Arne berättar att han inte riktigt lärt sig varken läsa eller räkna i den reguljära skolan. Han berättar om sina minnen från Svh.
Arne: Det var ju det där med läsningen. Jenny: Ja? Vad tänker du på?
35 Arne: Ja, alltså det var ju så viktigt. Vi hade ju hur mycket läsning som helst…
Jenny: ((Ja, det har visat sig vara bra för eleverna med mycket läsning…)) Arne: …så rätt som det var hade jag ju lärt mig.
Jenny: Lärt dig?
Arne: Ja, jag lärde mig att läsa. Det kunde jag ju inte innan. Men så som ni tjatade om läsning så hade jag väl inget val antar jag?
(…)
Arne: Det var skämmigt19 att inte kunna läsa när man går i fyran liksom… Men så kunde jag…/…/
och då kunde jag ju liksom fatta andra ämnen också. (…)
Arne: När man kan läsa är man som… som vem som helst.
Arne berättar att han lärde sig läsa först när han gick i årskurs fyra. Han upplevde det som ”skämmigt” att han inte redan kunde läsa. Genom att han lärde sig att läsa, gav detta honom också möjligheter att kunna förstå andra ämnen.
”Egentligen är jag rätt besviken”
Arne berättar om hur han upplevde återslussningen och flytten tillbaka till hemkommun och hem till vårdnadshavarna.
Arne: Egentligen är jag rätt besviken. Jenny: Okej, hur menar du?
Arne: Ja, alltså inte på er… eller… alltså… Jag började ju efter halva sexan i min gamla klass. Det gick jättebra. Alla polarna var ju där… Besviken på mig själv tror jag.
(…)
Jenny: Men var är besvikelsen menar du?
Arne: I sjuan började vi på en annan skola. Min klass blev uppdelad och jag hamnade i en klass med en massa andra. Det blev för mycket. Det gick åt helvete.
Jenny: Okej, vad lär vi oss av detta på Svh? Att aldrig slussa ut någon i årskurs sex!
Arne: Nja, alltså, jag var klar hos er. Jag ville ju bara hem. Det var mer från sexan till sjuan som var jobbigt.
Jenny: Om vi hade följt upp dig efter en tid, typ… låt oss säga efter ett år. Tror du att det hade gjort skillnad för dig?
Arne: Ingen aning. Men jag tror det.
Arne beskriver att han är besviken över att övergången mellan åk 6 till 7 ”gick åt helvete”. På frågan om det gjort skillnad ifall personal från Svh fanns med i övergången till åk 7, trodde han att det kunde ha gjort skillnad.
Analys av Arnes berättelse
Arne börjar sin berättelse av att beskriva sitt dåtidsjag, när ”ingen ville leka” med honom när han var yngre. Han beskriver ett utanförskap, där konsekvensen skulle kunna ses som ett motstånd (Severinsson, 2010) mot sig själv. Arne berättar också om sin generella upplevelse och känsla över att hans lärare i den reguljära skolan var arga på honom. Berättelsen kan jämföras med det kategoriska perspektivet, där läraren lägger orsakerna till svårigheterna hos den enskilde eleven (Nilholm och Göransson, 2013). Författarna skriver att en konsekvens av
36
det kategoriska perspektivet är att frågeställningarna som möjligen borde hamna på personalens förhållningssätt, begränsas till elevernas problematik. Arne beskriver också avsaknad av förståelse för olika uttryck av känslor från den reguljära skolan vilket kan jämföras med Sherman m.fl., (2008) granskning av effekterna i relationen mellan en lärarprofession och en elev som har ADHD-diagnos där författarna poängterar både undervisning- och kommunikationsstilar.
