E
n fri opiumhandel på apoteken: Hur gick det till? Hur tänktes det? Hur för klarades det möjligt? Frågorna riktas mot en plats mellan den svenska droghistoriens förbigående av apoteken och apotekshistoriens förbigående av det icke-medicinska bruket. De riktas först mot en tidpunkt som ofta har setts som höjdpunkten för en ortodox frihandelsliberalism, strax före övergången till världsdeflationens knivskarpa kartelledda konkurrens.224 Tiden var en avgörande brytpunkt i internationell såväl som svensk ekonomisk historia.224. Hobsbawm tar först 1873 års börskrasch och inledning på den långvariga deflationen fram till och med 1896 som brytpunkt om han måste, »den viktorianska motsvarigheten till den stora börskraschen på Wall Street 1929«. När han sedan ska avsluta kapitlet tenderar han mot 1875 som inte kan knytas till någon speciell händelse men är året mitt emellan »en ganska svårbestämd vattendelare, någon gång mellan 1871 och 1879«. Eric Hobsbawm, Kapitalets tidsålder (1975), Stockholm, 1994, s. 17, 411. För Karl Polanyi är 1879 brytningens år, se Den stora omdaningen (1944), Lund, 1989, s. 45. Lennart Schön gör en liknande periodisering med 1873 »som inledningen till vad som kallats den långa depres-sionen fram till nästa expansionsfas från 1896«. Schön 2012, s. 134. För både Schön och Hobsbawm är »depression« ett klart paradoxalt begrepp att använda för perioden. Det sista kvartsseklets utveck-ling kan från Hobsbawm sammanfattas som dels en ekonomi som levdes och förstods i sin samtid som en depression, men vars produktionsökningar var oerhörda, och dels ett politiskt styre som sett ur de europeiska herreklassernas perspektiv både erövrade hela jorden och förstods som hotat i sin själva kärna: »Otryggheten, osäkerheten var tveeggad. För om imperiet (och de härskande klassernas styre) var sårbart för sina undersåtar, om också kanske inte ännu, inte omedelbart, borde det då inte vara ännu mer omedelbart sårbart inför en bortfrätning inifrån av viljan att härska, beredvilligheten att kämpa den darwinistiska kampen för de bäst lämpades överlevande? Skulle inte samma rikedom och lyx, som styrkan och företagsamheten skaffat fram, försvaga fibrerna i dessa muskler som måste hål-las i ständigt bruk om det hela skulle kunna fortsätta? Ledde inte imperialismen till slut till parasitism i centrum och därmed också till barbarernas slutliga seger?« Hobsbawm 1994, s. 114. Schön vänder sig mot själva benämningen depression som »missvisande«. Depressionen är begränsad till fallande priser på jordbruksprodukter och Schön ser effekten med stigande reallöner i städerna och den stigande produktionen allmänt som oförenliga med vad som ska förstås som »depression«. Lennart Schön, Vår
världs ekonomiska historia, del 2, Den industriella tiden, Stockholm, 2010, s. 141–142. Betydelsen för
valet av 1870–1875 är delvis att denna tid av deflation och skräck för att förlora viljan att härska ännu inte inträtt. Drogerna som en variation på kniven-i-ryggen efter Versailles, som Mike Jay exempelvis sågs beskriva i den internationella forskningsöversikten, kan ännu inte artikuleras med någon kraft. Den frisinnighet i synen på opium på apoteken som frågeställningen jagar efter kan förväntas ännu uttryckas i hela sin styrka.
110
Vid nyåret 1870 smäller det ännu av frihandel, expansion och handel för dem som hade råd att dricka champagne och var hågade att fira. Kanske inte präster och adel då. I Sverige är det rimligt att anta att de som firade denna liberalismens ekonomiska seger främst var de som nyligen gynnats av den »mest spektakulära förändringen«: införan-det av näringsfrihet och andra liberala reformer under de föregående decennierna.225
De svenska nyårsfirarna 1870 hade i ryggen avskaffandet av inre och yttre pass-tvång 1860, Näringsfrihetsförordningen och en ny banklag för permanenta affärs-bankers etableringsrätt 1864, ett frihandelsavtal 1865 i linje med Cobdentraktaten samt en ny riksdagsordning i och med avskaffandet av ståndsrepresentationen 1866, som ersattes med kapitalrepresentation – rösträtt efter kapitalstyrka.226 Para detta med skogsindustriboomen i Norrland som täckte landet med guld under tidigt 1870-tal och det är lätt att se hur en frihandelsliberalismens guldålder även glim-made i svenska glas.
