avhandlingens metodbegrepp
Jag vill genast erkänna att operationaliseringen jag gjort och som presenteras nedan inte föjt någon handbok och inte tagit stort positivt intryck av tidigare forskning. Jag tror jag måste ta fullt eget ansvar för metodbeskrivningen som följer nedan.215
Den diskursanalytiska metoden jag använder är en texttolkande metod, precis som argumentationsanalys eller narrativanalys. Argument och narrativ saknar heller inte betydelse i min metod; men som redan gjorts tydligt ligger mitt fokus annor-städes. I mina läsningar av källtexter blandas narrativen; jag bryter upp argumen-ten för att komma åt den djupstruktur som förenar texterna jag undersöker, för att urskilja den diskursiva ordningen.
Vad som följer med denna typ av närläsning är också att fokus flyttar från det berättande jaget med enhetliga intentioner bakom sina argument. Det är inte dessa subjekts intentioner som är den mening som ska blottas. Detta formar synen på materialet såväl som subjekten.
I linje med Laclau och Mouffe söker jag de subjektpositioner vilka liksom moment beror av en artikulation för att bli meningsfulla.216 Apotekarna
konstitu-215. För mig har det allt överskuggande problemet som mött mig i texttolkningens hantverk varit transparensen i översättningsleden: från källtext till analytiska delar; från analytiska delar till teoretiska samband; från teoretiska samband till tidigare forsknings förklarade samband; forskningens förklarade samband ner igen till denna forsknings redovisade antaganden, material, urval, metod … i alla dessa led har alltid brister gjort sikten grumlig. Jag har utgått från dessa problem i tidigare forskning såväl som i metodböckernas beskrivningar, men som produktiva problem. Från bristerna har jag mestadels försökt komma med egna lösningar grundade i Laclau och Mouffes diskursanalytiska teori. Jag tänker att en så negativt formerad metod inte är värd att redovisa till sin själva genesis. Istället ger jag två referenser till forskare som mer direkt bidragit till min operationalisering. För det första Matilda Baraibar, Green
Deserts or New Opportunities? Competing and Complementary Views on the Soybean Expansion in Uruguay, 2002–2013, diss., Stockholm, 2014. Härifrån har betydelsen av signifikantkedjornas länkar och
förhållande till ekvivalenslogiken blivit tydlig för mig. Hos Laclau och Mouffe är beskrivningen av dessa kedjor inte särskilt generös. För det andra Ulf Mörkenstam, Om »Lapparnes privilegier«: Föreställningar
om samiskhet i svensk samepolitik 1883–1997, diss., Stockholm 1999. Härifrån fick jag en första, viktig
teoretisk orientering inom diskursanalysens fält, med en positionering metodologiskt visavi den anglo-saxiska traditionen.
216. För Laclau och Mouffe är det av yttersta vikt att placera det som artikulerar sig på samma nivå som det artikulerade, att inte blanda ontologiska nivåer. Subjektet som talar kan inte vara en svart låda som innehåller den essentiella meningen samtidigt som man vidhåller språkets konstituerande av meningen. Ett första krav är att av-essentialisera subjektet och göra språket till den enda nivån för meningen. Sam-tidigt måste det artikulerade vara framsprunget ur en öppenhet och inte bara utgöra en regelbunden spridning av differenser. En sådan mättnad av alla S/s är döden (differenslogiken som strävar mot detta är möjligen dödsdriften); den saknar möjlighet till rörelse, till artikulering. (Enklare uttryckt, bara det som fixerar något nytt – element på diskursivitetens fält, destabiliseringar i differenssystemet som följd av flera diskursers möten – kan vara en artikulering och således sägas vara knutet till det som artikulerar, subjektet.) Det är i tillmötesgåendet av dessa två ontologiska krav som begreppet »subjektposition« har sin centrala roll hos Laclau och Mouffe. Precis som det finns många samtidiga diskurser finns det många samtidiga subjektpositioner, det är mångfalden av dem som är den artikulatoriska praktikens själva tillblivelsevillkor. Detta är väl utlagt på s. 196 i Laclau & Mouffe 2008. I deras historiografi över
moderni-98
eras och rekonstitueras ständigt i källmaterialet.
Då jag inte a priori hanterar apotekare som biografiska subjekt framstår det vis-serligen som ett konkret problem att också andra än apotekare är författare till artik-larna i SFT och alltså ger upphov till det källmaterial genom vilket apotekarnas subjektposition formeras.
