D
en mellersta tidpunkten för min undersökning infaller just under den tid som för de efterföljande generationerna alltid hade ett drömskt dimmigt sken över sig när de såg tillbaka på den. Detta kom sig av den klorgas, somla belle epoque oundvikligen var tvungen att fjärrskådas genom. För många
av samtidens medicinare och moralister karaktäriserades tidpunkten snarare av den sötsliskiga opiumrök som de uppfattade som den närmast liggande dimman mellan dem och en ljusnande framtid.
Sekelskiftet karaktäriserades internationellt av en mycket fri droghandel i världen och en opiumkommers i Kina som fortfarande stod på höjden av sin omfattning. För svensk del kunde tentativt samma växande trend i opiathandelns omfattning urskönjas från den ökande opiumimporten i diagram 2 tillsammans med en längre tid av sjunkande relativpriser på opiaterna i medicinaltaxan (vilka som syns i dia-gram 1 tar ett kraftigt kliv uppåt precis efter tidpunkten, 1907). Men denna omfatt-ningens historia med vad det verkade endast en möjlig riktning – mer, billigare – stod som vi sett just vid denna tidpunkt, internationellt såväl som i Sverige, inför allt starkare motstånd.
Bland förutsättningarna för frågan om apotekarnas tal om opium vid denna tid stod växande absolutistiska ambitioner fram, med alltmer konkreta politiska krav. Sedan 1880-talet hade nykterhetsrörelserna radikaliserats och kommit att allt hård-are driva krav på total nykterhet, motståndet mot opiumhandeln i Kina växte, och även om både internationell och svensk drogforskning menar att tiden före första världskriget mestadels höll dessa krav på avstånd från europeisk rikspolitik, är de nationellt, ras-, genus- och klasskodade (intersektionella) föreställningar om droger som närde dessa krav vid denna tid verksamma på det vidare diskursiva fältet. Tidpunkten är som förklarades i kapitel 3 placerad så att den föregår övergången till nästa period med den USA-ledda storstatspolitiska omvälvningen av opium-frågan internationellt, med Shanghaikonferensen 1909 som verkligt startskott.
184
Men den amerikanska sjukan, i form av ett begynnande amalgam av å ena sidan medikalisering och å andra sidan en intersektionellt formad förbudspolitik, har redan brutit ut i hemlandet. Som svensk droghistoria delvis iakttog hade liknande tankefigurer vid denna tidpunkt redan dykt upp också här. Kring degeneration och
artificiella njutningar vidgades kopplingarna från medikaliseringens nu väl
etable-rade sjukdom: morfinism.
Att visst opiatbruk patologiserats i Sverige vid denna tidpunkt är en fastslagen förutsättning för frågan om apotekarnas tal om opium; huruvida samhället i
nar-kotikan med sina rädslor för emancipation och deklassering, rasblandning och
modernitetens nihilism också är en sådan förutsättning är en öppnare fråga. Att det medicinska fältet fylldes med nya opiatproblem för apotekarna att hantera, just som opiat ruljansen i omfattningens historia nådde sin kulmen, kommer i detta kapitel att vara nog så tydligt.
En än närmare förutsättning än en medikalisering av opiatbruket bolmar fram ur samma tyska industriprocesser som snart ska svepa in kontinenten i krigsgas: indu-strialiseringen griper om farmacin. De sedan 1884 i Sverige lagskyddade varumärkena har vid denna tidpunkt alltmer kommit att heta Merck och Bayer. Varorna heter allt oftare Aspirin och Heroin. På så sätt skapas nya förutsättningar för gamla problem: humbugen har genom varumärken, reklam och patentmedicin funnit möjliga vägar in mot framtidens farmaci. En bärande nod i signifikantkedjan syntes därmed kunna undermineras. Kampen om den sjukes skärv hårdnar. Frågan jag ställer mig här är aningen vidare: hur artikuleras kampen om den opiumsugnes skärv?