Denna frihandelstid genomsyrar materialet som undersökts nedan. Som apoteks- och medicinhistorikerna har betonat, hade apotekarna sedan gammalt fört striden för en skyddad handel med sina varor mot de handlare som inkräktade på deras privilegier: kvacksalvare och kloka gummor, kryddkrämare och badargesäller. Likaså mot läkarna. Samtidigt var man minst lika länge inbegripen i strider mot tyngande
handelsrestriktioner från myndigheternas sida. Båda dessa strider förs samtidigt vid
denna frihandelns tidpunkt och öppnar för en undersökning av hur de båda förhål-ler sig till varandra i fallet med opium.
Faktum är att tidpunkten delvis valts för att näringsfrihetens vindar då driver upp jämsides med två annalkande striktare apoteksregleringar: regleringar som i allra högsta grad har sin uppkomst i viktiga problematiseringar av opiumet och bidrar till mitt själva intresse i saken.
Den första problematiseringen – som manar riksdagen till utskott och utredning – handlar om apotekens gifter, de dödliga gifterna, förgiftningarna. Denna problem-atisering av apoteksgifterna, som mullrar i bakgrunden av den aktuella tidpunkten, får sin klargörande, avslutande blixtbelysning i författningssamlingen för år 1876. Den andra viktiga problematiseringen får intressant nog sitt avslut under samma
225. Lars Magnusson, Sveriges ekonomiska historia, Stockholm, 1997, s. 259. Magnusson är dock noga med att hålla fram hur de näringsfrihetsreformer som genomförs inte sker utan »stor politisk turbulens« och med starka prohibitionistiska motkrafter, s. 265.
226. Valbarhet och rösträtt knyts till kapitalinkomst eller fastighetsbesittning, inte stånd. Vinnare är där-för besuttna grupper bland skattebönder och borgare, läser man i Susanna Hedenborg och Mats Morell (red.), Sverige: En social och ekonomisk historia, Lund, 2006, kap. 5. (Kapitalrepresentation är inte deras benämning på denna typ av styre, utan min.) 1866 lyfts dock fram som höjdpunkten på en rörelse av statliga ingrepp för att avlägsna icke-ekonomiska faktorers inverkan på marknadspriset. Samma poäng om en aktiv stats skapande av marknadens institutioner gör Magnusson 1997 för samma tid; man vill inte att denna liberala reformtid ska misstolkas som inträdet för en »nattväktarstat« eller att marknader självorganiserar sig bara staten håller sig ur vägen. Cobdentraktaten var ett handelsavtal mellan Stor-britannien och Frankrike 1860 där båda länderna sänkte tullar på viktiga handelsvaror.
111
år, 1876: den handlar om den vitt spridda berusningen medelst apotekens medel. Vi ser i de nya regleringarna som följer på dessa båda problematiseringar (liksom vi i näringsfrihetens kulingvarning runt privilegieknuten anar samma sak) hur andra än apotekarna »har problem med opium« under denna avhandlingens första tid-punkt. Frågan är nu i ett nötskal: vilka problem säger sig apotekarna ha med opium, så att de inte själva utgör själva opiumproblemet?
Kapitlets fixpunkter är ordnade så att de fångar in var sin sida av de problem med opium som apotekarna uttrycker i materialet. En första fixpunkt är diskussionerna om »undantagscirkuläret« i avsnittet Opium som undantag. I dessa stundom hätska diskussioner, förda i SFT, försvarar apotekarna en fri apotekshandel med opium mot tanken på ett förbud mot att sälja sådana gifter i handköp. Här ställer sig alltså apotekarna i opposition till tunga regleringar av gift.
