Nour är femton år och går på en högstadieskola i Malmö. Jag är hen- nes lärare i svenska och tycker sällan att Nour kommer till sin rätt bland trettiotre personligheter. Vid ett tillfälle i höstas berättade hon dock på ett mycket levande och smärtsamt sätt hur det är att vara ung från Libanon i Sverige. Det har fått mig att på allvar tycka att vi
svenskar borde skämmas.
Moberg fängslar fortfarande
Inför höstterminen i nian planerade jag och min kollega ett litterturtema med våra klasser. Eleverna hade önskat att få läsa mycket och göra självständiga arbeten. Vi funderade och bestämde oss slutligen för Vilhelm Moberg, årsaktuell med 100-årsjubileum och med ett språk som har rytm och dragningskraft på lä- saren. Hur många har inte ryckts med av hans beskriv- ningar av småländska bönder och deras levnadsöden! Vi hoppades att Vilhelm skulle fängsla och det gjorde han!
Tillsammans läste vi texter om hans läshunger och om hans hett efterlängtade vandringsbibliotek som han ordnade alldeles för sig själv! Att inte ha tillgång till böcker upplevdes inte som någon större katastrof bland dagens elever med allt tekniskt utbud som er- sätter. Klassen hade ganska svårt att förstå författarens längtan efter läsning
Vi fortsatte till Mobergs stora livsverk, Utvandrar- eposet, där vi valde att göra ett par djupare textnedslag i de småländska emigranternas öden.
Fattigdomen och hungern slår hårt efter missväxten i Korpamoen. Den utsvultna dottern Anna föräter sig på kornmjölsgröten vid sin lillebrors barndop och går en plågsam död till mötes. Texten är skakande och sä- ger så mycket om livsvillkoren då!
Kristina längtar till Duvemåla
I Amerika gäller fortsatt kamp för att överleva: Karl-Oskar räddar sin son i en svår snöstorm genom nödslakt av sin bäste oxe. Den texten grep hela klas- sen! De kände så med oxen! Vi läste vidare om den veke och drömmande Robert och hans vänskap med drängen Arvid. Här kopplade vi ihop texten med ett skrivarbete om vänskap där eleverna kunde relatera både till texten och till sina egna erfarenheter.
Till slut stannade vi vid kapitlet Där borta i Sverige.- Här hemma i Amerika. Karl-Oskar och
i Ki-Chi-Saga i Minnesota. Fattiglivet i Sverige lig- ger bakom dem och nu ska man tillsammans bygga upp ett nytt liv i drömlandet! Karl-Oskar är praktiskt handfast och full av tillförsikt inför framtiden! Kris- tina däremot är kluven - hon längtar hem till Sverige och hennes hemlängtan förstärks genom det ofattbara avstånd som tillryggalagts under deras långa resa. Vid sin aftonbön hör Karl-Oskar henne tala högt till sin gud och önska att hon kunde komma tillbaka till Sverige och Duvemåla igen!
Vi dröjde länge vid kapitlet, vi tittade på ord och stil i Mobergs text. Som bekant arbetade och slet för- fattaren mycket innan han var nöjd med sitt eget skriv- arbete. Jag visade på det bibelinspirerade bildspråket och de många reflexioner som Moberg låter sina per- soner göra.
Nour ville skriva mer personligt
Framför allt försökte jag lyfta fram innehållets pro- blematik hemlängtan att vara hemma men ändå inte. Eleverna skrev och funderade.
Efter det stora litteraturpasset kom ett nytt skriv- uppdrag för klassen, ett fritt fakta-arbete. Eleverna fick välja mellan fyra olika skrivuppdrag: 1: att skriva om Den stora emigrationen på 1800-talet, 2: Vad skrev man om emigrationen i sånger, dikter och skilling- tryck?, 3: Att läsa och recensera en bok av Moberg eller som fjärde uppgift: Att undersöka och skriva om emigration idag att vara invandrare i dagens Sverige. Fakta-arbetet gav en viss möjlighet till fritt skrivande då eleverna skulle reflektera om något problem ur kunskapsstoffet de fastnat för. Alla fick god tid på sig att fundera, leta litteratur och att finslipa den skrift- liga slutformen. (Tyvärr glömde en del skribenter att utnyttja tiden ordentligt det är aldrig lätt att skriva på kommando!)
