FORSKNING RÖRANDE OPIUM FÖRE 1925
Från apotekshistoriens beskrivningar ovan av de svenska opiumregleringarna innan 1925 framträder inget egentligt problem med opium. Inget särskilt intresse för dro-gen heller. Den internationella droghistoriska forsknindro-gens olika berättelser om hur ett modernt narkotikaproblem gryr under denna tid saknas. För att få syn på dessa berät-telsers avtryck i Sverige måste vi vända oss till de historier som skrivits utanför apoteks-historien, av forskare som just gett sig ut i jakten på det moderna narkotika problemet.83
De historier som jag främst lutar mig mot är de två avhandlingarna på området av Börje Olsson och Sven-Åke Lindgren.84 Förutom dessa drar jag även nytta av en artikel skriven av Johan Edman rörande narkomanvårdslagstiftningens historia med särskilda bidrag till begreppsanvändningen.85 Olsson och Edman har dessutom båda medverkat i en antologi som sammanfattar den svenska forskningen inom dessa ramar fram till 2011.86
Tillsammans täcker de mycket källmaterial. Olsson undersöker läkartidskrifter från 1839 till 1965 med fokus på hur missbruket av medlen som idag är narkotika-klassade uppträder. Lindgrens undersökning av den tidens rusproblem lutar sig mot tryckta läkardominerade men varierade källor från 1890 och fram till och med 1970 (läroböcker, informationsmaterial, tidskrifter och utredningar). Edman har läst 43 offentliga utredningar mellan åren 1882 och 1982 på jakt efter narkotikans däri skiftande begrepp.
Det är självklart så att endast delar av det internationella forskningslägets teman har undersökts i detalj på svensk botten. Det som tydligast saknas i den svenska forskning som jag läst är någon motsvarighet till omfattningens historia. (Jag har därför ägnat viss möda åt att inleda en sådan svensk ekonomisk-historisk forskning om omfattningen genom att sammanställa vissa serier över priser och kvantiteter i
83. Jag förbigår här två typer av historiografi kring droger i Sverige. Den första typen är de journalis-tiska historier som började skrivas redan vid narkotikaproblemets epidemiska utbrott rent diskursivt omkring 1965 och som sedan dess publicerats i rätt strid ström. Den andra typen är den lärda »Alf Henrikson-historia« som dominerade historiografin fram till andra världskriget. Denna skrevs av fack-män som, med mången anekdot för att knyta an till läsarnas förmodade latinkunskaper och klassiska bildning, beskrev opiumvallmons långa mytomspunna historia som läkemedel och rusdrog. Båda dessa typer av historiografi är förstås otroligt intressanta i sig, särskilt för att förstå drogproblemati seringarnas utveckling i modern tid. Jag förbigår dem här av den enkla anledningen att de inte är veten skapliga. 84. Olsson 1994; Sven-Åke Lindgren, Den hotfulla njutningen: Att etablera drogbruk som
samhällspro-blem 1890–1970, diss., Stockholm & Stehag, 1993.
85. Johan Edman, »Swedish Drug Treatment and the Political Use of Conceptual Innovation 1882– 1982«, Contemporary Drug Problems, vol. 39, Fall, 2012. (Edmans stora bok om narkomanvårdens historia som refererades till i inledningen är fokuserad på vårdlösningarna som kommer till som svar på det moderna narkotikaproblemet på 1960-talet och är inte direkt behjälplig för tiden 1870–1925. Dess omfattande diskussioner om medikalisering och vård har dock hjälpt mig att nyansera och fördjupa min förståelse i dessa avseenden rent generellt.)
48
handeln, bifogade i bilagorna och diskuterade i teorikapitlet.)
Den svenska forskningen består liksom den internationella i huvudsak av histo-riska studier av det moderna narkotikaproblemets rötter i 1800-talets olika problem-ställningar. Med delvis olika definitioner av »offentliga problem« eller »samhällspro-blem« undersöker dessa studier hur drogproblem växer fram och utvecklas till frågor som kräver omfattande samhälleliga lösningar.87
I Sverige framträder två krafter eller grupper som bestämmer opiatproblemets former 1870–1925: (1) läkarna och (2) de som styr den internationella regleringen av opium, då det är denna som mer eller mindre ensam förklarar särlagstiftningen av narkotika 1925.88 Den svenska forskningen har här tydliga kopplingar till delförkla-ringar på det internationella fältet, även om de storstatspolitiska delförkladelförkla-ringarna kommer in som en mer extern faktor än i USA:s eller Storbritanniens historia och därmed också får en annan karaktär.