I det följande avsnittet, Förgiftning: farmacins mensklighet och möjlighet, används fixpunkten »förgiftning« för att undersöka apotekarnas hantering av riskerna med denna fria handel. I en avslutande del av denna granskning görs en exkurs ut i en egen fallstudie som handlar om hur arseniklagstiftningen presenteras i SFT – alltså den giftlagstiftning som gör för arseniken det apotekarna med undantagscirkuläret undslipper med opium.227 Här undersöker jag gränserna för den farmacins diskurs om giftet som framträtt i den ordinarie fallstudiens analys utifrån fixpunkterna undantagscirkuläret och förgiftning.
I dessa två avsnitt, med sina respektive motpoler i artikulationerna av opiumhan-deln – en för fri handel och en om gränserna för denna frihet – framträder det
farma-ceutiska vetandet som en viktig fast punkt i signifikantkedjan, som en Nod. Mina
försök att bena ut hur detta vetande struktureras upptar de två avslutande avsnitten
Det utommedicinska bruket och Marknaden och vetenskapen.
Det första av dessa avsnitt försöker fånga det folkliga, kulturella vetandet om opium så som det används i SFT och tydligast framträder i en samling artiklar kring det icke-medicinska bruket. Här görs också en extra liten fallstudie av eterlagstift-ningen och dess berörda artiklar i SFT, vilket gör för rusets analytiska gränser vad arseniken gjorde för giftet.
Det andra avsnittet skrivs från två fixpunkter: (1) en som försöker fånga vetandet om marknaden. Här vägs vetandet på guldvåg: apotekarna som kunder på den inter-nationella arenan utsätts för marknadsrörelsernas fullständiga oförutsägbarhet och kvicka svängningar, samtidigt som de på den inhemska arenan har att hantera en för vinstmarginalerna inte alltid tillräckligt rörlig eller generös medicinaltaxa. Och (2)
227. Det är en egen fallstudie i den bemärkelsen att material från SFT valts ut på egna grunder, skilda från de som styrt undersökningen av talet om opium i SFT. Här har istället fixpunkten om arseniklag-stiftningen fungerat som avgränsning för materialet. Samma sak gäller för fallstudien om eter och rus i detta kapitels sista avsnitt. I kap. 6 görs en liknande exkurs ut i en egen fallstudie med eget material, då för att närmare studera totalförbudet mot alkohol och ruset.
112
en fixpunkt som försöker fånga vetandet om substansen, det farmaceutiska vetandet som greppande efter Vetenskapen.
Kapitlet kommer således att kretsa mycket kring vetandena om opium, och vetan-dena kommer därför också att vara centrala i de diagram som punktvis pauserar läsningen. Dessa diagram vill alltså ge en geometrisk bild av det just genomgångna avsnittet, där det mest fästa i diskursen – så som vetandets former exempelvis – står att finna nederst och de mest oroande, obundna elementen hänger som åskmoln överst i det grå fältet. Däremellan signifikantkedjans nät av relationer, brödtextens deg. Vandringen mot det första av många diagram kan börja, men låt mig inleda med ett undantag.
OPIUM SOM UNDANTAG
Min första fixpunkt är 1870 års undantagscirkulär från de precis nyinförda expedi-erings reglerna för beredningar av opium (tillsammans med kloroform).228 Detta cir-kulär – reproducerat på s. 108 – är något av ett opiumhandköpets Magna Carta. Trots de skärpta narkotikalagarna under 1930-talet (med fängelsestraff och vidgat narkotika-begrepp) så består undantagen för handköp av opiumberedningar (fria köp utan recept på apotek) till efter andra världskriget. Dock med kraftig sänkning av den tillåtna maxdosen i linje med den nya narkotikaproblematiseringen; rusdosering blir mycket svårt efter Opiumkonventionens implementering i Sverige.229
228. Varför inte återge hela den korta källtexten, då sådan hjälp har saknats mig i min läsning av tidigare forskning. Såhär lyder Undantagscirkuläret i fråga (SFS 1870:6, s. 4, fetstil i källan):
1:o. att utlemnandet sker genom Apotekaren sjelf eller hans edswurne medhjelpare samt till perso-ner, om hwilkas warsamhet och pålitlighet de gjort sig öfwertygade;
2:o. att kärlet hwari läkemedlet utlemnas förses med signatur, hwarå såwäl apotekets namn som ock följande ord finnas tydligt utsatte:
neml. å signaturen för Chloroformium: Kloroform: anwändes som läkemedel enbart utwärtes Tinctura Castorei thebaica: Dr Reitz’s moderdroppar: anwändas med warsamhet i dosis af 50 högst 80 droppar åt fullwäxt person. Bör icke brukas i större mängd utan läkares råd.