Under den sista skrivarveckan, som inföll under höstlovet, ringde Nour mig. Hon hade funderat mycket över det fjärde ämnet. Kunde hon möjligen få skriva om det ämnet på ett mer personligt sätt? Hon hade tänkt berätta sin egen historia och ville vara säker på att det stämde in på uppgiften. Hon lät väldigt ange- lägen!
- Jovisst, sa jag det blir säkert intressant! Glömmer både tid och rum
Efter lovet fick jag en ansenlig hög av uppsatser att ge mig i kast med. Många hade valt att skriva långa, ambitiösa avhandlingar om den svenska 1800-tals- emigrationen, ett par elever hade läst böcker och några hade gett sig i kast med diktanalyser av sånger ur musikalen Kristina från Duvemåla. Så kom Nours uppsats, som skilde sig i mycket från det jag tidigare läst. Dels hade få valt ämnet och dels fanns här en mycket personligt upplevd historia!
Ibland får man uppsatser som från första genom- läsningen griper tag i en och fängslar från början till slut. Man glömmer både tid och sk betyg. Nours uppsats var en sådan!
Texten var uppdelad i två avdelningar en his- torisk faktadel om Sveriges moderna invandrarhistoria och invandringsbestämmelser, allt skrivet med person- ligt urval av en författare som själv fått insikt i uppe- hållstillstånd och invandrarpolitik.
Avdelning två är den personliga delen med Nours egen historia. Denna del har hon kallat När borta blev hemma för mig. Uppsatsen hade också ett inle- dande förord där hon kort berättar om sin arbets- process och hennes känslor under och efter arbetet. Ett par dikter; Flykten valde oss av Stig Dagerman och Genom att acceptera våra olikheter av Joseph Gior- dano är infogade i texten och som avslutning har Nour också skrivit en egen dikt; En dröm. Det blev en
Aldrig riktigt hemma
Jag vill kort uppehålla mig vid den första fakta- delen: Här beskriver Nour regler för invandring i Sverige idag, vilka tillstånd som behövs och vilken basundervisning som ges inom förskola och skola för invandrarfamiljer. Det är lagom mycket information och allmänt hållet. I ett kapitel, Invandrarnas trygg- het, finns mycket av egna tankar. Nour skriver om stora språksvårigheter, föräldrar som skäms för sin dåliga svenska och ideligen rättas av sina barn och den stora känslan hos många av att inte accepteras p g a utseende och religion. Följden av allt detta blir en stor främlingskänsla, och man känner sig aldrig riktigt hemma i Sverige.
Nour sammanfattar: Sverige är både ett fritt och religionsfritt land att barn följer religionens regler är inte fel, att man klär sig på ett annorlunda sätt och inte som de andra är heller inte fel men ändå är det så mobbning oftast förekommer i de flesta skolor.
Rätt påpassligt har Nour satt in en svensk dagis- bild under detta stycke med följande bildtext: Här sitter invandrarbarn och deras lärare, som försöker lära dem att sjunga Bä, bä, vita lamm!
Så till avsnittet När borta blev hemma för mig! Nour tar oss med hem till Libanon en varm sommar- dag på stranden vid Medelhavet. Nour är tre år och sitter tillsammans med sin stora familj och grillar på kvällen. Man njuter av livet och av varandras sällskap Man kunde se solnedgången längst havet, det var så härligt. Oh, jag älskar Libanon.
Ljusa barndomsminnen...