Medicinsk tillgång, medicinskt problem
Olsson och Edman söker efter narkotikamissbruket i sina källtexter och finner i huvudsak negativa resultat för 1800-talet. Särskilt Olsson betonar att opium under 1800-talet och fram till sekelskiftet framträder i den medicinska pressen som en medicinsk tillgång; det tillskrivs framför allt positiva egenskaper när det brukas inom den medicinska praktiken.89
87. Lindgren, som fokuserar just på »etablerandet av samhällsproblem«, likställer dessa med det verk-ligt omfamnande begreppet »sociala problem« i den sociologiska litteraturen. Dessa problem skiljer sig från privata problem i det att de pockar på en samhällelig lösning. För att få status som samhälls-problem måste en framgångsrik anspråksformering till. En sådan är hos Lindgren i hög grad avhängig en röststark grupp, med en viss intressebildning, som på olika »arenor« (mediala, politiska, myndig-hetsdominerade) »institutionaliserar« problemet som samhällsproblem. Institutioner ska då förstås på ett mycket brett sätt, som Mary Douglas »kognitiva nätverk« och som Peter Bergers och Thomas Luck-manns objektifierade subjekt. Lindgren 1993, s. 37–39, 204, 207, 219–220. Olsson använder för sam-hällsproblem begreppet »offentliga problem«. Ett offentligt problem har fem dimensioner: lokalisering
av ansvar, den kognitiva innebörden, moralisk konnotation, empirisk grund och institutionalisering.
Ols-son 1994, s. 18–22. Intrycket är en snävare förståelse av institutionalisering hos OlsOls-son än hos Lindgren, mer organisationsbestämd. Vidare är Lindgrens bestämning mer fast i en diskursiv förståelse av proble-men, medan denna aspekt hos Olsson begränsas till kategorierna »den kognitiva innebörden« och den »moraliska konnotationen«. Likheterna är dock de viktiga här, sprungna ur delvis gemensam teoretisk litteratur där deras gemensamma användning av Joseph R. Gusfields begreppsapparat är särskilt tyd-lig: samhällsproblem är sociala, offentliga problem, inte privata, individuella; de är institutionaliserade i samhällets centrala organ och förstådda som delar av välkända, moraliskt konnoterade kausalförlopp med lika kända, samhälleliga lösningar.
88. Regleringen av opium genom särlagstiftning 1923 (i kraft 1925) beskrivs i kap. 6 hos Olsson som nästan helt styrd av undertecknandet av Haagkonventionen ett årtionde tidigare. Därefter var det bara att rulla vidare på samma utlagda spår: »De förändringar som infördes i den svenska narkotikalagstift-ningen under de följande tjugo åren [efter narkotikakungörelsen] var också i stort sett helt betingade av nya internationella överenskommelser.« Olsson 1994, s. 164.
49
När Edman undersöker alla utredningar om fenomen som kan tänkas ta upp narkotika som samhällsproblem under denna tid – däribland utredningar om fat-tiga, om lösdrivare eller om sinnessjuka – finner han opium (och annan narkotika) endast sporadiskt och osystematiskt upptaget i materialet och aldrig i fokus som moral objekt.90 Edmans negativa resultat är mycket upplysande då de visar att just det som anges som bestämmande för en samhällsproblematisering internationellt såväl som för Sverige framemot 1960-talet – anknytningen till socialt marginalise-rade eller av vikande grupper – under denna tid inte gäller vad opium anbelangar i det statliga ut redningsmaterialet.91
Utifrån deras forskning kan opiumproblemet i Sverige före andra världskriget förstås som begränsat till den medicinska sfären och missbrukaren identifieras som en indivi-duell patient. (Storbritanniens Rollerstone snarare än USA:s Anslinger som internatio-nell analogi således.) Olsson föreslår att problemet inom denna sfär består av tre delar, alla omfattade av begreppet missbruk: (1) tillfälligt missbruk med förgiftningsföljder eller i självmordssyfte, (2) medicinskt initierat missbruk och (3) missbruk av patent-mediciner.92 Av dessa verkar läkarna främst fokusera på det medicinskt initierade bero-endebruket, det som ofta betecknas som morfinism. Missbruket av patentmedicin diskuteras inte som kopplat till beroendeproblemet.93 Problemet med förgiftning och självmord tycks knappt alls intressera läkarna, och om detta får vi inte mycket veta.94 90. Edman 2012, s. 434.