Jag letar efter regelbundenheterna i hur exempelvis »opium« eller »apotekare« arti-kuleras i förhållande till andra moment. I min skildring av materialet ges störst plats åt gemensamma artikulationer av dessa moment och denna subjektposition. Det huvudsakliga mönstret för artikulationen av apotekare och opium i SFT beskrivs innan skillnader och avvikelser analyseras och tolkas.
Alla artiklar som i huvudsak faller in i mönstret för hela tidskriften (uppvisar en tydlig regelbundenhet i spridningen) analyserar jag som konstituerande för subjekt-positionen »apotekare« i SFT.
Ett vanligt och viktigt sätt i källmaterialet att artikulera »apotekare« är att koppla det till artikelförfattarens position. Genom att efter en artikel helt utan subjekt-positioner i övrigt skriva under artikeln med »apotekare« binds signifikantkedjan som artikulerats i artikeln i övrigt till en bestämning också av vad apotekare är för några. Men detta är inte det enda sättet att skapa en subjektposition.
I materialet upprättas på samma sätt också andra subjektpositioner, oftast av apo-tekare artikulerade till artikelförfattarens position: i SFT bestäms vanligen läkarnas subjektposition i artiklar författade av apotekare. Anonyma insändare kan i arti-keltexten diskutera »apotekare«, subjektpositionen bestäms då som vanligt, bara utan hänsyn tagen till den viktiga positionering som vanligen sker med artikel-författarpositionen. Läkare kan skriva under en artikel som helt och fullt i övrigt när den diskuterar apotekare faller in i den regelbundna spridningen av moment kring subjekt positionen »apotekare« i SFT. Subjektpositionen är ofta artikulerad till artikel författarens position, men de är inte med nödvändighet sammanfallande. Det kommer att tydligt framgå i undersökningen att det uppstod slitningar i artikulationen av apotekarnas subjektposition. (SFT är inte mer eller mindre enhet-lig än rösterna i våra egna huvuden.) Också här är utgångspunkten SFT:s (relativt) enhetliga röst som sedan, när stridigheter artiklar emellan uppstår, påkallar en analys
tetens demokratiska kamper begripliggörs deras inledande fas som en där det enhetliga »subjektet« så att säga upprättas som subjektposition att strida utifrån – medborgaren kring vilken ekvivalenslogiken verkar för att göra alla lika. Men denna demokratiska likhet uppstod i det offentliga rummet, differen-serna och ojämlikheten försköts till det privata. Under senare tid har dessa privata rum politiserats och de demokratiska kamperna har fört sin ekvivalens logik också mot dessa. Det är för att förstå denna process som subjektpositioner är så värdefullt som begrepp för Laclau och Mouffe: »Det vi bevittnar är en politisering som är mycket mer radikal än någon annan i det förflutna, eftersom den tenderar att upplösa distinktionen mellan offentligt och privat, inte i den meningen att en enhetlig offentlighet gör intrång i det privata, utan i termer av ett mångfaldigande av radikalt nya och olika politiska rum. Vi konfronteras med uppkomsten av en mångfald av subjekt, vars konstitutionsformer och mångfald bara kan tänkas ifall vi överger kategorin ’subjekt’ som en enhetlig och enande essens.« Ibid., s. 247.
99
och tolkning av dessa spännande slitningar. De avvikande mönstren kan i dessa fall ofta ses sammanfalla med skillnaderna mellan vilka subjektpositioner som knyts till artikelförfattarens position.
I diskursanalysens fokus på »händelser« framför »skapelser« återfinner vi Braudel som grå eminens igen, men nu via Foucault.217 Särskilt i min analys av lagstiftningen blir anknytningen till denna historieteori tydlig i min forskning. Frågan om vilka de egentliga intentionerna var hos männen som formulerade den för min frågeställning oerhört betydelsefulla opiumkungörelsen, vilka de själva var och hur de argument-erade i lagförslagen till denna skapelse, får endast utrymme i forskningsöversikten. Istället betraktas kungörelsen som en – mycket viktig – händelse i en serie av händ-elser: juridiska såväl som medicinska, ekonomiska såväl som politiska, allihop till-gängliga på samma ontologiska nivå genom samma textmaterial. Dessa händelser väljs som vi nyss sett utifrån de historiska fält som bildar min totala historia. Serien av händelser avgränsas på samma grund utifrån tidpunktens sociala tid enligt ovan. Detta gör det lättare att fokusera på mönstret för diskursen som helhet. Juridisk
händelse är det begrepp som jag använder i min operationalisering av
diskursanalys-ens envetna arbete med att bryta skapelseberättelsernas makt över meningen. Jag har presenterat dessa två dekonstruktioner av begrepp som vanligen organise-rar en läsning – subjektet och det skapade dokumentet – för att nu slutligen kunna beskriva hur jag har strukturerat närläsningen av artikelmaterialet. Den kritiska ingången till varje text har varit problematiseringen.