En annan dag är Nour uppe i bergen där det är vin- ter och den stora granen El Arz växer. Den är högre än ett sextonvånings höghus, och om 7 personer stäl- ler sig i en cirkel och håller varandra i handen kan de fylla granens stam Man brukar klä granen med stora färgade kulor och dansa runt omkring den på
T
Julafton Det bor många kristna i Libanon, därför brukar de fira jul.
Nours familj bor i en villa och där finns också hen- nes kompisar Mohammed och Laila och så katten Rima I trädgården som omger huset har pappa byggt en koja där vi alltid lekte indianer. Vid ett tillfälle blev Nour sur och då passade kojan bra som reträtt- plats. Här somnade treåringen medan hela familjen letade efter henne. Kojan var mitt bästa ställe.
Idyll och ljusa barndomsminnen! ...och fruktansvärda minnesbilder
Sedan kommer plötsligt helst andra minnes- bilder En dag hörde jag att mina föräldrar pratade om att vi skulle fly till ett annat land vi var tvungna att göra det, för att min pappa var politiker och vårt liv hotades (till döden). XXX brände upp vår villa. De dödade min farbror och ville döda min pappa. Min- nena är fragmentariska men inte desto mindre fasans- fulla. Av förståeliga skäl vill inte Nour skriva namnet på familjens förföljare. Pappan förbereder en snar flykt och är inte hemma då familjen återigen utsätts för en fruktansvärd upplevelse!
En dag kom XXX och tog mig, min mamma, mina syskon, min farmor och mina två fastrar. Jag kommer ihåg när de ställde oss mot en vägg och skulle skjuta oss allesammans, om inte min pappa lämnade sig till dem. Min mamma bar min syster Maryan, och jag och mina systrar stod omkring henne och grät. Då sa mamma till dem, att om de hade varit riktiga män så hade de inte tagit kvinnorna och barnen. Vi släpp- tes.
Skräckupplevelsen framför laddade gevär måste ha satt spår för livet ! Efter detta inferno flyr familjen ut ur landet, men Nour vill inte lämna sina kompisar Mohammed och Laila. När hon sitter i sin pappas famn på planet gråter hon hela tiden. Plötsligt kommer hon
gått ut och inte kommit hem igen! Nour är mycket rädd resan till Sverige har börjat
En flicka som vågar bära slöja
Under de första åren efter flykten bor Nours familj i Mellansverige, men efter några år flyttar man till Malmö.
Nour hade slutat förskolan och ska börja skolan. Hon har inte fått några vänner och saknar fortfarande Mohammed och Laila. Hennes äldre syskon har inte tid med henne och Nour känner sig ensam och orolig in- för det nya som väntar. Det visar sig emellertid att hen- nes farhågor kommer på skam! I skolan får hon snabbt många vänner och fäster sig mycket vid sin nya fröken. Allt verkar ordna sig till det bästa. Så börjar Nour i åk två och det är nu som hon bestämmer sig för något som är mycket viktigt för henne:
Jag är trogen muslim och ber fem gånger om da- gen till Gud. Därför bestämde jag mig för att bära slöja!
När Nour kommer till skolan med slöja märker hon plötsligt en förändring hos omgivningen. Det är hon inte beredd på, och det blir en obehaglig överraskning: När jag började skolan tittade alla så konstigt på mig. Jag fick många frågor, som jag fortfarande får nu. De frågade varför jag bar slöjan. Jag fick samma fråga miljoner gånger.
Det ständiga frågandet irriterar Nour och bakom den första nyfikna frågan finns ett annat budskap som blir mer och mer tydligt för Nour: - Vad du ser konstig ut! Avstånd och utanförskap
Nours val att visa sin religionstillhörighet ältas om och om igen av kompisarna hon upplever att kamra- terna ser henne som en helt annan person p g a en en- kel sidensjal
Jag blev ensam på rasterna. Min lärare som jag tyckte mycket om började behandla mig på ett konstigt sätt- Jag kallades påskkäring och började bli mobbad!
T
Det var mina gamla vänner som mobbade mig och ingen annan. Jag började känna mig ensam och läng- tade tillbaka till Libanon, Jag var 8 år när min hem- längtan började. Jag började hata skolan och ville inte gå dit.