91. I det svenska fallet hävdas den sociala bestämningen av narkotikamissbrukarna kring 1965 vara särskilt stark och förklaras dels av en kvalitativ förändring i själva bruket, dels utifrån en förändring i synen hos dem som styr problemformuleringen. Särskilt tydligt framträder detta i Olssons avslutande diskussioner om den »nya cykeln« av narkotikaproblematisering kring 1960. Här framträder dels den »empiriska grunden« med utbrett »missbruk« av centralstimulantia vid denna tid, men framför allt att bruket kopplas till redan »kriminella« avvikare av olika »subkulturella« slag som ersätter de »socialt etablerade patienter inom sjukvården« som tidigare varit de vanligaste narkotikamissbrukarna. Olsson 1994, s. 123, 176–179. Se även Börje Olsson, »Reflexioner om narkotika som problem och politik – från vad till vad?« i Börje Olsson (red.), Narkotika: Om problem och politik, Stockholm, 2011. Lindgren menar att »[f]rågan om social lokalisering handlar i hög grad om klassmässig anknytning« och en sådan lokalisering är en särskilt viktig aspekt av de »kvalitativa förändringar« i företeelsen som ska problema-tiseras. Lindgren 1993, s. 208–210.
92. »Under 1800-talet domineras beskrivningarna av tre typer av narkotikamissbruk; 1) ett tillfälligt miss-bruk som lett till svår förgiftning 2) missmiss-bruk som har sin upprinnelse i ett medicinskt miss-bruk av narkotika och 3) missbruk av lättillgängliga och ofta receptfria kombinationspreparat och s.k. arkanapreparat, dvs. preparat med hemlig sammansättning där den verksamma substansen oftast bestod av opium eller ko-kain. Oavsett typ av missbruk rör beskrivningarna mestadels opiater.« Olsson 1994, s. 98.
93. Beroendet förklarar Olsson som »narkotikamissbruk« tidigare i texten, och detta var av underord-nad betydelse i problematiseringen av det folkliga bruket ända in på 1920-talet: »Det bör påpekas att riskerna för narkotikamissbruk spelade en liten roll i den kritik som såväl apotekare som läkare anförde mot den framväxande läkemedelsindustrins marknadsföring av patentmediciner. I en serie artiklar i ämnet i början av 1920-talet anförs missbruksriskerna vid endast ett tillfälle.« Ibid., s. 119.
94. Olsson ägnar sina strukturerade diskussioner nästan uteslutande åt beroendebruket och i de in-ledande delarna med excerperade exempel ägnas bara en kort kommentar åt de »tillfälliga missbru-ken« som lett till förgiftningarna, ibid., s. 98 och 112–113 för respektive period.
50
Bilden av morfinismen som det huvudsakliga opiumproblemet och morfinisten som en individuell patient med vissa fysiska och psykiska predispositioner är vad som mest ingående beskrivs i forskningen.95 Det ensamma och socialt ofarliga skil-jer morfinisten från andra av tidens problematiserade missbrukare; till skillnad från dessa leder morfinistens bruk inte till någon social skada.96
Tillsammans med Edman ser Lindgren i beskrivningarna av morfinisten en narkotika missbrukare som är »slav« under drogen och på så sätt skiljer sig från andra missbrukare vid denna tid, vilkas bruk snarare knyts till vana och därmed till en förmåga att välja. Morfinisterna kan således inte i lika hög grad avkrävas ett moraliskt ansvar.97 Opiatproblemet under tiden före andra världskriget som den svenska forskningen har funnit kan sammanfattas i bilden av den ensamma och ofarliga missbrukaren som rör sig inom den medicinska problemförståelsen.