Analysen av denna tidpunkt i SFT har sålunda mycket att gripa sig an. Liksom föregående kapitel tas det inledande greppet i materialet i en av de juridiska hän-delserna som präglar tidpunkten.413 Centralmotivet med en frimodig opiumhandel ramas in av tre regleringsförändringar, beskrivna i kapitel 2: en ny farmakopé kom-mer från trycket 1901 och år 1906 ratificeras en första internationell överenskom-melse om häftigt verkande läkemedel samtidigt med införandet av den nya giftstad-gan i Sverige. Men den nya giftstadgiftstad-gan lämnar inte många spår i SFT, än mindre än de internationella förhandlingarna i Bryssel 1902 som leder till överenskommelsen. Med farmakopén gäller dock turligen motsatsen och kapitlets undersökning inleds med en fixpunkt kring denna i avsnittet Den nya farmakopén.
Efter att från denna första punkt ha rekonstruerat signifikantkedjan från 1870 och reflekterat över skillnaderna med kedjan 1900 är förgiftningens problem, med dess nya medikaliserade former, nästa brohuvud att storma för analysen. En fix-punkt kring morfinism och förgiftning ger materialet till avsnittet Morphinismus och
beroendet av giftets giftighet.
Farmakopéavsnittet berörde i hög grad skiftet i apotekarnas praktik vid denna
413. Man förstår utifrån det stilistiskt förföriska med dessa regleringar att Braudel liksom Foucault var tvungna att slita sig loss från dessa de juridiska händelsernas historia.
185
tidpunkt då den nya regel- och receptsamlingen främst styrs om så att tillverkningen ger plats för mer analysarbete på apoteken i Sverige. Frågan om farmacins framtid, som den farmaceutiska blicken tog så klarögt fokus på 1870, pockar på en närmare analys av apotekarnas marknad i det nya seklet vilken diskuteras i avsnittet Humbug
och den förledda patienten. Fixpunkten kring humbug samlar material från båda de
föregående avsnitten, men triangulerar här in ett annat fält, marknadens fält. Resten av materialet undersöks sedan i avsnittet Professionens vetande med två fixpunkter, en stor och vitt famnande kring vetenskapen och slitningarna som nu är tydliga inom yrkeskåren, och en liten som försöker titta närmare på hur det nationella nu vuxit i betydelse för talet om opium, det anas i det mesta: konkurrensen på apotek arnas marknad har hårdnat, kriget närmar sig.
Men åren efter sekelskiftet 1900 blomstrade den fria opiathandeln, röken bolmade fredligt ur de tyska fabriksskorstenarna, såväl artificiella som naturliga apoteks varor fabricerades som aldrig förr, än fanns tid för ett annat tal om opium.
DEN NYA FARMAKOPÉN
Introduktionen av en ny farmakopé 1902 utgör – tillsammans med anknutna kring-diskussioner om farmakopéers omgestaltning generellt, med exempel från utlan-det – den »juridiska händelse« som mycket klart dominerar materialet.414 Den nya farma kopén, den åttonde upplagan i raden av officiella, svenska farmakopéer, var den första som trycktes på svenska.415 Ändå tycks denna stora vändning undan latinet inte vara vad som väckte störst intresse. Svenska farmakopén innehöll långt färre apoteksberedda läkemedel, och särskilt hade antalet rent kemiska preparat som skulle beredas på plats minskat. Vad som tog störst utrymme i debatterna om farma-kopén var att laborerandet fått lämna utrymme åt analys och kontroll.416
Diskussionerna som faller inom detta tema av modernisering och specialisering
414. Artiklar som diskuterar farmakopéer är: 001003, 012402, 020101, 020403, 020502, 020602, 020901, 021004, 021801, 021901, 021902 och 022101, 022401, 030101, 030301, 030801, 031501, 031701, 032001, 032402, 040101, 040202, 041201, 041301, 051101, 051901, 052001, 052201, 052301. Arkeologiskt är det anmärkningsvärt hur medicinaltaxan knappt alls förekommer som juridisk händelse. Ett undantag är 050102 där en kort notis anmärker att på taxefronten intet nytt.