Det är inte lätt att vara sig själv i ett mångkulturellt samhälle. De tanklösa, oskyldiga frågorna sårar mer än en vuxen kan förstå! De markerar avstånd och ut- anförskap.
Det började så bra! Nour hade ju acklimatiserat sig så väl i Sverige. För henne fanns inga språkproblem men ändå börjar hon i sitt inre lämna sitt nya land!
Än värre blir det: Jag kommer ihåg att jag blev slagen några gånger, minns Nour. Det var ingen som kände med mig. Jag tänkte på livet i Libanon. Där tyckte alla om mig. Där var ingen som mobbade mig eller slog mig. Ibland så tänker jag att jag hellre hade blivit dödad av XXX än att ha kommit hit. Detta är skakande att läsa för en liten flicka faller världen sönder och samman och vi vuxna för- står inte hur hon känner! Ur känslan av att vara svi- ken och utestängd av kamraterna föds längtan tillbaka till det land varifrån hon och hennes familj en gång flydde för livet!
Att bli förlöjligad och kallad påskkäring på skol- gården var mer smärtsamt än det avlägsna minnet av gevärsmynningen i Libanon .
Hur mycket smärta tål en människa?
Ett av de svåraste smärtkänslorna i mobbningens skärseld är att inte få höra till, att bli utanför... och det sätter djupa spår hos åttaåringen. Minnet och är- ren av en mobbning lever kvar mycket längre hos den utsatte än hos dem som en gång utförde mobbningen. Vårt smärtminne är hjärnans starkaste minnesfunk- tion!
Nour fortsätter:
När jag började trean var mobbningen äntligen slut. Jag hade fått nya kompisar. Men.. .jag kommer aldrig att glömma det förflutna. Jag har haft ett mycket jobbigt liv när jag var barn. Och jag hoppas att det inte finns elever på vår skola som är mobbade! En fråga känns viktig för mig som läsare: Hur mycket smärta tål en människa egentligen?
När man har upplevt dödsskräck, kan man då han- tera ytterligare trauman? Tynger vi ovetandes eller tanklöst ner elever som redan har sin livskappsäck full av smärta och skräckupplevelser. Hur ofta trampar vi ovetandes i klaveret? Spär vi på det utan att egentli- gen veta vad vi gör?
Nour citerar Stig Dagerman: Fågeln väljer flykten
Vi valde den icke, Flykten valde oss, Ni som ej blev valda, men ändå frihet äger.
Hjälp oss att bära den tunga flykten vi bär.
Mina eftertankar maler vidare; Kan vi som ändå frihet äger någonsin förstå den som valdes av Flyk- ten? Eller är det så att bara den som upplevt det- samma verkligen kan förstå?
Jag återvänder till Nour, som nu har kommit in på världen utanför skolan, den vuxna omgivningen: För några veckor sen sprang jag och min syster slingan (På idrottslektionen, min anm.). Där var en gammal gubbe som sprang förbi oss. Då skrek han:- Ta av er de jävla dukarna ni har på huvudet!
En annan gång var jag och handlade på ICA. Då sa en tant till mig: - Fryser du om huvudet på något sätt?. Sedan började hon att skratta. Jag säger aldrig emot äldre personer, med vad ska jag göra?
Nour sväljer och sväljer...
På det här sättet späs hemlängtan på, Nour tar emot och sväljer, för man ska ju vara artig mot äldre Allt- eftersom jag läser texten börjar jag mer och mer undra hur det egentligen är med det mänskliga klimatet i det mångkulturella samhället vi lever på olika villkor är det inte dags att börja titta sig i spegeln?
Efter år av kommentarer har Nour bestämt sig. Hon vet vad hon vill och hon känner sig själv! Hon vill återvända till Libanon trots allt och trots att hen- nes tidigaste barndomsminnen säkert inte alls stäm- mer med dagens verklighet. Kanske hennes högt ställda förväntningar kommer helt på skam, vad vet jag?
