Allra först kan vi konstatera att den forskning som bedrivits om etnisk mångfald och idrott å ena sidan saknar eller har en otydlig definition av makt och å andra sidan är inspirerad av postkolonial maktteori. Det senare utmärks av den kritiska blicken på vem eller vilka som har tolkningsföreträde (subjekt och objekt), kritik av hur etniska kategorier uppstår och används, kritik av berättelser om hur grup- per är och så vidare. I flera texter är filosofen Foucaults maktresonemang verkty- get för analysen (se t.ex. Fundberg 2003a, 2009; Lundvall 2007). Foucaults makt- teorier och postkoloniala teori är sammanflätade i varandra. En utgångspunkt är att makt är relationellt och finns i alla de relationer som människor skapar och upprätthåller. Därmed betraktas inte makt som en egenskap hos något, inte heller att makt är något som någon har eller att makt självklart utgår från en viss individ eller grupp. Vidare är det inte i första hand intentioner som är i fokus, utan sna- rare effekterna av många människors handlingar som är det intressanta. Hur kan då detta användas för studier av idrott?
En användning är att undersöka idrottens diskurs: hur man talar om idrott, förstår idrott och hur detta får effekter för hur människor inom idrotten agerar utifrån förståelse av vad idrott är eller bör vara. På det viset kan idrottens självförståelse undersökas. Var skapas det normala inom idrott? Vad uppfattas som avvikande inom idrott? Och hur ser relationer mellan det normala och avvikande ut? Ett exempel på en sådan undersökning är hur rekrytering till idrottens styrelser går till (Fundberg 2009). I undersökningen berättar valberedningsordföranden om rekryteringsprocessen. Undersökningen visar hur nätverk är centrala för rekryte- ringen och hur mönster utifrån kön och etnicitet blir tydliga. Män tycks välja män (homosocialt begär) och svenskar väljer svenskar (etnosocialitet). I intervjuerna framträder en bild av hur kvinnor ses som representanter för sitt kön, medan män representerar erfarenheter, kompetens, nätverk, kunskap och så vidare. Det tycks dock som om de etnosociala banden är ännu starkare än de homosociala. Det kan förstås i ljuset av hur nätverk och maktelit är tätt sammankopplade. Ju starkare informella nätverk, desto lägre grad av jämställdhet och jämlikhet, och vice versa; ju starkare grad av formella nätverk, desto mer jämställd och jämlik verkar en organisation vara (Pripp m.fl.2005). Undersökningen visar hur de informella nät- verken spelar en viktig roll i rekryteringen, vilket knyter banden starka mellan så- väl män som mellan svenskar och därmed skapar strukturer som individen sällan överblickar, men som blir tydliga sett utifrån. Poängen är att uppmärksamma de samlade effekterna av många människors handlingar, utan att förlora sig i resone- mang om avsikter och intentioner – en av grundtankarna i Foucaults maktanalys (Foucault 1987).
Ett annat exempel på hur maktteori kan användas är i artiklarna Invandrare och
idrott (Fundberg 2000) och En etnisk tackling? (Fundberg 1996c) som visar hur
olika gruppers agerande tolkas på vitt skilda sätt. Artiklarna refererar till olika sammanhang och diskussioner om våld och aggressivt beteende på fotbollsplaner kopplat till idrott och mångfald. När unga män med ”svenskt” ursprung utmanar regler och domare, används ord och tolkningar som rör psykologi (”taggad in- för match”, ”visa vem som bestämmer”, ”frustration”), men när unga män med utländsk bakgrund hamnar i liknande situationer tenderar man att ge kulturella förklaringar (”annorlunda traditioner”, ”andra manliga ideal bland muslimer”, ”deras kultur”). Den poängen som artiklarna för fram är att det inte behöver vara irrelevanta tolkningar, men att de är alltför ensidiga, förenklade och uppdelade. Vad som också uppmärksammas är hur makten över tolkningen är ojämnt för- delad i samhället – ju närmare en individ eller grupp är det som uppfattas som normalitet utifrån till exempel kön, klass, etnicitet, sexualitet, ju större genom- slagskraft har ens tolkning och beskrivning. Om vi betraktar vilka som kommer till
tals om idrott och etnisk mångfald så känns mönstret igen i såväl offentlig debatt som i forskning: majoritetens berättelse har betydligt större genomslagskraft än minoriteters.
Ett tredje exempel kring hur integration kan beskrivas och förstås är min och Lars Lagergrens studie av elitidrott och etnisk mångfald (Fundberg & Lagergren 2010). Vi skriver bland annat om hur vi fascineras av mängden förklaringar kring varför den etniska mångfalden ser ut som den gör i olika idrotter. Vi sammanfattar dessa förklaringar under fyra teman: att veta, att vilja, att kunna och att göra.
Det första temat, att veta, handlar om ledarnas tolkning om den andres bristande vetande; bristen på kulturell igenkänning och att vissa sporter är ”typiskt svenska” och därför ointressanta för många med utländsk bakgrund. Det som underkom- municeras i dessa fall är ju hur de allra flesta elitidrottare, oavsett hur de katego- riseras av forskare, SCB eller idrottstränare, är födda och uppvuxna i Sverige och som tävlingsidrottare knappast isolerade från det svenska samhället i allmänhet. Det andra temat, att vilja, rör föreställningar om vad man vill med sitt elitidrot- tande. Här lyfts tanken fram att de med utländsk bakgrund idrottar för investe- ringsvärdet, det vill säga tjäna pengar, för att få hög status och så vidare. Under detta tema samlas också tankar om det särskilda värde som förebilder har för dem med utländsk bakgrund. Även här finns flera luckor i logiken och författarna kon- staterar att uttalanden tycks bilda en egen genre, ett slags etnisk folklore. I det tredje temat, att kunna, framkommer en stereotyp bild av den fattige, lågutbilda- de, traditionsbundne invandraren. Den rymmer också föreställningar om vikten av föräldraengagemang, och att engagemanget är lägre bland dem med utländsk bakgrund, vilket förklarar en mindre grad av etnisk mångfald inom eliten. Det fjärde temat, att göra, skiljer sig markant från de övriga och fokuserar på majo- riteten och de undersökta idrottsorganisationerna. Här finns få exempel på ett slags självrannsakan hos de inblandade sporterna – med ett undantag, nämligen basket. Inom basketsporten har förbund och föreningar gjort medvetna ompriori- teringar av resurser vilket har främjat ökad etnisk mångfald. Sammanfattningsvis konstaterar vi i rapporten, att det finns tre teman med fokus på ”den andre” och uppfattningar bland idrottsrörelsens ledare om den andres brister i (1) vetande, (2) vilja och (3) kunnande, som ingår i berättelser och förklaringar till varför den etniska mångfalden ser ut som den gör i elitidrotten. Men vi finner också ett tema som fokuserar på den egna organisationen och dess förmåga att göra – och det intressanta är, tycker författarna, att det visar sig ge resultat.