Att gå på sin magkänsla kan vara en fälla vid rekrytering. Magkänslan kan göra att du omedvetet diskriminerar. Även då det gäller bedömningar av en kulturell pro- dukts kvalitet är magkänslan eller fingertoppskänslan (som det ofta formuleras inom kultursektorn) en vanlig metod. Sättet att bedöma kvalitet och att bedöma talanger är något som förenar kultursektorn med idrottssektorn. Kanske är det också så att det är här som särskilt kritiska moment uppstår? Konstnärer eller slöjdare med utländsk bakgrund har svårt att bli insläppta i den trånga kultursek- torn. Och ofta uppstår det diskussioner som rör just kvalitetsfrågor. Kvalitet är ett instrument som både sorterar och hierarkiserar kulturella uttryck. Effekten blir att man skapar och generar ojämlika villkor (jfr Hyltén-Cavallius 2007: 75–101).
Som ett sätt att få syn på och motverka omedvetna sätt att skapa ojämlika vill- kor har Statens konstråd utvecklat en modell, med portfoliovisningar, för att med hjälp av dem försöka att aktivt öppna upp och bredda den krets av konstnärer som får möjlighet att visa upp sin konst. De som styr den offentliga finansieringen av de konstnärliga institutionerna har för länge sedan lovat att hålla sig på armlängds avstånd och att därmed inte lägga sig i de konstnärliga valen och processerna. Men mot bakgrund av vad vi vet om hur kvalitet bedöms (subjektivt och normstyrt) ingår den här typen av bedömningar i samma genre som när man bedömer infor- mella meriter vid en rekrytering. Det är här som arbetsgivaren har mest spelrum för att kunna välja den som verkar passa bäst, och där magkänslan får bestämma tillsammans med kunskaperna om den formella kompetensen. Men det är också här som det finns utrymme att diskriminera, ett utrymme som inte kan regleras. Därmed blir det tydligt att även om vi tycker att vi har genomskinliga och öppna rekryteringar och bedömer efter formella meriter i första hand, finns det utrymme för godtycke. Studier visar att vid en rekrytering är nästan alla punkter kritiska och ger möjlighet till mer eller mindre avsiktlig direkt eller indirekt positiv särbe- handling för etniska svenskar (se Edström [2001] för utförliga fallbeskrivningar).
Statens konstråd är en myndighet som sorterar under Kulturdepartementet och grundades år 1937. Det övergripande målet är att konsten ska vara ett naturligt och framträdande inslag i samhällsmiljön. År 2009 hade kansliet tio anställda. Dessutom arbetar projektanställda, projektledare och konstkonsulter med tidsbe- gränsad anställning på Statens konstråd.
I anslutning till Mångkulturåret 2006 tog Statens konstråd initiativ till att aktivt bredda sin rekryteringsbas i form av så kallade portfoliovisningar, som beskrevs ovan. Målgruppen för visningarna har varit konstnärer med utbildning i annat
land eller som är födda i ett annat land och som därför befinner sig utanför de exister ande nationella nätverken. Statens konstråd anser att det krävs en utveck- lad kunskap om hur nätverken i konstvärlden är uppbyggda, och att arbetet med att upptäcka dem måste inledas redan på konstskolorna. Har man sin utbildning i ett annat land finns det risk att man inte lär sig strukturen och inte kommer in i nätverken. Sammanlagt har portfoliovisningar genomförts vid fem tillfällen på flera orter samtidigt i Sverige under åren 2006 till 2010. Målet med portfoliovis- ningarna har varit att bredda rekryteringen av konstnärer och att få större kän- nedom om konstnärer verksamma i olika delar av landet.
Processen har fyra steg. Först får sökande konstnärer fylla i och sända in ett an- mälningsformulär till Statens konstråd. I nästa steg görs ett urval bland de intres- serade konstnärerna. Vid urvalet inför visningen år 2006 vägledde kriterier som:
erfarenheter i andra kulturer (gärna utländska rötter), professionell konstnärs utbildning eller motsvarande arbetslivserfarenhet (gärna utbildning i annat land
än Sverige) och hemvist i det område visningen arrangeras i (Rapport/utvärde- ring Statens konstråds portfoliovisning 2006). Då urvalsprocessen var avklarad kallades konstnärerna till själva portfoliovisningen. Varje konstnär fick tillfälle att ha ett tjugo minuter långt enskilt samtal med en representant från Konstrådet. Konstnärerna skulle ha med sig en cv samt tio bilder på sin konst. Projektledarna fick tillgång till materialet i förväg, så att de kunde förbereda sig för samtalet.
Har då modellen gynnat konstnärer med utländsk bakgrund eller utbildning i ett annat land? Efter varje visning har tre till fyra konstnärer fått uppdrag. Den siff- ran ska mätas mot att Statens konstråd genomför cirka 30 uppdrag per år. Verk- samheten med portfoliovisningarna har bara pågått under en kort tid, så det är för tidigt att uttala sig om effekterna. Ändå finns det en stor potential i metoden, i synnerhet då den gör det möjligt att gå utanför redan existerande nätverk, ef- tersom Konstrådet i god tid förbereder inbjudningarna och annonseringen i det område där nästa visning ska äga rum. Ansökningsförfarandet, då konstnärerna inledningsvis inte skickar med något bildmaterial, öppnar också för en process där man i urvalsprocessen inte kan sortera bort konst som inte omedelbart talar till ens erfarenhet, ramar eller kvalitetsbegrepp. Kanske bidrar detta förfarande till en breddning av de konstnärliga uttryck som kallas till visningen och i förlängningen vilken konst som syns i vårt offentliga rum. I en rapport om portfolievisningen år 2006 betonar dock projektledaren vikten av att de anställda projektledarna på Statens konstråd har ”en öppen diskussion om perspektivförskjutningar och