Medicinens utmarker i modernismens problem: degeneration och artificiella njutningar
Hos Lindgren ges också en annan bild av opiatproblemet vid denna tid. Genom hans vidare val av källor uppfångar han en mer pejorativ beskrivning av morfi-nisten.98 Här kommer den svenska forskningen närmare de delar av den inter-nationella forskningen som teoretiserade om drogproblematiseringen under decennierna kring förra sekelskiftet som en måltavla för en bred modernismkritik från det samhälleliga fältet i stort. I detta möte kommer man samtidigt nära den konsumtionshistoriska forskningen i Sverige för denna tid.
Lindgren ser hur problembilden för morfinister är gemensam med den för
95. Edman 2012, s. 447–450; Lindgren 1993, s. 70; Olsson 1994, s. 109–110.
96. Edman skrev i sin avhandling tydligt fram hur den tidiga svenska tvångsvårdslagstiftningen för alkoholister var en social lagstiftning som knöt samman alkoholproblemen med fattigvård, bettleri och lösdriveri. Edman 2004. När man i utredningarna om denna lagstiftning
(Fattigvårdslagstiftningskom-mittén 1911 och Alkoholen och samhället 1912, senare även SOU 1929:29) diskuterar tvångsvård för
morfinister ser man just den avgörande skillnaden mellan drogerna i den sociala skada som alkoholen, men inte opiumet, orsakar. Denna iakttagelse gör både Edman och Lindgren i sina läsningar av utred-ningsmaterialet. Lindgren 1993, s. 70, 86–87; Edman 2012, s. 447.
97. Edman ser i utredningarna 1929 och 1951 hur slaveri förbehålls opium medan vana tillskrivs alkohol och kokain. Här diskuteras 1951 års utredning i linje med de föregående utredningarna där beroende begreppsliggörs i de två olika begreppen vänjning och tillvänjning. Vänjning knyts till vana, viljefrihet och eufori medan tillvänjning ses som knutet till sinnessjukdom. Vänjning förbehålls alkoholmissbrukare medan tillvänjning anses ske bland morfinisterna. Det löper alltså en lång linje av åtskillnad mellan olika droger i förståelsen av »beroende«. Lindgren gör å sin sida en stor sak av slaveri metaforen vad gäller just opiumproblematiseringen 1890–1930. Edman 2012, s. 435–437; Lindgren 1993, s. 66–67. 98. Lindgren (ibid.) redovisar inte sina källor särskilt tätt i sin text utan hänvisar ofta till en bred allmän läsning. I not 18, kap. 3, redogör han för »exempel på« de källor han använt i form av »läro böcker och småskrifter om hälsolära och farmakologi; upplysande och rådgivande skrifter för familj och hem; läroböcker och andra publikationer inom psykiatri«. Det är detta kapitel som berör opiumproblemet.
51
andra drogers omåttliga bruk eller beroendeproblem; opium och morfin tänks dela problem bild med kaffe, kokain och tobak. I alla fallen är viljelivet det hotade och njutningen det hotande.99 Ett sätt på vilket de olika njutningsmedlens problemati-seringar vid denna tid sattes samman, var enligt Lindgren genom begreppet kronisk
förgiftning. Detta betecknade dels »ett utvecklat beroende«, dels ett
förgiftnings-tillstånd som uppstått till följd av »att någon exponerats för gifter, t.ex. arsenik i hemmet«.100 Det är i betydelsen av beroende som den kroniska förgiftningen sedan diskuteras av honom och associeras med synen på morfinism och andra beroen-den.101 Här får så också de internationellt omstridda teorierna om statistikens konsti tuerande roll för drogproblemen en svensk ingång.
