Bokens näst sista kapitel heter ”Seeing Comprehensively”, också det en höjd- punkt. Nyckelordet är alltså ”comprehensively”, sammanhållet, men det är fråga om sammanhållet i två olika avseenden. För det första ligger vår största svårig- het i att förstå i vår gamla vana att se ting isolerade, som enskilda objekt. Men ting är inte bara sådana objekt, inte ens primärt. Det bara tycks så, när deras kontext, det sammanhang de hör hemma i, blir bortglömt. På det sättet ser vi inte att ting redan hör samman, är sammanhållna. Deras interna relationer upp- fattas inte för de externa relationer som etableras i efterhand. På basis av detta kommer Bortoft fram till en grundläggande distinktion:
När ting ses i sitt sammanhang, så att de interna relationerna uppenbaras, då upplever vi att vi förstår. Att förstå något är inte detsamma som att förklara det, fastän dessa ofta blandas samman. […] Det senare tar formen av att ersätta en sak med något annat. […] Förklaring tenderar att vara reduktionistisk, så till vida som diverse fenomen reduceras till (förklaras genom) en speciell uppsätt- ning fenomen. (290 f.)
Så reduceras till exempel i den moderna fysikens klassiska fas sinneskvaliteterna till mekanisk växelverkan mellan materiella partiklar. En sådan förklaring inne- bär tydligtvis att säga att något i själva verket är exempel på något helt annat. Att förstå, å andra sidan, genom att se något i det sammanhang, där det hör hemma, är upplevelsen att se det mer fullständigt som sig självt. På det sättet är förståelse holistisk, medan förklaring är analytisk. (291 f.)
Och så visar Bortoft hur Goethe ser sammanhållet, både när det gäller den enskilda växten – från hjärtblad till ståndare – och växtriket – från familj till familj. I båda fallen är det fråga om en metamorfos, antingen vertikalt uppför stammen, eller ”horisontellt” mellan olika medlemmar av en familj eller mel- lan olika familjer (294).
Bortoft använder sedan den tidigare nämnde Wolfgang Schads tankar om djurens funktionssystem för att demonstrera detta, utmynnande i en annan teori för evolutionen än Darwins. Liksom i växten är det fråga om utvecklingen av En organism ur sig själv enligt formeln mångfald i enhet, en organism som
har den dynamiska förmågan att kunna dela upp sig själv (self-difference) (293, 295, 300). Men det ena utesluter inte det andra, kan man tillägga.
Men än mer klargörande är, tycks det mig, Bortofts jämförelse med att läsa en text. Det är en avgörande skillnad mellan att ta del av enskilda bokstäver och ord och att fortlöpande avläsa en texts mening. Bokstäverna och orden överskrids i läsakten, men det betyder inte att dessa har förbundits genom några externa relationer på sin egen nivå. Det är fråga om att uppleva två skilda nivåer samtidigt, alltså att på en gång se bokstäver, ord och meningen med helheten, att se dem sammanhållet. Att samtidigt se på båda sätt är den andra meningen med ”comprehensively”.
I Goethes vetenskap är de enskilda sinnesintrycken ekvivalenta med bokstä- verna och de interna förbindelserna (växtens metamorfos!) med meningen. Det fordras alltså en stegring i synförmågan för att se dem sammanhållet, och Goe- thes sätt att bedriva vetenskap är en praktisk träning för en sådan stegring (293, 295).
I ett sista långt avsnitt av kap. 6, ”The Twofold”, tvåfaldigheten, överraskar Bortoft genom att på Goethes och sin egen sida mobilisera den sene Wittgen- stein (varvid han hänvisar till [399 f.] en ”exceptionell biografi” av Ray Monk, Ludwig Wittgenstein, 1991). Wittgenstein följde Goethe, menar han, i att se sam- manhållet och på så sätt uppmärksamma sambanden, det vill säga se hur ting redan står i förbindelse med varandra utan att behöva förenas genom något tredje. ”Wittgenstein säger att hans sätt att gå till väga – som är Goethes – är motsatsen till det traditionella i filosofin […] det exakt motsatta mot Sokra- tes” (301, Monk 338).
Wittgenstein frågar sig vad som fattas för den som inte kan se förbindelser sådana som dem som får giraffhuvudet att framträda i bilden här ovan och sva- rar: ”Det är inte absurt att svara: fantasins makt.” (304) Varvid man skall obser- vera, att fantasi (imagination) här betyder ett slags förståelse eller tänkande, där ”att se och förstå är ett” (304) (men ligger på olika nivå).6Vi ser både med sin-
nena och med fantasin tillsammans, både med det yttre ögat och det inre. Synsinnet ser åtskillnaden mellan bestämda delar och fantasisynen (imagina- tive vision) ser samtidigt deras förbindelse och helhet. […] Det är utvecklingen av denna tvåfaldiga syn Goethes sätt att se arbetar med, inte med att ersätta ett slags seende med ett annat. Det handlar inte om att framställa en alternativ för- klaring av fenomenen, utan om ett alternativ till förklaring. (306)
Detta har kallats ”dubbelsyn”, men Bortoft föredrar ”tvåfaldighet” (twofold), en term han hämtat från William Blake:
Twofold always. May God us keep,
From single vision, and Newton’s sleep! (401)
Och tvåfaldigheten är inte dualism. Goethes sätt att bedriva vetenskap är icke- metafysiskt. ”Nu kan vi börja se vad som ersätter metafysiken: tvåfaldigheten” (307 f.).
Här återupptas parallelliteten med språket från bokens början (se avsnittet ”Naturens helhet” ovan). ”När vi ser [växtens] metamorfos, försvinner inte de individuella organen – precis som bokstäverna i ett ord inte försvinner, när vi läser ordets mening” (306). ”Goethe förstod detta, när han talade om sitt sätt att se som att läsa naturens fenomen. […] ’Den fundamentala skillnaden [gent- emot huvudfåran i vetenskapen] är hans försök att lära läsa i Naturens bok i stället för att analysera dess konstituerande delar’” (309). (Men inte på det sät- tet, bör man kanske tillägga, som i dramatiska naturförlopp läser tecken på Guds vrede etcetera.)
Parallellen med språket och därmed avståndstagandet från kausaltänkandets mekanismer leder fram till finalen i kapitel 6:
Naturens helhet skall inte förstås som något slags fält, vilket skulle reducera den till en kausal agent, utan som besläktad med mening i språket. På det sättet blir språket modell i stället för mekanismen. Det drar med sig en fundamentalt annorlunda ontologi för naturen: tvåfaldens ontologi. Det är det radikala steg Goethe tog i vetenskapen. […] Att förstå naturen som språk bildar grunden för Goethes vetenskap, liksom metafysiken bildar basen för huvudfårans veten- skapliga företag [’Platoniserad fysik är metafysik i förklädnad’, 184]. (319 f.) ”Men”, slutar Bortoft, ”medan det senare nu är väl utvecklat, är Goethes natur- vetenskap vid jämförelse inte mycket mer än en möjlighet – just som huvud- fårans vetenskap själv en gång var.”