”Jag var databeroende kan man ju säga”
Rolf börjar med att berätta att han skolkade bort tre terminer från sin förra skola innan han började på Svh.
Rolf: Jag var ju sjukt rädd för att vara i ett klassrum med andra. Alla glodde ju på mig. Jag var hemma istället.
Jenny: Vad gjorde du hemma då?
Rolf: Jag spelade dataspel every waking minute. Alltid. Mamma sa att jag var helt blek. (…) Jag var databeroende kan man ju säga. Jag satt ju hela nätterna. Alltid.
(…)
Rolf: Jag var ju fly förbannad typ hela tiden när mamma försökte prata med mig. Det gick inte alls kan man säga.
Rolf berättar att han valde att sitta vid datorn istället för att gå till skolan. Han berättar att han var rädd så att han skakade den dag han började på Svh.
”… är en jävla stor skillnad att gå i en liten skola eller grupp”
Rolf: Det tog tid att komma över min rädsla…/…/ Det är en jävla stor skillnad att gå i en liten skola eller grupp.
Jenny: Vad menar du med det? Rolf: Det är liksom mindre stress där. (…)
Rolf: Stressen liksom blockerade mig. Det blev liksom svart… Jag fattade ju inte vad han16 pratade om. Inte förrän jag gick i åttan på Svh visste jag att första och andra världskriget ens hade ägt rum.
Rolf förklarar att han upplevde en mindre stress på Svh än i den reguljära skolan. Den tidigare stressen ”blockerade” honom. Rolf berättar om rutiner som aldrig ändrades på Svh vilket han berättar är en metod som är viktig och som han tagit med sig till sina vidare studier där han fortfarande arbetar med bl.a. bildstöd i sin planering. Rolf fortsätter att berätta hur han ”kom över” sin rädsla för att vara tillsammans med andra.
Jenny: Du sa tidigare att… ehm.. öh…att du inte är rädd för klassrumssituationer längre? Hur… Rolf: Jag fick ju panik. Jag var sjukt rädd… Men så tränade jag.
Jenny: Hur menar du nu?
Rolf: Jo, jag tvingades göra saker. Jenny: Tvingades?
Rolf: Ja, ni fick mig att beställa själv på Mc Donald´s. Annars hade jag inte fått någon mat ju. Jag fick också gå fram till taxin och fråga om den var till mig. Ni tvingade mig kan man säga. Typ visade och sen fick jag göra efter…. för att få mig att våga… Du fattar vá?... Guida17 du vet... em…
16
Han avser i detta citat läraren i den reguljära skolan.
32
Rolf berättar att han genom arbetssättet att ”träna”, ”tvingades göra” och/eller att bli guidad fick möjligheter att socialisera med andra människor. Han berättar också att han idag gör allt det som han tränade på, på ”egen hand, utan problem”.
”Jag var ju brun”
Rolf avslutar med att berätta om en situation som utspelade sig i klassrummet. En av Rolfs lärare stod vid whiteboarden med pennor i olika färger och beskrev relationerna i klassen. Det hade förekommit situationer av hot på skolan. Med röd färg ritade läraren upp streckgubbar för att tydliggöra grupperingen av eleverna som var rädda. Med blå färg ritade läraren upp den gruppering som var hotfull. En elev hamnade utanför grupperingarna och fick brun färg på sin streckgubbe. Det var Rolf. Han beskriver denna situation som en ”rolig” och ”viktig” upplevelse och en lektion som han ”aldrig kommer att glömma”.
Rolf: Det fanns en ledare i gruppen... (…) Vi var ju rädda för X (…) Jenny: Var du också rädd?
Rolf: Nej, egentligen inte. Jag brydde mig ju inte. Jag var ju brun18. Jenny: Ja, exakt… och det ska du vara stolt över.
Rolf: Andra ville ju bli bruna sen efter det… X ville också bli brun… /…/ frågade personalen hur han skulle göra för att bli brun.
Att vara ”brun” blev en målsättning även för andra elever. Rolf berättar att även X som visat sig vara hotfull vid tidigare tillfällen, ville bli ”brun”.
Analys av Rolfs berättelse
Rolf börjar med att berätta om sitt dåtidsjag, då han var databeroende. Han berättar att han spelade dator ”every waking minute” och att hans mamma sa att han var blek. Detta kan jämföras med Rosens (2012) forskning om teknikberoende, där konsekvenser på hälsan är en parameter. Rolf berättar att det är den sociala problematiken som han upplevde som jobbigast i sin utveckling. Han beskriver sig själv som ”sjukt rädd” och så rädd att han ”skakade”. Han fann ingen motivation att gå till skolan utan upplevde sin tid vid datorn som mer motiverande. Rolfs berättelse kan därför jämföras med Van der Heijden m.fl. (2005) som klargör i sin studie att elever inom AST oftast stannar hemma från skolan för att de inte trivs i de sociala sammanhang och där resultat även visar att eleverna föredrar att vistas framför datorn, gärna nattetid. Denna forskning kan också jämföras med Heimann och Tjus (1997) forskning som betonar att ett samspel med en dator oftast är enklare än samspelet med en människa. Genom att vända på dygnet skapade Rolf en icke gynnsam rutin, vilket påverkade honom då han upplevde sig själv som ”fly förbannad”. Detta i sin tur kan jämföras med Gau m.fl. (2007)
33 vars forskning visar ett samband med otydliga rutiner och en förhöjd nivå av affektiva beteenden. Rutinernas betydelse framhäver även Sethre-Hofstad och Dahl (2012) som belyser att rutinerna spelar större roll för den inre klockan än dagsljuset. Författarna betonar därför vikten av att lägga fokus på sociala och kulturella aspekter.
