Vad vet vi då från forskningen om idrott och etnisk mångfald? I idrottsrörelsens självförståelse finns mycket tro och hopp vad gäller förmågan att bidra till in- tegration av etniska minoriteter. Denna tro och detta hopp sammanfattas väl i betänkandet av idrottsutredningen Föreningsfostran och tävlingsfostran (SOU 2008:58):
Idrott är ett globalt samhällsfenomen. Det är en aktivitet som berör och engagerar människor i alla kulturer. Idrottens utformning och re- gelverk är dessutom universella och ofta välkända var man än befinner sig i världen. Mot denna bakgrund är idrottens potential som integra- tionsarena i det närmaste självklar. I idrotten kan människor finna en mötesplats där kultur- och språkbarriärer annars utgör ett hinder. I idrotten kan invandrare och etniska minoriteter integreras i sina nya samhällen utan att förlora den egna identiteten. Idrotten kan således utgöra en kulturöverbryggande sfär där människor av olika ursprung men med ett gemensamt idrottsintresse får möjligheter att lära känna varandra och därigenom även förstå och respektera skilda värderingar och ideal.
Tankarna ovan bygger på en rad utgångspunkter som det går att sätta frågetecken efter. Vad avses med kultur? Är det svensk kultur att tycka om ishockey, skidåk- ning eller idrott över huvud taget? Det finns en mängd svenskar som inte gör det – och det finns många människor som flyttat till Sverige och som hyser en passion för just ishockey, skidåkning och annan idrott. Kultur bör inte sammanblandas med etnisk gemenskap, även om dessa begrepp brukar användas parallellt i of- fentliga diskussioner (se ord som kulturbarriär och kulturöverbryggande). Vidare kan idrottens universella förståelse ifrågasättas. Samma företrädare för svensk idrott kan lika ofta framföra förklaringar till varför vissa grupper är svåra att locka till idrotten med att just den ena eller andra idrotten är okänd i andra länder, eller att man har ett helt annat system för idrott i andra länder eller att svensk idrott är unik och därför svår att komma in i för dem med utländsk bakgrund. Så, hur är det? Är idrotten en potential för integration? Vad avses då? I detta kapitel har jag redovisat hur svårtolkat integrationsbegreppet är och därmed hur svårt det är att mäta integration. Därför måste även denna utsaga om idrottens potential för integration förpassas till tro och hopp. Resonemanget om att invandrare kan delta i idrotten utan att förlora sin egen identitet bygger på en uppfattning om att iden- titet är något människor har, och kan därmed förloras, tappas eller hittas igen. En stor del av den moderna identitetsforskning visar hur begreppet snarare bör defi-
nieras som en process som ständigt förändras. Samtidigt ser forskningen hur det har skapats en diskurs kring att människor bör eller måste ha en identitet. Detta kan jämföras med hur kulturbegreppet kan förstås och undersökas: Å ena sidan ses kultur som något som ständigt förändras och utvecklas. Å andra sidan kan kultur uppfattas som något stabilt och oföränderligt. Det senare leder till idén om kulturkrockar, eftersom kultur är något grupper ”har” med sig när de till exempel migrerar. Att kliva in i föreningsidrotten i Sverige är kanske att utveckla kultur och att omforma identitet oavsett etnisk bakgrund och ursprung. En av forskningens stora utmaningar är således att med kritisk blick undersöka vilka antaganden som finns kring idrott och etnisk mångfald. Inte sällan tycks dessa antaganden bygga på föråldrade föreställningar om kultur, integration och identitet.