Trochisci Glycyrrh. Thebaici: Bröstkakor med opium: anwändas med warsamhet och icke i större mängd än 2 högst 6 på dagen.
Vinum Glycyyh. Thebaicum: Roséns bröstdroppar: anwändas med warsamhet i dosis af 25 högst 50 droppar åt fullwäxt person. Bör icke brukas i större mängd eller för barn utan läkares råd.
Och bör vid utlemnandet mottagarens uppmärksamhet fästas på anwisningens innehåll; hwilket till efterrättelse härmed kungöres.
229. 1933 sätts gränsen till beredningar som inte innehåller mer än 0,2 % morfin. Den fortsätter sedan att gälla till efter andra världskriget. Undantag ges Pillulae terpentini opiatae som i 1946 års farmakopé innehåller 0,005 g opium per piller, med max 3 piller per dag, alltså 15 mg daglig maxdos opium, 1,5 mg morfinalkaloid ungefär. I undantagscirkuläret från 1869 hade opiumkakorna som då gavs fria i handköp 10 mg per kaka. Tre sådana per dag ger 30 mg morfin, kort sagt: en rusdos. »Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar den 16 september 1933 (nr 559)« i Gunnar Krook och Arnold O. Wiklund, Apotekens författningssamling, Stockholm, 1955, s. 165–171; Svenska farmakopén 1946: Pharmacopoea Svecica Ed. XI, Stockholm 1946, »Pillulae
113
1870 hindras alltså den oinskränkta kungamaktens (läs: Sundhetskollegiums) reg-leringar av gifthanteringen på apoteken som kommit krypande under de föregående decennierna, och här skrivs adelns (läs: apotekarnas) privilegier in i form av hela folkets rättigheter.
Utmejslandet av detta undantag, som analyseras i detalj i avsnittet nedan, skedde genom en förhandling mellan apotekarna och Sundhetskollegiums läkare. Knappt hade förbudet mot det sedan gammalt fria opiumexpedierandet på landets alla apotek hunnit införas i samband med utarbetandet av en ny farmakopé, innan Apotekar-societetens direktion reagerade. I februari 1870, bara någon dryg månad efter att far-makopén offentliggjorts, menar de sig ha fått tillräckligt många klagomål från allmän-heten för att inkomma med en skrivelse som kräver undantag för alla de medel man är van att »tillhandahålla allmänheten«. Dessa exemplifieras med en lista om sex medel (varav fem innehåller opium).230
Lika flyfotad verkar Sundhetskollegium som byråkratisk organisation vara. Det inkommer inte bara med ett undfallande, positivt svar på apotekarnas undantags-skrivelse,231 utan tar dessutom i förbifarten fasta på den lista med exempel som ingår i skrivelsen och godkänner fyra av de sex medlen där – men undanhåller ännu det populära Thielemanns droppar handköpshandel.232
Efter ytterligare ordväxling får apotekarna också rätt att sälja Thielemanns droppar i handköp. Därmed är cirkulärets hela Carta fullbordad. Fort ska det gå. Men i kravskri-velser och svarsskrikravskri-velser, insändare och redaktionsmaterial kring denna debatt skänkes en god första bild av opiumets förståelse. Nedan följer min tolkning av detta material.
terpentini opiatae«, s. 480; Svenska farmakopén 1908: Pharmacopoea Svecica Ed. IX, Stockholm, 1908, »Trochisci Glycyrrizae opiati«, s. 345.