Jo, eftersom jag bara trivs där jag kommer ifrån, så har jag tänkt att åka tillbaka till mitt kära Liba- non . Jag vill åka tillbaka Jag har bestämt mig att åka efter gymnasiet, då jag är 18 år.
Nu ligger det nära till hands att tro att Nour bara är bitter och besviken på Sverige men så är det inte: Jag tackar Sverige som har tagit emot mig som flyk- ting och hjälpt mig och min familj så mycket, men ändå så är BORTA BRA MEN HEMMA BÄST!
För Nour är Sverige redan där borta och Libanon här hemma!
Tystlåten flicka har viktiga saker att säga
Men längst ner på bladet växer en vacker blom- ma noggrant ritad och färglagd... En blomma från mig till Sverige...
Jag har snart nått slutet av Nours egen historia. Jag tycker att jag har lärt känna henne på ett mycket bättre sätt än någonsin tidigare! Här är inte Nour den blyga och tystlåtna flickan längst ner i klassrummet. Här är det hon som för ordet, och hon har mycket viktiga saker att säga och jag är eleven som har mycket att
Sedan ett par dagar sitter jag och rättar uppsats- delen i de nationella proven för åk 9! Årets ämnen är bra och elevernas texter visar på en intressant utveck- ling i ord och tanke! Ämnet ligger nära ungdo- marna. Det handlar om vägval i livet och hur man vill leva. Många har fantastiska drömmar och vill mycket! Nours dröm är utbilda sig till sjuksköterska. Hon vill vårda människor i Libanon!
Min erfarenhet av olika skrivuppdrag, fria uppsat- ser såväl som faktaessayer är att ju närmare eleven ämnet står, desto bättre blir språk och engagemang!
Vi brottas ofta med faktatexter där många elever forskat och producerat en text sprängfylld med ve- tenskapliga ord och uttryck. Det känns som om man läste Nationalencyklopedin i förkortad upplaga. Jag menar inte att elever alltid medvetet kopierar fack- texter, men om ämnet ligger långt ifrån deras här och nu och tillika är abstrakt blir gärna Nationalen- cyklopedin ett stöd i livet, men texten blir en kropp utan själ!
Texten lyfter när ämnet ligger nära eleven
Om man emellertid hittar en utgångspunkt i elev- ens egen värld och tillika något som är av stor bety- delse ja då lyfter det egna språket och texten får vingar!
Att skriva är också ett alldeles särskilt sätt att samla tankarna. Under skrivandet blir man varse saker man fäst någon uppmärksamhet vid tidigare! Man lär känna sig själv och växer!
I sitt efterord konstaterar Nour: Jag har varit på stadsbiblioteket och lånat böcker. Men jag har inte använt mig av böckerna, utan jag har skrivit med egna ord och från mitt inre. Jag har skrivit lite om mig själv från den tiden jag bodde i Libanon tills nu. Medan jag skrev om min resa kom jag ihåg det förflutna så att
T
mina tårar bara rann. Jag har upplevt så mycket så att jag inte vill komma ihåg det mer.
Så avslutas texten med Nours egen dikt. En dröm
Jag drömmer om mitt land och människorna jag levde med
Jag drömmer om dig, Libanon
Och jag lovar att jag kommer tillbaks. Jag förstår dig, Libanon
Att ingenting är som vi vill. Men ändå måste jag försöka Att aldrig ge upp.
När jag drömmer om nätterna ser jag mitt hus och mitt folk
Men när jag vaknar
är mina ögon fulla av tårar.
Varför är drömmar alltid drömmar? Och varför måste man vakna till sist?
Jag lägger ifrån mig uppsatsen och sitter en stund i djupa tankar! Nours arbete har speglat olika villkor i ett mångkulturellt samhälle där vi vuxna, vi som inte behövt fly, måste lära oss att gå varsamt fram!
Vad krävs av oss, vi som frihet äger? Jag tror att