Analysmallen jag utarbetat för denna stegvisa genomarbetning av källtexterna (och som finns återgiven i bilaga 5) har som mål att ur texten rensa fram de moment och noder som bygger upp signifikantkedjorna. Ett lika viktigt syfte är att kasta ljus på den utträngda meningen och ekvivalenslogiken som verkar däri. Mallens utstakade
217. Foucault ställer upp fyra utmärkande principer för diskursanalysen som särskiljer den från traditio-nell historiografi i motsatspar. Bland dessa är skapelsen i traditiotraditio-nell historiografi kontrasterad mot hans princip om händelsen: »Fyra begrepp bör alltså tjäna som analysens regulativa princip: händelse, serie, regelbundenhet och möjlighetsvillkor. Som synes har var och en av dem sina motsatta termer: händelse står i motsats till skapelse, serie till enhet, regelbundenhet till originalitet och möjlighetsvillkor till bety-delse. De fyra sista begreppen (betydelse, originalitet, enhet, skapelse) har på det hela taget dominerat den traditionella idéhistorien där man varit ense om att söka efter skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten och den outtömliga skattkam-maren av dolda betydelser.« Händelse ska inte alls förstås som en banalisering av det skedda. Foucault hänvisar snarare till Annales-skolan och en utökning av det historiska som sådant genom en händelser-nas historia: »Historieforskningen av idag vänder sig inte bort från händelserna [genom att fokusera på
longue durée], tvärtom utvidgar den ständigt händelsernas fält.« Foucault 1993, s. 38 respektive s. 39.
Det är möjligt att Braudel själv skulle ha funnit hänvisningen till »händelserna« misslyckad i detta fall, då han ser ut att reservera detta begrepp just för de skeenden som getts skvallerrubriksdignitet i sin samtid och ägnats stort utrymme i historieskrivningen därefter. Jag förstår denna eventuella skillnad i användningen av »händelse« som en där Braudel vill röra sig bort från den historiska tid i vilken »hän-delserna« sker, medan Foucault med samma begrepp försöker visa på hur meningen står att utvinnas på en annan ontologisk nivå, inte i det skapande subjektet utan i diskursens ordning.
100
väg in i materialet och mot dessa mål går genom problematiseringen för att denna syntes mig bäst kunna förena de olika krav på läsbarhet och teoretiskt samförstånd som ställs på analysen: både att använda begrepp som är allmänt kända, åtminstone på vägen in i analysarbetet, för att behålla kontakten till en bred läsekrets, och att harmoniera begreppsapparaterna i min teoretiska litteratur med den som domine-rar forskargemenskapen i allmänhet och den i forskningsöversikterna i kapitel 2 i synner het. Jag har funnit att ett analytiskt fokus på problematiseringen i källtexten bäst svarar mot alla dessa syften.218
Först efter en genomarbetning av denna problematisering har moment och noder, ekvivalenser och arkeologiska resultat utkristalliserats. Det finns en latent problematisering i varje text via de lösningar och förslag den lägger fram eller de frågor den tar upp. Och i dessa lösningar återfinns de positiva relationer som tex-ten uppställer mellan sina moment och noder. Genom att inleda analysen med att skriva fram lösningarna på en texts latenta problem får jag också möjlighet att närma mig de undanträngda meningar som inte ryms i texten – men som avtecknar sig via dess diskursiva gränser.
Problematiseringar tänks inom ett diskursteoretiskt ramverk som produktiva, som skapande mening. Denna betydelse skiljer sig förstås från vardagssynen på ett »problem«, där detta är något som tränger sig in i verkligheten som en destruktiv kraft.
