De båda nyckelbegreppen i bokens titel, helhet och ”way of science”, avhandlas redan i den första och kortaste studien ”Authentic and Counterfeit Wholes”. Goethe dröjer länge fjärran, men allt har bäring på honom.
Man kunde tycka att begreppet helhet skulle vara oproblematiskt, men Bor- toft visar, att det förhåller sig tvärtom. Som framgår av rubriken skiljer han nämligen mellan ”autentisk helhet” och ”kontrafaktisk” eller falsk och demon- strerar skillnaden med exempel.
Det första exemplet är hologrammet, alltså det speciella slag av fotografisk en alternativ vetenskap
plåt, som produceras med laserstrålar, strålar som håller samman och inte sprids, på liknande sätt som en ren ton jämfört med buller. Om man belyser denna plåt med ljuset från lasern, som producerade den, framträder det fotograferade objektet i tredimensionell form. Och det märkligaste: om man bryter sönder plåten, fungerar var och en av bitarna på samma sätt: också de ger en fullstän- dig bild i tre dimensioner. Bilden förblir hel, fastän plåten är sönderbruten. I det här fallet kan man alltså inte säga att helheten är gjord av delar.
Än mer klarläggande är kanske ett annat fall. Det gäller läsning av en skri- ven text, alltså just det område som jag själv ägnat mig åt under min yrkes- verksamma tid. Om läsning skall vara meningsfull är det naturligtvis inte bara fråga om att upprepa orden allt eftersom de kommer upp på sidan. Verklig läs- ning är en fråga om tolkning, men inte en tolkning som våldför texten med våra egna förutfattade meningar utan en som verkligen förmedlar textens mening.
Frågan är då vad eller var denna mening är, en fråga som sällan har ställts och än mindre besvarats. Tydligtvis kan meningen inte gripas som ett vanligt objekt. I stället måste den ha något att göra med hela texten. Och här står vi inför den fundamentala distinktionen mellan helhet och totalitet (en distink- tion som jag själv tidigare försökt introducera i Romanen i din hand [s. 114], men utan större framgång). ”Meningen är textens helhet, men denna helhet är inte detsamma som textens totalitet” (7). Skillnaden framgår, visar Bortoft, av att vi inte behöver textens totalitet för att förstå dess mening. Redan vid läs- ningens början tycker vi oss ana meningen, men detta första uppslag justeras sedan fortlöpande genom upprepade återkopplingar under läsningens gång. Varje del innehåller på något sätt textens mening.
Likheterna är alltså stora med hologrammet. Textens totalitet kan jämföras med mönstret av tecken på hologramplåten och dess mening med hela den bild som kan fås att framträda, när plåten eller dess delar belyses. ”Helheten är när- varande genom hela texten, så att den är närvarande i varje del […] ibland kan vi rentav finna att det just är förståelsen av en enda passage, som plötsligt lyser upp textens hela mening för oss.” (8) Ett exempel på en sådan passage är det långa citatet från Kant, som jag anfört ovan. Det är ett nyckelställe, i vars ljus Bortofts hela bok kan förstås.
Vad vi här har att göra med är ”den hermeneutiska cirkeln”, noterar Bortoft (en cirkel som dock i själva verket är [eller bör vara] en spiral). ”För att läsa en författare bör vi först förstå honom, och ändå måste vi läsa honom först för att förstå honom” (8). Detta står i motsättning till logiken, och ändå är det just den här erfarenheten vi gör varje gång vi läser en text – liksom också skriver
en. Den ömsesidiga relationen mellan del och helhet visar att förståelseakten inte är en logisk akt. Logiken är analytisk, medan meningen är holistisk. För- ståelse kan alltså inte reduceras till logik.
Hologrammet hjälper oss att se att det väsentliga i helheten är att den är hel. Det tycks vara en tautologi, men den hjälper oss att se helhetens primat. Denna förblir hel, även när den, som i hologrammet, kan brytas ner i många fragment. Detta står i motsättning till vårt vanliga sätt att se helheten summativt, som en addition och integration av delar. I det fallet kommer helheten efter delarna, i en lineär följd (9 f.).
Men den autentiska helheten är inte senare än delarna, inte heller tidigare. Helheten beror av delarna för att framträda, men delarna är också avhängiga av helheten för att bli betydelsebärande och inte bara ytliga, separata enheter. ”Helheten framträder simultant med ackumuleringen av delarna, inte därför att den är summan av delarna utan därför att den är immanent i dem” (kurs. här). Denna dubbla rörelse upplever var och en som talar och läser, lyssnar och skriver. När vi förstår, sammanfaller de båda rörelserna. När vi inte förstår, pas- serar vi bara längs med delarna (11 f.).
Helheten är inte närvarande som ett ting, som något yttre. På det planet är den frånvarande. Men det är en aktiv frånvaro som betingar vår upplevelse av delarna. Och Bortoft exemplifierar med skådespelare, som skall framföra en pjäs. De tvingar sig inte på den, som om den skulle vara ett objekt att behärska, utan de lyssnar och lever sig in i den. I bästa fall spelar de inte pjäsen utan spe- las av den. Pjäsen talar genom dem, ”inte som ett objekt men som en aktiv frånvaro” (15 f.).
Därmed har han också bäddat för att begrunda helhet i vetenskapen.2Det
program för vetenskapen som Kant formulerade i det långa citatet ovan inne- bär att vetenskapen bara kan närma sig helheten, som om den vore ett ting bland andra ting. På grund av sin metod ”som förordnad domare” blir veten- skapen stående med ”en fragmenterad värld av ting, som den sedan måste för- söka sätta samman” (17).