En av de viktigaste teoretiska inspirationerna för att granska idrotten ur etniskt perspektiv kommer från det som kallas postkolonial teori (jfr Fundberg 2009; King 2004). Det största inflytandet på svensk idrottsforskning med det här per- spektivet kommer från amerikansk och brittisk forskning. En bärande tanke med den postkoloniala teorin är att granska majoriteten. Mycket av forskningen om etnisk mångfald har ofta haft det omvända perspektivet – att minoriteter hamnar i fokus. Den postkoloniala kritiken ger möjlighet att ställa frågor om det samhälle och den struktur som individer och grupper möter, hanterar och påverkar och påverkas av. I ett idrottssammanhang betyder det till exempel att Riksidrottsför- bundet, Riksidrottsstyrelsen och förbundsstyrelser granskas ur ett etniskt per- spektiv. En stor del av de satsningar som gjorts för ökad etnisk mångfald och in- tegration har snarare haft barn och ungdomars deltagande som medel och mål. Det finns liknande perspektivförskjutning på andra områden. Två exempel är dels att genusforskningen alltmer har intresserat sig för maskulinitetsfrågor, dels hur sexualitetsforskningen undersöker heterosexualitet. Poängen med ett sådant per- spektivskifte är att se dimensioner som tidigare varit osynliga, självklara och tyst normalitet. En annan dimension av den postkoloniala kritiken är att vända på perspektivet och lyssna till hur minoriteter uppfattar just majoriteten.
Bland brittiska forskare är Colin King (2004) en av dem som använt postkolo- nial teori för att undersöka den brittiska fotbollens struktur. King skriver i boken
Offside Racism. Playing the white man hur exkluderande mönster – gentemot
svarta och asiatiska spelare – skapas i upprepade vardagsmöten mellan spelare, tränare, ledare och andra. Skämt och ironi med rasistiska undertoner uppfattas ofta som oförargliga enskildheter hos dem som uttalar dem. De som utsätts mär-
hur just floran av skämt med etniska och rasistiska undertoner kan fungera bara om uppfattningarna är väl spridda och förankrade i ett samhälle och om de berör centrala maktrelationer. Sammanfattningsvis har satir och skämt en lång historia av att just handla om centrala maktförhållanden (jfr Pripp & Öhlander 2008).
Christian Catomeris bok Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom ti
derna (2004) uppmärksammar hur vanligt det är i idrottens värld med etniska
klichéer och stereotyper. Catomeris skriver om hur svarta afrikaner tycks vara den kategorin som får utstå särskilt mycket av dessa klichéer i form av nedlåtande uttryck och med paternalistiskt tonfall. När europeiska idrottares framgångar be- döms, är träningsmetoder och vetenskapliga innovationer i fokus. När motsvaran- de afrikanska ska bedömas, blir kropp och biologi det som förklarar deras fram- gångar. Det används alltså skilda tolkningsmodeller för olika idrottare, beroende på deras etnicitet och ras. Mönstret återkommer hos amerikanska forskare som menar att de afro-amerikanska idrottarnas framgångar reduceras till kroppsstyrka snarare än mental styrka, vilket i betydligt högre grad knyts till vita amerikaners idrottsprestationer (Hoberman 1997; jfr Andersson 2008). I ett större perspektiv tycks de etniska hierarkier som återfinns i det globala återspeglas väl inom idrot- ten. Forskning om kolonialism visar att idrott var en del av den kulturella discipli- neringen av icke-västliga kulturer (Bale & Cronin 2003; Dyck 2000). Guilianotti (2004) hävdar att kulturella folkmord uppstod när icke-västliga kroppskulturer ersattes av imperialistiska västliga kroppskulturer. Den norska sociologen Mette Andersson menar att den postkoloniala kritiken bör nyanseras för att även inbe- gripa aspekter av frigörelse och internationell solidaritet. Det finns ju exempel på hur etniska minoriteter använt idrott för frigörelse, internationellt erkännande och som symbolisk kamp för gemenskap. Det kanske mest kända exemplet var när Tommie Smith och John Carlos höjde var sin handskbeklädd och knuten näve på prispallen i Mexiko-OS 1968, som symbol för afro-amerikanernas kamp mot rasism (Edwards 1972).