415. Pharmacopoeja Holmiensis från 1686 kom förvisso att få en alltmer nationell användning innan 1775 års Pharmacopoea Svecica utkommer, men räknas inte in bland de nationella farmakopéerna. Den åttonde upplagan byter så namn till Svenska farmakopén.
416. Detta är tydligt i min analys av SFT:s artiklar, där språkskiftet är klart underordnat som tema. Ahlbergs mer eller mindre samtida historisering av den åttonde upplagans utgivning är om möjligt än tydligare i sin värdering av den nya farmakopéns olika förändringsvärden, där språkvändningen bara ges en mening av två sidor som sammanfattas till sin innebörd så här: »Under det att det kemisk-syntetiska arbetet på apotekslaboratoriet alltså reducerats till ett minimum, har det analytiska däremot i stor utsträckning vunnit tillämpning, i det att utförliga bestämmelser angående läkemedlens kemiska och mikroskopiska identifiering och pröfning hafva blifvit införda [i farmakopén] […].« Ahlberg 1908, s. 409–410.
186
handlar om: nya förvaringskärl, en dyr investering för mindre apotek, liksom utfas-ningen av äldre opiatberedningar till förmån för nya, internationellt homogenise-rade recept. Vilka recept ska vara officinella och därför vara tvungna att hållas färdig-beredda? Vilka analysmetoder, med hur färska analysvätskor, ska vara påbjudna alla landets tillverkare?
Signifikantkedjan som spinns ut från en fixpunkt i materialet kring
Farmakopén-opiaterna fångar här den övergripande rörelsen inom farmacin vid denna tid:
centra-liseringen och speciacentra-liseringen av tillverkningen i fabriker och den omskakning av kontroll- och säkerhetssystemen detta innebar.
Redan med ett förberedande cirkulär från Medicinalstyrelsen under sommaren 1901 väcks de frågor som sedan kom att ältas under en tid i SFT:s opiumartiklar.417
Här stipuleras bland annat nya regler för giftmarkeringen och förvaringen, både vad beträffar kärl och giftskåp. Motsägelsefullheterna mellan cirkulären och de två stafett växlande farmakopéerna ger upphov till intressanta ordväxlingar om undan-taget för opium i handköp, senast omarbetat 1882.418
Vad som framträder i dessa artiklar om farmakopén och undantagscirkuläret är vissa förskjutningar av artikuleringen i förhållande till kundernas krav och apotekar-nas sätt att på en marknad eller genom regleringar möta och mota detta jämfört med några decennier tidigare.
417. Bihang till SFS 1901:90. Kungl. Medicinalstyrelsens cirkulär till samtliga läkare, tandläkare och
veterinärer i riket med föreskrifter i anledning af den nya farmakopéns införande; utfärdat i Stockholm den 25 oktober 1901.
418. Bihang till SFS 1882:66. Kongl. Medicinalstyrelsens cirkulär till läkare, tandläkare och veterinärer i
riket angående giftiga och häftigt verkande läkemedels utlemnande från apoteken; utfärdat i Stockholm den 8 november 1882, s. 2–4. Diskussionen rör bl.a. huruvida moment 5 i cirkuläret, som beskriver vad
som krävs för påskrifter på recept av medel i tabell B i nya farmakopén (där bl.a. morfin och opium ingår), innebär att recept därför krävs för alla beredningar med medel upptagna i tabellen, vilket då skulle innebära slutet för den fria dispenseringen av opium i Sverige. Angränsande till denna diskus-sion är den som påkallas i cirkulärets moment 6, om den förändrade giftmarkeringen. Får gamla, i den nya farmakopén inte längre officinella opiumberedningar stå avsides utanför giftskåpet eller måste de hållas inlåsta där på avsides plats från de nyare officinella medlen? Ska de då ha ett eller två gifttecken, vit, svart eller i gammal stil färgglad markering?