Men i den diskursteoretiska synen på problematiseringen framträder en vilja till sanning/makt/liv som genom att ställa upp problem ordnar världen på ett visst och nytt sätt. Problematiseringen fixerar meningar och anlägger de kanaler genom vilka
viljan kan flöda fram.219
Med utgångspunkt i problematiseringarna excerperas artiklarna i SFT. Först ana-lyseras materialet från en genealogisk utgångspunkt: momenten i texterna identi-fieras, deras specifika mening markeras i mallen utifrån förhållandet mellan dem; noderna identifieras genom att momenten i analysmallen grupperas, klipps ut och
218. Jag kom till denna slutsats framför allt i min ambition att finna länkar, både mellan diskursanaly-sens olika begrepp (moment kontra element) och mellan diskursanalydiskursanaly-sens hela begreppsapparat som sådan och den svenska droghistoriska forskningens apparatur. I ett senare skede kom jag att upptäcka hur också Foucault gått denna väg i sina analyser. Särskilt väl utvecklat för mig som hans sätt att ope-rationalisera den arkeologiska metoden där hans »analys av den begärande människan befinner sig i korsningspunkten mellan en problematiseringarnas arkeologi och en självövningarnas genealogi […]«. Michel Foucault, Sexualitetens historia, band 2: Njutningarnas bruk (1976), Göteborg, 2002, s. 15. 219. Narkotikaproblemet hos Nils Bejerot är ett i sammanhanget relevant såväl som roligt och över-tydligt exempel på problemets produktivitet. Han skriver 1954 om amerikansk serietidningsinfluens på svenska barn som problemet i samhället, fjorton år senare är narkotikan på serietidningarnas plats med iögonfallande likheter i samhällsproblematiseringen. Problemet är produktivt, det ordnar Bejerots värld och hans vilja får en strukturerad utlevelse i en diskurs. Bejerot behöver serietidningen så som han behöver narkotikan för att upprätta de positiva relationerna i sin diskurs. Därmed inte sagt att serier och narkotika inte är problem; poängen är att det är så problem är. Nils Bejerot, Barn – serier – samhälle, Stockholm, 1954; Nils Bejerot, Narkotikafrågan och samhället, Stockholm, 1968.
101
sätts samman i kluster, varefter jag ser mot vilka centrala punkter de riktas. Kopplingarna, såväl de associativa förbindelserna begreppen emellan som de kausala, ritas upp i mallen med samma tecken (- eller --). Under detta arbete note-ras samtidigt elementen och de arkeologiska resultaten allteftersom de framträder i tankearbetet. Varje iakttagelse om motsättningar ger anledning att gruppera om momenten; nya detaljer upptäcks i texten som i förstone har förbigåtts; idéer från forskningsöversikten föds (och dör).
Ur denna komplexa (stökiga) och spiraliserande process, som med den genealo-giska metoden har byggt upp signifikantkedjorna mellan momenten och noderna i mallen, framträder alltmer också signifikantkedjornas skugglika konturer i form av de noterade elementen, de antecknade uppslagen från angränsande diskurser i tidi-gare forskning. Dessa skuggor blir nu materialet för den mer arkeologiska metod som gradvis övertar analysarbetet.
Utifrån motstridiga element och identifierade skillnader i artikulationer analys-mallar emellan har jag bildat mig en uppfattning om vilka motsättningar som finns mellan vilka delar av materialet. Vilka subjektpositioner som i mötet med vissa ele-ment avviker från materialet i stort. Från dessa skiftningar i materialet har kedjans olika delar klarlagts för mig, destabiliseringar i kopplingar inom en kedja kunnat identifieras. I vissa fall, när skillnaderna mellan delarna kan motiveras som stora nog för att konstituera alternativa signifikantkedjor till materialets noder har jag brutit upp kedjorna i helt separata delar. Vid några fall har jag från sådana stora skillnader postulerat förekomsten av motdiskurser i materialet. (När detta sker kom-mer det att göras tydligt vid varje tillfälle i de empiriska kapitlen.)
I samband med detta arbete med att operationalisera diskursteorin har jag ett sista begrepp att presentera: normaliseringen av element till moment. Detta begrepp finns inte i Laclau och Mouffes diskursteori utan är ett som jag själv tagit fram under mina intima möten med källorna.
Ett normaliserat moment är knutet till signifikantkedjan som en neutral omständig het, skild från kedjans annars mer normativa betydelser. Naturlagar är normaliserade moment. Det är inte gott att vi måste dö, men det är normalt. De normaliserade momenten utgör gränser för vad som kan angripas och bildar ett skydd mot destabiliseringen från fria element eller diskursiva kamper.
Ekonomins järnlagar, exempelvis, kan knytas in som normaliserade moment i en löneförhandling. Kravet att sänka lönerna artikuleras där inte som något gott eller ont eller som en vilja hos kapitalägarens subjektposition utan som något nöd-tvunget för att företaget ska överleva eller dylikt. Att antagonisera en järnlag kan i många fall vara som att slåss mot dödens realitet.