Rolf beskriver sin vändpunkt i dåtid, då han berättar att det var skillnad på att gå i en liten grupp mot att gå i den reguljära skolan. Han berättade att det var ”mindre stress” på Svh. Såväl Hugos (2007) avhandling som Hanssons (2008) studie visar att mindre grupper är gynnsamma för att möjliggöra goda relationer. I Rolfs berättelse beskriver han att han tidigare upplevde att han ”blockerade” sig vid stress, där dels svårigheter i det sociala samspelet, dels obegripliga lektioner varit grunden. Hejlskov Elvéns (2009) betonar att kognitiv belastning kan leda till stress, vilket i sin tur kan leda till uppmärksamhetsstörningar. Rolf beskriver också att han ”tvingades” göra saker på egen hand, vilket ledde till att han sedan vågade göra olika handlingar i olika kontexter på egen hand. Detta kan ses som en vändpunkt, då Rolf i en sekvens gör upp med sitt dåtidsjag där han beskriver att han idag vågar göra saker på ”egen hand” och att han inte längre upplever det som ett problem. Rolfs berättelse om metoder som personalen arbetade efter kan jämföras med metaforen scaffoldning (Bruner, 1975; Wood m.fl., 1976) eller stödstruktur som begreppet kallas på svenska (Partanen, 2007). Scaffoldning bygger på forskning om att en mer kunnig person kan ge det stöd eleven behöver för deras individuella behov och utveckling (Bruner, 1975; Wood m.fl.,1976). Scaffolding genom att personalen visade Rolf hur han skulle göra i olika kontexter, gav honom den hjälp han behövde både i social- och pedagogisk utveckling, där han bl.a. lärde sig beställa mat själv. I lärandesituationer betonar (Nyström, 2002) att elever utvecklar sin förmåga att analysera sitt eget lärande. Detta kan jämföras med att Rolf i sin berättelse beskrivit situationer där han lärde sig att våga.
Denna berättelse blir spännande parallellt med Skolinspektionens (2010) granskning som betonar att undervisningen för placerade elever inte i tillräcklig utsträckning sker utifrån elevernas egna förutsättningar, vilket inte stämmer överens med Rolfs berättelse.
Rolf berättar också om en lektion som han ”aldrig kommer att glömma”, vilket bestod av en lektion där läraren ritade upp relationerna i klassrummet med streckgubbar i olika färger. Rolf stod utanför de olika grupperingarna och fick brun färg på sin streckgubbe. Efter lektionen frågade flera elever hur dessa skulle göra för att kunna bli ”brun”. Hans berättelse om att han ”aldrig kommer att glömma” kan å ena sidan liknas med Wang et al. (2004) forskning om att göra det verbala språket tydligt då det visat sig att elever inom AST är mer framgångsrika i sina uppgifter då läraren använder visuellt stöd i undervisningen. Men å andra
34
sidan kan berättelsen också jämföras med Rolfs känsla av att vara speciell ur ett relationellt perspektiv, där hans status höjdes bland klasskamraterna. Han blev sedd och hans bruna streckgubbe visade att han var speciell. Denna sekvens ur Rolfs berättelse kan därför också jämföras med Ahlbergs (2010) tankar kring att i och ur ett relationellt perspektiv är skolans uppdrag att acceptera alla elevers olikheter. Att Rolf beskriver att han ”aldrig kommer att glömma” kan också visa på att lärandesituationen blev på riktigt och motiverande för Rolf, och för de andra klasskamraterna som frågade hur dessa skulle göra för at bli ”brun”. Detta kan jämföras med Hugo (2007) som betonar att lärandesituationer ska vara på riktigt, där han även funderar på att ändra begreppet elever i behov av särskilt stöd till elever i behov av lärandesituationer som är på riktigt. Att bli ”brun” kan också jämföras med scaffolding (Partanen, 2007) mellan elev och elev där Rolf i detta avseende handledde klasskompisarna genom en tydlig visuell guidning ur ett socialt perspektiv. I Rolfs berättelse är denna analys intressant då det är just hans sociala perspektiv som han själv upplever som mest arbetsamt och jobbigt.