Men det är just detta som är det stora. Goethes vetenskap är verkligen en möj- lighet, ett alternativ. Bortoft återvänder här till tanken på betydelsen av den orga- niserande idén i vetenskapen. Och han pekar än en gång på hur enligt honom centrala idéer i kulturhistorien blivit avgörande för vetenskapens utveckling: Kopernikus’ avhängighet av renässansens ideal av symmetri och harmoni och Darwins beroende av samhällsförhållandena i hans samtids England med kon- kurrens och utslagning. Kopernikus projicierade symmetrins och harmonins
ideal inte bara på kosmos utan också på vetenskapen själv. Vetenskapen skulle bedrivas som ett sökande efter matematiska harmonier, som är dolda för sin- nena. När detta överfördes från astronomi till fysik av Galilei, blev det recep- tet för den matematiska fysik vi alltjämt lever med.
Men denna ”stil” i fysiken framkommer alltså inte från vetenskapen själv utan är enligt Bortoft av kulturhistoriskt ursprung. Det är därför ingenting absolut med den, ingenting som tvingar oss att acceptera den med uteslutande av andra möjligheter. Det kan därför också finnas möjligheter för andra slag av vetenskap.
Det är detta steg som Goethe tog. Han gick genom en annan dörr till naturen än den som hade tagits i den vetenskapliga revolutionen. Han utvecklade ett nytt slags vetenskap, […] som kan kallas vetenskapen om naturens helhet. […] Det viktiga här är att naturen kan framträda matematiskt – och vad som fram- kommer är den matematiska aspekten av naturen. Men denna utesluter inte andra, och naturen kan framträda i andra aspekter, om man nalkas den på rätt sätt. (323 f.)
Den matematiska vetenskapens sanning är också något som måste förverkligas, det vill säga uppnås, den kan inte bara ”upptäckas”. På samma sätt med Goe- thes vetenskap om naturens helhet, den väntar ännu på sin fullbordan (324 f.). Kvantitetens vetenskap och helhetens är ojämförbara, men det är ingen orsak till pessimism. ”Vart och ett av dessa perspektiv uppenbarar naturen som den är i sig själv […] men inte exklusivt.” Båda är sanna, kompletta i sig själv, men ingen är heltäckande. Det är som med ankan och kaninen. Var och en är hela figuren och inte en del av den, men inte exklusivt (326).
Än en gång behöver vi här perspektivet ”mångfald i enhet”,7menar Bortoft.
Olika slag av vetenskap uppenbarar olika aspekter av naturen, men inte olika delar. Det finns en annan möjlighet bortom en och många. Sanningen kan vara varken en eller många utan En sanning som är mångfaldig. Det är ett högre perspektiv, som vänder ut och in på en och många. Det finns inte längre ett val mellan objektivism och relativism, utan det finns ett nytt sätt att förstå, som överskrider denna dikotomi genom att se en och många på nytt sätt (326 f.).
Naturens kvantitativa aspekt visar oss naturen som kvantitet; den kausala aspekten naturen som orsak. Men det finns också naturen som helhet, och vetenskapen om den kompletterar de båda andra (327).
Kännetecknet för den moderna vetenskapen är att den är analytisk, fortsät- ter Bortoft. Det är fråga om att dela upp i element, som är yttre i förhållande till varandra. Det speciella innehållet är inte så viktigt, vad som betyder något
är sättet att se. ”Budskapet vi får är att allt är sammansatt av delar, som är obe- roende och utanför varandra och som därför kan förbindas med externa rela- tioner. Men vi är inte medvetna om detta, därför att vår uppmärksamhet är koncentrerad på vad som råkar vara det speciella innehållet och inte på det sätt att se som det innebär.” (329)
Men Goethe visade oss på ett annat slags vetenskap, som inte är analytisk. Den skall inte ersätta analytisk vetenskap utan komplettera den. Poängen är att analytisk vetenskap är en ensidig utveckling, och det är denna ensidighet, som inte ligger i naturen själv utan är historiskt grundad, som behöver över- vinnas.