230. Registernummer 700402. Alla artiklar ur Svensk farmaceutisk tidskrift som används som käll-material till mina fallstudier refereras med registernummer. I bilaga 4 ges full referens till varje artikels registernummer. De ämnen man vill undanta är »de läkemedel som hittills varit brukligt försälja nemli-gen: Chloroform, Tinctura Castorei thebaica, Tinctura dulcis Harmanni, Tinctura Thielemanni, Trochisci Glycyrrhizae thebaica och Vin Glycyrrhizae thebaica m.fl.«. Nyckelordet här är förkortningen på slutet, »m.fl.«. Man vill ha bort förbudet för alla vanliga läkemedel i handköp. Farmakopén må ha kommit från trycket 1869, men vann inte laga kraft förrän årsskiftet nådens år 1870. Att på två månader få ihop klagomål från »allmänheten« är bra jobbat.
231. Så som det framstår i Olssons narrativ om läkare som böjer sig trots sin av missbruksproblematise-ring rotade ovilja mot läkarokontrollerad handel. Olsson 1994, s. 105–117.
232. 700502. Sundhetskollegium godkänner fyra av de sex på listan, med avslag för Hartmans Essen tia dulcis och Thielemanns droppar, då dessa saknar homogena recept. Det gör att om man kan få sälja lite vad som helst som Thielemanns droppar, skulle man i praktiken kunna sälja opium fritt i vilken blandning som helst och kalla det Thielemann, alltså den situation som intill 1870-talet rådde. Mer om detta i undersökningen nedan. Thielemanns droppar, Mixtura Thielemanni, bestod enligt den officiella beredningen från 1871 (som gör att den blir tillåten igen under Undantagscirkulärets bestämmelse) av pepparmyntsolja (3 delar), koncentrerad sprit (22 delar), opiumvin med saffran (10 delar), kräkrotsvin (25 delar) och vändelrottinktur, mer känt som valeriana (40 delar). Svenska farmakopeen, översatt från
114
Tillgänglighetens rätt och plikt
Artikulationen av cirkuläret om undantag från receptkraven i farmakopén form-eras framför allt kring noden Tillgänglighet, som knyts till apotekens handel med opium fritt över disk (alltså så kallat »handköp«). Att »tillhandahålla allmänheten« står fram tydligt i artiklarna oavsett om dessa har läkare eller apotekare från lands-bygden, direktionen eller redaktionen som författare. Runt denna nod konstrueras så det jag ska komma att kalla SFT:s apotekare-signifikantkedja, eller oftare och enklare bara signifikantkedjan.233
I den första figuren nedan illustreras denna kedja, så som förklarats närmare i föregående kapitel, av de heldragna linjerna mellan »Apotekare«, »Allmänhet« och »Tillgänglighet« (liksom av övriga, med likadana linjer anknutna moment).
Från privilegium till plikt
Att ha ensamrätt på rikets opiumförsäljning var gissningsvis en mycket lätt börda. Så verkar det i alla fall i SFT. Att hålla opiumberedningarna (och, om vi inte vill glömma det, kloroformen) fritt tillgängliga i handköp kopplas nämligen till apote-ken genom artikuleringar kring två moment vilka inte riktigt andas fart och fläkt i opiumkommersen. Snarare tvärtom. Monopolhandeln med opium formuleras som en plikt lika mycket som en rättighet. Eller annorlunda uttryckt: det är kundernas rätt att ha tillgång till opium som utgör den främsta rättigheten, medan apotekar-nas privilegium består i deras skyldighet att tillgodose denna rättighet, närmare bestämt plikt.