Vid sidan av det tekniska samlingsbegreppet kronisk förgiftning knyts de olika drogproblemen ihop med en mycket vid samhällsproblematisering av artificiella njut ningar. Dessa njutningar är alla delar av ett förfall och en degeneration i samhälls-kroppen. Morfinismen och kaffedrickandet, smutslitteraturens njutningar och brännvins drickandet flyter allihop samman i en enda problembild, enligt Lindgren: en bred antimodernistisk stämning.102 Genom dessa vidare diskursiva kopplingar i ett
99. »Den karaktärsdefekt som särskilt uppmärksammades var det hänsynslösa tillfredsställandet av omedelbara själviska drifter.« Ibid., s. 65. »Förgiftningens moraliska kännetecken gällde primärt den enskildes njutningslystnad, det viljemässiga nederlaget mot driftslivets pockande behov och riskerna för ett samhälle med ett växande antal odågor och lättingar.« Ibid., s. 66. Njutning som del av proble-met förekommer också i förbifarten hos Olsson, i beskrivningen av missbruket av medel »utanför den medicinska praktiken«, dvs. av de arkana/arcana preparat och kombinationspreparat som han beskriver som föremål för den tredje typen av missbruk vid denna tid. »Ofta talade läkarna om det folkliga bruket eller missbruket i förklenande ordalag, det hela sågs ofta som ett ’ofog’ som understöddes av kvacksal-vare och bedrevs av vissa ’njutare’.« Olsson 1994, s. 191.
100. Lindgren 1993, s. 64.
101. Lindgren anför t.ex. hur statistiken vid denna tid har en gemensam problemförståelse för de olika drogerna: »Statistiken visar också att så olikartade preparat som morfin och tobak, kokain och kaffe, problematiserades inom ramen för en och samma formel. […] i kombination med en omfattande utgiv-ning av upplysande och rådgivande böcker och skrifter, innebar det att frågor om omåttligt bruk och beroende, samt därtill förknippade samhällsfaror blev föremål för en stundtals intensiv uppmärksam-het.« Ibid., s. 70–71. Jag har själv gått igenom BISOS för hela min undersökningstid och sett hur »Nar-cotismus«, »Morphinismus« och »Caffeinismus« etc. är kategorier som används i sjukvårdsstatistiken under huvudrubriker som »Förgiftningssjukdomar«, »Kroniska förgiftningar« och »Förgiftningar«. Detta är »ramen för en och samma formel« som Lindgren tar fasta på. Men jag lägger också märke till hur »Giftet« träder fram som förenande för de problem som blir synliga i statistiken som de beroendekon-notationer Lindgren ser. Ormbett ingår t.ex. i tabellerna från 1921, liksom merkurialismen stått där under 1800-talet. Denna giftets roll i statistiken har liksom de tillfälliga förgiftningarnas missbruk hos Olsson ännu inte undersökts inom den svenska droghistoriska forskningen. Statistiken jag följt är främst tabeller över sjukhusens intagna. Dessa byter ständigt namn och plats i volymerna, med än fler byten av klassificeringar. Alla tabeller jag dragit fram material ur vad gäller morfinism och opium är samlade i följande volymer: Sveriges officiella statistik (SOS). Allmän hälso- och sjukvård. Vol./nr 1861–1865; 1866–1870; 1871–1877; 1885–1894; 1895–1902; 1903–1910; 1911–1914; 1915–1918; 1919–1925: 64 Bb. Olika sjukhustabeller får slås ihop med tabeller över hälsobrunnar och badanstalter under denna långa period.
