Vilken forskning bedrivs kring etnisk mångfald och idrott i Norden? Till en bör- jan kan vi konstatera att det främst är i Norge, Danmark och Sverige som etnisk mångfald tycks vara av intresse för idrottsforskningen. I Norge disputerade Åse Strandbu (2006) på en avhandling om flickor med utländsk bakgrund och deras erfarenheter av idrott, främst basket. Strandbu problematiserar den diskurs som finns i Norge och som känns igen i Sverige:
Det eksisterer en forestilling om at ungdom med invandrerbakgrunn holdes borte fra idretten av foreldrerne. Når jenter med innvandrar- bakgrunn ikke gjør som jentene i majoritetsbefolkningen er det fordi foreldrerne begrenser dem.
Strandbu resonerar om huruvida klass, rasism, religion eller traditioner kan för- klara skillnader i idrottsdeltagande, men menar att det är vanskligt att peka ut någon av dessa faktorer. Däremot bör rekryteringsvägarna in till idrotten under- sökas närmare. En annan intressant aspekt i hennes studie är hur idrottsforsk- ningen och debatten stirrat sig blind på just föreningsidrottande. Hon visar att i aktiviteter som dans, aerobics, kampsport och gym kan deltagande bland flickor med utländsk bakgrund i flera fall vara högre än för andra grupper av unga.
Andra norska forskare som ägnat intresse åt etnicitet är Mette Andersson (2008) som har skrivit om ungas erfarenheter och om svarta elitidrottare. Hon fokuserar på tre idrotter: basketboll, friidrott och fotboll. Andersson finner ett intressant spänningsfält mellan nationell tillhörighet eller representation, hudfärg och glo- balisering. Undersökningen tar utgångspunkt i den forskning som genomförts i USA kring ras, sport och nationalitet och den debatt som förts där om förklarings- modeller kring afroamerikanska idrottares framgångar och motgångar. Här finns en debatt om att det finns genetiska skillnader (Entine 2000), att idrott är en av få möjligheter att nå framgång i ett rasistiskt samhälle samt att afroamerikaner satsar så hårt på idrottsframgångar att de samtidigt väljer bort utbildningsvägar som ett sätt att nå framgång i samhället (Hoberman 1997). Andersson resonerar vidare om att idrott och musik har varit de områden där minoriteters framgång har uppmärksammats i västvärlden (Gilroy 2000). Överfört till den norska kon- texten, menar Andersson, att allt fler forskare uppmärksammat hur idrott är en del av den norska identiteten och att svartas framgångar i norsk idrott har skapat en debatt kring den nationella identiteten.
Kristin Walseth (2006) har undersökt idrotten som möjlig integrationsarena och resonerar om de hinder och barriärer för integration som finns innanför och utan- för idrotten. Hon pekar till exempel på hur norsk idrottsorganisering, diskrimine- ring och kulturella skillnader kan sätta käppar i hjulet. I likhet med mig själv upp- märksammar Walseth att de norska idrottsförbunden sällan reflekterar över hur deras organisation ser ut i ett etniskt perspektiv och att få personer med utländsk bakgrund har någon maktposition inom norsk idrott.
Hvorfor har vi ingen Zlatan i dansk fodbold? heter en undersökning av Martin
Gregersen som berör dansk herrelitfotboll i ett etniskt perspektiv. Intervjuerna med spelare och tränare visar att det finns en föreställning om att spelare med ut- ländsk bakgrund har en annan spelstil och sätt att uppträda (som män) på som gör att de inte platsar i laget. Undersökningen visar att uppfattningen om idealbilden av en dansk herrelitfotbollspelare är att han: tål kritik, gör vad tränarna säger, är en förebild, är allround på planen, har ett dämpat temperament, har rätt karaktär och attityd, är disciplinerad, vill lära nytt, har tålamod, är viljestark, kan komma igen, är sammanbiten, är säker på plan och prioriterar kollektivet. Tränare me- nar att utländska spelare inte uppfyller dessa krav, utan snarare karakteriseras av motsatserna till dessa ideal. Mönstret känns igen från andra undersökningar, där vi kan se hur självbilden görs i kontrast till den andre – och hur den andre reduce- ras till ett kollektiv med bestämda egenskaper och beteenden (jfr Fundberg 2000, 2007b). Sine Agergaard och Jan Kahr Sörensen har också genomfört studier om elitfotboll bland män i Danmark och undersökt hur minoriteter lyckas ta sig fram. Här jämförs vägen genom (och uppåt i) idrottssystemet med andra stratifierings- system för att nå ekonomisk och social status (2009).
Gregersen (2011) har också genomfört en komparativ studie mellan fotbollsklub- bar på breddnivå i Sverige och Danmark om synen på etnisk mångfald. Här fram- kommer en annorlunda bild. På breddnivå tycker sig ingen se någon skillnad på barn och unga utifrån etnicitet. Tvärtom, mot elitstudien, betonas likhet och att de eventuella skillnader som kan synas har att göra med andra faktorer, till exempel klassmässiga.
I de danska studierna finns några genomgående teman. Det ena är att den hittills genomförda forskningen fokuserat tydligt på fotboll. Det är säkert ingen slump. I Sverige finns också en tendens att ha fotboll i fokus. I både Danmark och Sverige har fotboll en viktig positiv roll inom idrottsrörelsen. Undersökningar av etnisk mångfald gör man vanligtvis i de sporter som har ett stort socialt och symboliskt
joriteten har tolkningsföreträdet: i Danmark och Sverige väljs fotboll ut som den referenspunkt som etnisk mångfald ska mätas, synas och problematiseras utifrån. Flera norska studier och projekt lyfter fram till exempel friluftsliv. Majoritetens intresse och vanor får alltså stå som utgångspunkt när minoriteters deltagande och integration ska undersökas.
Ett annat tema i Danmark, som skiljer sig från Sverige och Norge, är fokuset på pojkar och män. Den debatt och forskning som finns i Sverige om flickors idrot- tande tycks hittills inte ha rönt lika stort intresse i Danmark. Frågan är varför? I Norge röner flickors och kvinnors idrottande utifrån etnisk mångfald ett stort intresse. Ska svaret på varför fokus är så olika i de nordiska länderna sökas i mer generella nationella diskussioner om kön och genus? För att få reda på det krävs en vidare undersökning.