Den nya vetenskapen är holistisk i stället för analytisk, och den skulle kunna fylla samma kulturella funktion som den analytiska, det vill säga att vara ett medel för att uppodla ett medvetande, men i detta fallet ett helhetsorienterat sådant. Oberoende av det speciella innehållet skulle innehållet på en högre nivå, som denna vetenskap bär med sig, vara det holistiska sättet att se. Detta skulle kunna vara den kulturhistoriska betydelsen av den vetenskap som Goethe var föregångsman för (330).
I det föregående har jag tillåtit mig att fälla in ett antal egna erfarenheter i tanke att de skulle kunna sidobelysa Bortofts tankar om Goethes tankar. Det är möj- ligt att detta kan irritera någon, men kanske kan det också lätta upp Bortofts stundom ganska abstrakta filosofiska resonemang.
Därtill kommer att jag under läsningen av boken gång på gång gladdes åt att se mina egna tankar och erfarenheter bekräftade, något som var ett viktigt incitament till att skriva om den (jämför min hemsida www.lagerroth.com). Men kanske kan bekräftelsen eller i varje fall belysningen också gå åt andra hål- let. Mina erfarenheter kommer från studiet av de fiktiva världar som kallas romaner, och det är nog lite originellt i sammanhanget. Tillsammans kan kan- ske Goethes, Bortofts och mina egna erfarenheter verka starkare än var och en för sig.
Noter
1 Hämtat från Bertil Romberg, Att läsa epik, 1970, s. 7. Liknande uppställning i Göran Lind- ström, Att läsa dramatik, 1969, s. 7.
2 En forskare som tidigare gjort just detta är Stig Lindholm i boken Kunskap – från frag-
ment till helhetssyn från 1985; se särskilt kap. 2 och 6–7. Det är en beundransvärd presta-
tion, särskilt med tanke på att den utförts inom det svenska forskarsamhället, där sådant erland lagerroth
annars lyst med sin frånvaro. Lindholm fokuserar dock inte den distinktion, som är cen- tral hos Goethe och Bortoft, nämligen mellan autentisk och kontrafaktisk helhet. 3 Texten finns t.ex. i Cleanth Brooks, The Well Wrought Urn, 1949, s. 264 ff. Överlägsen kom-
mentar på s. 163–175.
4 I Joachim Israels viktiga bok Språkets dialektik och dialektikens språk från 1980 ses helhet,
process, relationer och relationer mellan relationer som de fyra grundläggande kategorierna
i dialektiskt tänkande, varvid relationerna inom ramen för en helhet med nödvändighet är interna.
5 Se vidare min bok Den klarnade erfarenhetens förvärv, 1996, s. 130 och 136 f.
6 I en sen not (292 på s. 402) konstaterar Bortoft, att termen ”imagination” i hans bok används på ett annat sätt än det vanliga. Det är fråga om ett sätt att varsebliva och inte om lös fantasi, om en förmåga, som utvecklats genom ”disciplinerat arbete” och som inte har med dagdrömmeri att göra.
7 Fråga är om inte begreppet mångfald i enhet är ännu mer användbart. Kan inte univer- sums utveckling, livets blomstring och individens bildning också ses på detta sätt? Hade inte universum, livet och individen från början förmåga till självdifferens, som fick dem att blomma ut i denna oerhörda mångfald? Men då inte på något deterministiskt sätt. ”Varje särskild utveckling […] kommer till, när den manifesterar sig, och är inte utbildad innan den framträder” (267). Och utvecklingen är oavslutad (260). Ken Wilber talar här om ”Kos- mos självtranscenderande drivkraft” (En kortfattad historia om allting, 2003, s. 42 ff.). Men möjligheten mångfald i enhet tycks ligga latent. Fråga är om man behöver tänka sig någon särskild ”kraft” bakom förloppet?