52
material som domineras av läkare men riktar sig utåt mot samhället når han sin slut-sats att opiaterna ingick i ett samhällsproblem i Sverige redan vid sekelskiftet 1900. Om Lindgren lyckas knyta samman olika droger kring detta problem med modernismen så koppar svensk konsumtionshistorisk forskning samma kritik till andra konsumtionsbeteenden vid samma tid. Vi har här kritiken mot jazzmusiken, sminket och biograferna, konsumtionens nya moderna rum i varuhuset och de nya klass- och genusblandade konsumenterna.103 De diskursiva uttrycken för denna anti modernism som samlas kring artificiellt och degenererat, kan mycket lätt kopplas samman med den internationella droghistoriska forskningens bilder. »Negern« som njutningslystet djur och den njutningsförslavade kinesen figurerar båda två i det svenska materialet, där nykterhet konstrueras som nationellt projekt i relation till bland annat dessa rasifierande element.104
Kokain, cigaretter och kaffe kan utifrån en sidoblick på det ekonomisk-histo-riska fältets forskning placeras i en diskurs kring det artificiella, degenerativa och moderna. Opiatproblemet kopplas i denna diskurs ihop med morfinet, men inte med andra opiumberedningar vad Lindgren kan se.105
Apotekarnas dagliga handel med opium fritt i handköp tycks inte beröras
sär-samman i »en överensstämmande kognitiv och moralisk strukturering av dessa företeelser«. Över fem sidor sammanfattas denna struktur som knuten till de artificiella njutningarnas oroande roll och hur dessa (»dans, ’smutslitteratur’, njutningsmedel, film, kaféer, restauranger och andra former av artificiella eggelser«) ska förstås som en reaktion mot modernismen under min period. Lindgren 1993, s. 193–197. Det artificiella som samlande begrepp för de moderna (drog)njutningarnas problem fortsätter att vara betydelsefullt också efter andra världskriget, menar han på s. 198 ff.
103. Denna svenska forskning har samlats på ett utomordentligt sätt i antologin Peder Aléx och Johan Söderberg (red.), Förbjudna njutningar: Spår från konsumtionskulturens historia i Sverige, Stockholm, 2001. Fascinerande skildringar av dans- och biografikritiken finns just i den droghistoriskt relevanta studien av nykterhetsrörelsen, Ambjörnsson 1988. Här är det djuriska särskilt använt som hotbild för alla farorna (medan man tvärtom drömmer om kaffe på var och varannan sida i mötesprotokollen). I en nyare antologi kring begreppet »moralpanik« dras linjerna från denna tids kritik av biografin vidare fram under 1900-talet, och passerar lämpligt nog serietidningskritik som bekantingen Bejerot var ti-digt engagerad i innan han växlade spår mot narkotikan. Tommy Gustafsson och Klara Arnberg (red.),
Moralpanik och lågkultur: Genus- och medie historiska analyser 1900–2012, Stockholm, 2013. Att sätta
samman kritiken mot drogerna med dessa andra konsumtionsmönster i en enhetlig diskurs ser mycket görligt ut, också över långa tidsperioder.
104. Det nationella, svenska lyfts särskilt fram i Samuel Edquist, Nyktra svenskar: Godtemplarrörelsen
och den nationella identiteten 1879–1918, diss., Uppsala, 2001. Man kan se hur det nationella inte bara
fortsätter vara viktigt i kampen mot droger i Sverige utan också samlar så stridbara motståndare som Moderaterna och den yttersta vänstern under 1980-talet i ett kraftigt nationalistiskt kodat nationellt projekt. Henrik Tham, Drug Control as a National Project: The Case of Sweden, Department of Crimi-nology, Reprint series No. 7, Reprinted from The Journal of Drug Issues, vol. 25, no. 1, Winter 1995, s. 113–128.
105. I den avslutande diskussionen i kap. 3 påpekar Lindgren att narkotikabekämpningen under perio-den 1890–1930 helt förbigick opiumberedningarna på apoteken och endast riktades mot morfinismen, kokainismen och de skador som knöts till dessa patologier, till urartning och beroendebruk. Lindgren 1993, s. 88 ff.
53
skilt av detta problem; beskrivningarna av de negativa resultaten i denna bemärkelse och de tillfälliga förgiftningarna lämnas ännu mindre beskrivna i den svenska än i den internationella forskningen. Där framstår apotekarnas marknad som vägande mellan två sidor, en där apotekarna var del av den fria handel läkarnas nya problem-atisering riktades mot och en annan, brittisk, där apotekarna länge själva hade problem formuleringsmöjligheter. Frågan om hur denna handel förstods i Sverige och av apotekarna själva kvarstår att besvara.
Patentmedicinerna och professionaliseringen som del av en medikalisering
I forskningen som letat efter narkotikamissbruket och opiatproblemen under denna tid framträder en viktig bild, som tar oss så nära vi kan komma