Genom att artikulera vissa hotfulla element som normaliserade moment ska-pas en typ av stabilitet i signifikantkedjan som jag inte har funnit hos Laclau och
102
Mouffe (även om den helt klart är möjlig inom deras teoretiska ramverk).220 Därav begreppsinnovationen här.
Efter några timmars närläsning av varje artikel har jag samlat en mängd ifyllda analysmallar. När historia ska skrivas från analyserna måste analysprocessens arbete reverseras. Diskursteorin förutsätter att djupstrukturen i varje källtext som analysmal-larna pryds med lyfts upp till ett aggregerat plan. För att frilägga denna struktur och göra den tillgänglig för en historia på detta plan måste materialet i analysmallarna samläsas med ett liknande fokus på relationerna mellan moment och noder. Mitt sätt att operationalisera denna del av teorin till en metod för att sätta samman det man plockat isär i analysen har varit att formulera det jag kallar fixpunkter.
Mina analyser av källorna har grupperats utifrån signifikantkedjor och element. Särskilt vanliga moment i dessa analyser har stigit fram som i någon bemärkelse samlande för större delar av materialet. Istället för att försöka förstå relationerna i hela materialet på en gång har jag grupperat några få sådana moment åt gången och specialstuderat de artiklar som ringas in av dessa.
De moment som på så sätt ger ett nytt, begränsat artikelurval kallar jag fixpunk-ter. Ett exempel på hur sådana grupperade fixpunkter benämns i avhandlingen är
apotekare-opiater-giftstadgan. Syntetiseringen av analyserna inom en fixpunkt liknar
de enskilda analyserna för varje enstaka källtext.221
Genom användningen av fixpunkter i analysen struktureras min framställning av tidpunkterna inte primärt av det kronologiska förloppet inom dessa (även om detta hela tiden finns med i skildringen). Tidpunkterna framställs ofta som tidsliga helheter. Historieskrivningens centrala ambition att fånga kronologiska förlopp ges däremot inte upp; den riktas bara i större utsträckning mot förändringen mellan tidpunkterna (och därigenom också mellan perioderna och i epokskiftet).
Genom att efter en syntetisering byta fixpunkter och undersöka delvis samma
material är idén att en ny vinkel uppdagas, en »triangulering« som avslöjar de så
eftertraktade relationerna mellan moment och noder i källtexternas totalitet.222 220. Begreppet »hegemonin« ligger naturligtvis närmast till hands, men jag förstår det som alltför omfattande för att beteckna den operation jag avser med normalisering.
221. Sammanställningen av dessa har gjorts genom att jag ritat upp färgkodade kopplingsscheman, det närmaste jag kan sägas ha kommit en egen bild av vad ett »differenssystem« ser ut som. Det är delvis utifrån dessa, för varje grupp fixpunkter några tiotal arbetsdokument i A3-format, som figurerna i avhandlingen är framarbetade. Dessa figurer diskuteras i kapitlets avslutande avsnitt nedan.
222. Jag använder inte arbetsbegreppet »triangulering« i avhandlingstexten särskilt frekvent. Att nämna det ger ändå en bild av hur jag tänkt under dessa operationaliseringsförsök. Jag inspirerades av Manuel De Landas användning av Deleuze och Guattaris begrepp »assemblage« som något som sätts samman (de många analyserna av enskilda artiklar i mitt fall) men som är större än sina delar och finns och verkar endast på denna nya sammansatta nivå (de annorlunda nya mönster som är diskursen och som inte kan ses i delarna, textmaterialet självt). Manuel De Landa framlägger sin teori i A New
Philosophy of Society: Assemblage Theory and Social Complexity, London & New York, 2006, men
jag förstod den bäst tack vare, och inspirerades framför allt av, hans praktiska användning av teorin i Braudel-omläsningen A Thousand Years of Nonlinear History, New York, 1997. Mitt försök misslyckades,
103
Vissa positioner består medan andra ändras, vissa moment förblir perifera i för-hållande till den nya fixpunkten medan andra nu framträder som noder. En hierarki och en relativ ordning momenten emellan träder fram i detta skiftande av fix-punkter. Det är på det viset jag har försökt operationalisera diskursteorins fokus på relationerna mellan momenten.
Utifrån de grupperade fixpunkterna har jag sedan tagit steget från den dammiga textverkstadens metod och teori till en akademisk prosa. Det är kring dessa fixpunk-ter min berättelse, själva historien om hur opium förstods i SFT före narkotikapro-blemet, har byggts upp. Som djuphavsdykare ofta sägs erfara är själva nedstigandet i