Arne berättar att han fick ”kompisar som förstod honom” när han började på Svh vilket kan jämföras med det Ihrskog (2006) skriver om att kamrater är nödvändiga faktorer för i detta fall Arnes identitetskapande. Arne berättar också att det var genom att befinna sig i en kontext omgiven av andra som förstod honom, som han kunde acceptera sin ADHD. Arnes berättelse kan jämföras med Vygotskijs (2007) sociokulturella teori där människors kunskaper måste förstås genom de individuella redskap som människan använder sig av. Sekvensen i Arnes berättelse kan också jämföras med Sherman m.fl. (2008) som beskriver att elever som har ADHD-diagnoser är lyhörda för hur eleven blir bemött via lärarens kroppsspråk. Arne berättar i dåtid om sin vändpunkt, då han beskriver att han fick hjälp att träna på att ”vara tillsammans med andra”. Arnes berättelse tyder på att han beskriver både de sociala- och pedagogiska kontexter som han fysiskt befinner sig i. Den sociokulturella teorin klargör också att människans kan lära sig intellektuella och sociala förmågor i kontexter tillsammans med andra, och att förmågorna inte är medfödda (Säljö, 2015). Arnes berättelse kan också jämföras med Aspelin och Persson (2011) där de beskriver den relationella pedagogiken som förankras i verkliga situationer och där utbildning sker i relationen mellan människorna. Författarna beskriver detta som en mellanmänsklig dimension, vilket Arnes berättelse visar hade betydelse när han ställdes utanför leken med jämnåriga. Arne berättar att han fick ”träna på” att vara tillsammans med andra, vilket kan jämföras med scaffolding i en social kontext (Wood m.fl.,1976). Scaffolding kan i Arnes berättelse beskrivas som sociala modeller som han kunde imitera och sedan automatisera. Detta ledde till att Arne kunde tillgodose sig sociala relationer med de andra på Svh och han ställdes inte längre utanför. Detta kan jämföras med Hanssons (2008) sociala hjul, vilket visar på vikten av ett ömsesidigt positivt förhållningssätt mellan lärare och elev, där goda modeller kan byggas, och eleverna imitera och automatisera redskap; verbala eller icke-verbala.
Arne berättar att han ”rätt som det var” lärde sig att läsa när han gick på Svh. Han säger att det handlar om att han inte hade något ”val” då personalen ”tjatade” om läsning. Detta kan också jämföras med den sociokulturella teorin där Vygotskij (2007) klargör att språket; inte enbart är det talade språket utan även det språk som gör att man kan förstå omvärlden, är det
37 viktigaste redskapet för inlärning. Genom språket kan interaktion mellan människor förklaras där detta kan leda till att en människa utvecklar sin egen identitet (Vygotskij, 2007). Arne berättar att han genom att kunna läsa även kunde tillgodogöra sig andra ämnen. Vygotskij (2001) betonar att för att lära sig ett språk, måste man utsättas för språkligt uttryck från andra människor. Genom att tillgodose en lärandemiljö på Svh som var utvecklande från Arnes individuella förutsättningar, gav detta honom kognitiv utveckling i både sociala- och pedagogiska kontexter. Detta skulle kunna indikera att Arne befann sig i sin ZPD (Vygotskij, 2001). När eleverna arbetar med lärandeaktiviteter inom ZPD kan ZPD ses som den zon där eleven upplever aktiviteten som meningsfull och där eleven utvecklar sin kompetens genom intresse och engagemang (Partanen, 2007).
Arne övergår till nutid, då han beskriver att ”egentligen är jag rätt besviken” för att sedan gå tillbaka till dåtid igen när han berättar att det uppstod svårigheter i övergången från årskurs sex till årskurs sju, då klassen splittrades. Arne har inte gjort upp med sitt dåtidsjag, vilket tyder på att hans nutidsjag fortfarande är besviken på resultatet av övergången som gick ”åt helvete”. Arnes upplevelse skulle kunna betyda att han i sitt dåtidsjag precis hade lärt sig de sociala koderna med klasskompisarna i årskurs sex, och att övergången till årskurs sju blev en för stor krock mellan två världar. Arne verkar inte ha automatiserat koderna i de olika kontexterna, och därför upplevde Arne att det gick ”åt helvete”. Arne svarar ja på frågan om han trodde att det skulle haft betydelse för honom om personal från Svh hade följt upp honom efter ett år, vilket kan tyda på att Arne dels inte var förberedd inför övergången men också att han saknade ett relationellt förhållningssätt från personalen i årskurs sju. Detta kan jämföras med Hansson (2008) som visar på vikten av att förutsättningarna för omsorg och trygghet utvecklas i det relationella förhållningssättet i övergångarna, där elever ”i” svårigheter betonas. Sekvensen skulle också kunna jämföras med Hansson (2008) som betonar automatisering av både sociala och pedagogiska kontexter.