Cirkulärets regler utgör förstås i sig plikter, knutna till försiktighet med gifterna allra främst.234 Men dessa regler uttrycks och tolkas så att kunder av ettdera slaget »ej heller kunna vägras« de opiummedel »hvilka få till allmänheten utlemnas utan läkares recept«.235 I en diskussion om när läkares förskrivningskrav ändå gäller och när dessa är i strid med patientens »goda rätt« uttrycker apotekare som skriver in till SFT enligt redaktionen »alla den åsigten, att apotekarne hafva både rättighet och
233. 700402 (citatet härifrån), 700502, 700601, 711202, 740902, 752104, 752201. Tillgängligheten är artikulerad på många sätt, men tillhandahållandet och att lägga direkt i allmänhetens händer bildar något av nodens kärnformulering och en som gör tillgänglighet och handköp ekvivalent artikulerade. Från metodavsnittet känner vi här igen det svåra upprättandet av enhetliga subjektpositioner i en och samma signifikantkedja från ett material med olika sagespersoner. Subjektpositioner artikuleras både i artiklarnas text och i form av deras avsändare, som sagesmän. Skillnaden är inte avgörande för ana-lysen. En läkare kan vara sagesman till en artikel som i sin brödtext knyter »läkare« till vissa problem-atiska element. Den »läkar-subjektposition« som konstrueras av artikeln beror både av sagesmannen och brödtexten, i detta exempel således en kritisk och självgranskande position som eventuellt stärker signifikantkedjan i SFT, apotekarnas kedja. »Direktionen« i fråga är här självklart Apotekarsocietetens direktion.
234. Apotekarnas plikter så som de uttrycks i cirkuläret är flera: att personligen stå för expedieringen, bedöma kundens pålitlighet, på utlämningskärl skriva dos, namn på medel och utlämnande apotek samt upplysa kunden om medlets verkan.
115
skyldighet« att först och främst förse kunderna med det de behöver och sedan göra en egen avvägning om rättigheternas gränser:
För egen del anser jag mig ej böra tillåta repetition af t. ex. Calomel laxans och i många fall äfven af Chloralhydrat. Deremot anser jag fullt berättigadt att ut-lemna Linctus pectoralis med Vin. Glyc. theb., huru mycket som helst, då jag har tillåtelse utlemna Vin. Glyc. theb. utan blandning.236
SFT:s redaktion uttrycker sig i materialet också i form av rätt och plikt eller skyldig-het när den försöker inta en modererande position till denna i citatet ovan uttalade rätt till hurumycketsomhelst opium.237 Genom att så tätt knyta privilegiet att sälja opium till kundernas rätt och apotekarnas därav följande skyldighet att ha opium tillgängligt, spinnes opiumbrukaren och apotekaren samman i ett garn långt bortom ekonomin i transaktionen.238
Från rätt till krav
Denna kundernas rätt till opium uttrycks inte sällan som ett krav från allmänheten, ett krav som kan verka nog så påträngande för apotekarna. Man kan riktigt höra klagomålen inne på apoteken när tinkturen inte flyger fram på disken: »olägenheter« och »missnöje« som förklaras alldeles för starka för att tillåta förbudsförsök.239
Det är med detta folkliga missnöje och dessa högljudda krav som undantagscir-kulärets krav på en fortsatt stor tillgänglighet på opium kan artikuleras som placerat
236. 752201. Calomel laxans bör man nog vara duktigt försiktig med. Kalomel, kvicksilverklorid
(Hg-2Cl2), användes sedan länge som purgativ och då som laxermedel och inte emetica (kräkmedel). Tvärt-om finns hemska läkarberättelser Tvärt-om kalTvärt-omel sTvärt-om behandling av kolera för att hindra kräkningar att läsa i Hygiea vol. 5, 1843, s. 270, 287 och 389, eller i vol. 12, 1850, s. 166. I Zackes avhandling om den första koleraepidemin i Sverige framgår undermedicineringen av opium och det tydligt outsinliga hopp som ställdes till hydrologin i Sverige, till skillnad från behandlingarna internationellt där just opium och kalomel användes. Zacke 1971, jämför s. 16 med s. 102–103. I Linctus Pectoralis ingick inte sällan också eter… Något att komma tillbaka till i slutet av detta kapitel.
237. De diskuterar fall med beredningar utskrivna på recept av läkare, men vars förnyelse inte plitats