En övergripande fråga, och den allra vanligaste, som ställs när etnisk mångfald och idrott diskuteras är idrottsrörelsens integrerande förmåga. Är idrotten en bra integrationsarena? Och vad avses då?
Idrottsrörelsen i Sverige har höga ambitioner vad gäller integration av etniska mi- noriteter. Rörelsen vill ofta vara en förebild. Samtidigt reser sig en del frågetecken kring idrotten som den goda integrationsarenan. I slutet av 1970-talet inrättades en tjänst som invandrarkonsulent på Riksidrottsförbundets kansli. Tjänsten var till för att utveckla och underlätta frågor som rörde etnisk mångfald inom den svenska idrottsrörelsen. Det är också under 1970-talet som debatten om den ”pro- blematiska mångfalden” tar fart på allvar. Visserligen går det att hitta notiser i tidningar om hur italienska arbetsimmigranter som startat fotbollslag hamnat i konflikt med andra lag redan på 1950-talet, men det dröjer till 1970-talet innan frågorna får större utrymme i offentlig debatt. År 1973 startade det till exempel en särskild invandrarserie i fotboll i Stockholm och 1993–1995 drevs projektet
Fotboll för invandrare av Stockholms fotbollsförbund och Stockholms idrottsför-
bund (Andersson 2009). De handslagsprojekt som drevs åren 2003–2005 kom också att i fler fall handla om hur föreningar skulle locka till sig fler unga med utländsk bakgrund. Det har under år 2009 och 2010 anordnats konferenser om idrott och mångfald. Det finns många fler exempel. Ett gemensamt tema har varit att etnisk mångfald uppfattas som berikande för idrotten och samtidigt problema- tisk. Det tycks med andra ord vara svårt att inte förhålla sig icke-normativt till frå- gan om idrott och integration utifrån etnisk mångfald. Åse Strandbu har gjort en sammanställning över den europeiska forskning som finns kring etnisk mångfald, integration och idrott. Hon konstaterar att det finns mycket tyckande och många förhoppningar, men lite forskning som kan styrka idrottens förmåga eller effekter. En stor del av problematiken handlar om problemen med att definiera integration och vad det skulle innebära just när det gäller idrott. Många artiklar, menar hon vidare, har intressanta teoretiska resonemang om integration, men tyvärr saknas material i form av empiri som kan prövas mot teorierna. En generell definition av integration som återkommer är att ”människor ska kunna påverka sitt eget liv” el- ler ”vara med och bestämma över viktiga aspekter över det egna livet” (Nussbaum 1995). På det viset handlar integration om makt och inflytande. Fundberg och Lager gren (2009) resonerar också om hur integration kan mätas när de diskuterar föreningsliv och integration, och de vänder sig mot uppfattningen att integration
I Sverige har Tomas Peterson (2000) skrivit artikeln Idrotten som integrations
arena. Han pekar ut ett antal dimensioner för att pröva integrationskraften i
idrott. För det första menar han att idrotten kan vara en mötesplats för barn och unga. För det andra kan idrotten också fungera som en förberedelse för att mötas och umgås på andra platser i samhället. Och, för det tredje, pekar han på att för en liten grupp kan idrotten fungera som karriärväg för unga med utländsk bakgrund, vilket också är ett sätt att integrera människor i ett samhälle.
I min rapport Etnisk mångfald och integration – visar idrotten vägen? (Fundberg 2003b) intervjuas unga fotbollsspelande män och unga basketspelande kvinnor. Där utgår resonemangen om integration från att idrotten är vad den är, att den inte kan användas för något syfte, men att den går att använda som mätare på sakernas tillstånd. Utgångspunkten är att det som händer på idrottsarenan händer därför att samhället ser ut som det gör. De unga intervjuade anser att många med utländsk bakgrund har sämre villkor i det svenska samhället och att de därför söker sig till idrotten för att de tror eller erfar att de har större möjlighet att bli bemötta på ett po- sitivt sätt där – eller till och med att lyckas. Samtidigt menar samma unga att de er- far att de blir hårdare bedömda än andra unga även i idrotten – och därmed tvingas satsa ännu hårdare. Om man ser idrotten som mätare blir den till en begränsad och tillfällig, men bitvis lyckad, arena för integration. Vad idrottsrörelsen bör göra, sett utifrån det perspektivet, är att hålla rent framför sin egen dörr. Men man kan inte ta ansvar för, och förmågan sträcker sig inte till, det som sker utanför idrottsarenan.
Ett annat perspektiv är att se idrotten som medel, det vill säga en aktivitet som i sig själv åstadkommer något – bra eller dåligt. På det sättet blir idrotten en ka- talysator – som en väg till något. Perspektivet liknar Petersons syn på idrotten som möjlig karriärväg eller alternativ livsstil. Idrotten lockar med att vara en eko- nomisk och social språngbräda som ger erkännande och status inför både den enskilde aktive och omgivningen. Det finns dock inga studier som empiriskt visar om idrotten faktisk fungerar så. Mot bakgrund av vad vi vet om etnisk mångfald bland ledare på elit- och styrelsenivå, tycks inte ens idrotten själv fungera som en karriärväg för dem med utländsk bakgrund. Därför bör tanken om idrotten som språngbräda ses som önsketänkande snarare än som faktiskt utfall.
En annan berättelse om idrott och integration är den om den berikande mångfal- den. Här handlar det om tanken att den så kallade invandraren kan berika idrott, specifikt svensk idrott, på olika vis. Annan forskning visar hur denna tanke är just en tanke och inte mer. Det är för det första svårt att mäta värdet av mångfald i effek- tivitet, kreativitet eller ekonomisk vinst, och för det andra visar forskningen att frå-
gan är komplex (Schölin 2007). I idrottssammanhang återkommer den exotiserade bilden av den andre, den som ska berika och tillföra både det ena och det andra: teknik, känslor, spontanitet, spelglädje och kreativitet. I min och Lagergrens stu- die av etnisk mångfald i elitidrotten (Fundberg & Lagergren 2010) kallas detta för etnisk folklore, det vill säga hur man skapar bilder av den andre som är stereotypa (på gott eller ont). Att någon berikar bygger ju på uppfattningen att människor ska värderas utifrån nytta eller belastning. I artikeln Invandrare och idrott (Fundberg 2000) finns exemplet med badmintonspelaren Lim Xiao Qing, som föddes i Kina men som blev Europamästare under 1990-talet. Hon vann också det prestigefyllda All-England Championship 1995. I tv-programmet Efter karriären beskriver hon hur hon betraktades och benämndes som ”svenska Lim” när hon vann titlar, men hur hon efter karriären fick börja på språkkurs i svenska och kallades för ”invand- rare”. Ett annat exempel är hur häcklöperskan Ludmila Engquist blev folkkär un- der sin framgångsrika karriär, med OS-guld år 1996, men när hon åkte fast för do- ping påtalades hennes sovjetiska ursprung åter. Invandrarskapet tydliggörs i båda fallen: det handlar inte om antal år, utan om hur man bedöms, mäts och värderas utifrån (idrottslig) prestation. Man kan tala om en villkorlig integration. Det är majoritetssamhället som avgör och bedömer. Integration bör alltså förstås utifrån något slags maktförståelse. Vad betyder makt för etnisk mångfald inom idrotten?