Så långt har min framställning, i enlighet med Bortofts bok, varit ganska abstrakt och vittnat om att författaren i grunden är (vetenskaps)filosof. När han kommer till den tredje avdelningen i del II, kallad ”Goethe’s Organic Vision”, och då först till ”Växtens enhet”, väntar man sig större konkretion. Och så blir det också till att börja med. ”Den blommande växten”, konstateras det, ”beskrivs vanligen i elementära böcker i botanik, som om den vore en yttre sam- mansättning av olika delar […] som är separata och oberoende av varandra. Det finns ingen antydan om någon nödvändig relation mellan dem. Detta är den analytiska växten […].”
”I motsats till detta såg Goethe växten holistiskt. Han upptäckte en annan dimension i växten […], i vilken dessa olika organ är intimt förbundna. Fak- tum är att han upptäckte att de i realiteten är ett och samma organ.” (77 f.) Och från Goethes italienska resa citerar han dennes plötsliga insikt: ”Allt är blad. Denna enkelhet möjliggör den största mångfald.” På detta sätt ”gjorde han [Goethe] växten synlig i dess egna termer, så att ’den visar sig själv i sig själv’. […] växten blir sitt eget språk”, den ”talar för sig själv” (80 f.).
Så långt är allt väl, men sedan blir det abstrakt-filosofiskt igen på ett sätt som inte tycks mig göra Goethe rättvisa här, där han är så konkret.
Jag skall därför nu fälla in ett större parti från en uppsats jag skrivit tidigare, ”Livet som växande och världen” (Tanke och känsla 1992, s. 12–21). För att inte splittra upp det centrala ämnet Goethe och växterna fortsätter jag sedan med fyra partier om växterna från Bortoft.
Min uppsats tar sin utgångspunkt i en liten dansk bok som heter Organisme- tænkningen i dansk litteratur 1770–1870 från 1975. Den har tre författare, men den som angår oss är Aage Henriksen, pensionerad litteraturprofessor i Köpen- hamn och en gång för övrigt dansk lektor i Lund. Boken är del av ett större komplex i fyra delar, som kallas Ideologihistorie I–IV. Aage Henriksen tycks vara mannen bakom hela projektet.
Det som sådde fröet till den här uppsatsen är dock inte vad Henriksen har att säga om dansk litteratur, utan vad han har att säga om Goethe (s. 16 ff.). För det är hos Goethe som han finner organism-tanken bäst utvecklad, och han gör det i en dikt av Goethe från 1798 som heter ”Die Metamorphose der Pflanzen” – alltså växternas förvandling.
Mest känd har Goethe blivit för sin färglära, som alltigenom är en protest mot Newton. Men nästan lika stor uppmärksamhet har hans morfologi fått. Morfologi betyder formlära. Det tycks som om det är Goethe själv som första gången har använt ordet om växternas och djurens former, eller rättare om hur dessa former kommer till, frambringas i växandets stund i varje enskild indi- vid. Goethe arbetade med det här problemet i många år, och när han 1790 publicerade en skrift, som då hette Versuch der Metamorphose der Pflanzen zu erklären var det inte någon dilettantisk poet som hade fört pennan i en tillfäl- lig hobbyverksamhet utan en professionell naturforskare. (Skriften, som är på 39 sidor i Hamburgutgåvan, anförs i artikeln ”Botanik” i Svensk uppslagsbok 1947). Ja, studien var så professionell att Goethe fann sig föranlåten att för sina väninnor i allmänhet och sin hustru i synnerhet skapa en mer poetisk variant på elegiskt versmått. Också den heter ”Die Metamorphose der Pflanzen”, och den är en lycklig förening av naturvetenskaplig dikt, filosofisk dikt och kär- leksdikt.
Det är alltså i den dikten som Aage Henriksen finner organismtankens grunddrag, och han gör det så skickligt att jag skall följa hans framställning i en blandning av referat och citat. Men det ska än en gång understrykas att det originella med Goethe alltså är att han här inte behandlar växten som något färdigt objekt för analys och abstrakt systematik utan i stället just som växande, i tillblivelsens stund. Det bör också sägas att jag inte har hittat någon översätt- ning till svenska av dikten, utan jag översätter från originalet under beaktande av den danska översättning som Henriksen citerar.
I dikten möter vi diktaren och hans älskade i myllret av blommor i trädgår- den. För att den älskade inte skall bli förvirrad av mångfalden, uppmanar Goethe henne:
Se på växten, hur den undan för undan blir till
hur den steg för steg förs fram till blomstring och frukt.
Att på detta sätt betrakta växandet självt som ett fortskridande förlopp fordrar att man supplerar det man i ögonblicket ser med det man minns och det man föreställer sig: tidigare stadier i växtens tillkomsthistoria och senare. Så måste man tänka om man skall förhålla sig till det i det levande som lever. För man kan inte se växten växa.
Då ser man att en levande organism som växten inte formas eller präglas utifrån som stenen i havet. Och den kan inte tänkas samman led för led genom en addition. De enskilda leden betingar inte varandra, utan är i sin ömsesidiga verkan betingade av helheten. ”Visst är växten bunden till växtställets fysiska och kemiska villkor, men vad den upptar och bearbetar formas efter inre växtlagar, som näringsmiljön väl kan modifiera men inte bestämma.”
I växten möts alltså två storheter: miljöns fysiskt-kemiska värld och växtens egen formande kraft, ”som inordnar dessa material i ett fastlagt växtförlopp”. Genom att iaktta en art under olika näringsförhållanden ”närmade sig Goethe föreställningen om denna arts grundform”, och genom att samordna olika arters rad av förvandlingar skapade han sig en föreställning om typen, ”urväxten”, det komplex av verkande lagar, som styr växternas förvandlingar.
Om det är något människor känner till från Goethes morfologi, så är det just ”urväxten”, ”die Urpflanze”, ”the archetypal plant”. Men det är alltså inte fråga om ett darwinistiskt begrepp, någon sorts förfader långt tillbaka i histo- rien. På trots av alla fördömanden från den sedan 1600-talet rådande vetenska- pen tänker Goethe teleologiskt eller finalt, i ändamålsorsaker. Det är fråga om växtens ”Bildungstrieb”, dess bildningsdrift, eller rättare det mönster denna drift följer. Under sina försök att tänka växten i vardande försökte Goethe ”fasthålla en bild av den verkande kraften i växten, skild från alla de element, som den i sin utveckling upptog och i sitt vissnande frigav igen till omvärlden”.
Schiller förklarade att det här inte var fråga om någon erfarenhets-kunskap utan om en idé, något man i bästa fall kunde tänka. Det gjorde Goethe olyck- lig, och han svarade, att då har jag ”idéer utan att veta det, och kan t.o.m. se dem med mina egna ögon” (Bortoft 304). Och han kallade den här förmågan – som han själv tydligen hade i rikt mått – för det åskådande omdömet; han
talade också om att allting i vetenskapen beror på att man har en aperçu, en överblick. Och den isolerade, formande kraften kallade han efter Aristoteles för entelekin.
Vad Goethe i skriften och i dikten vill framställa är hur entelekin genom fröet kommer till det fysiskt-kemiska materialet och tar det i bruk. Och vad han finner är för det första, att det i växten är samma ”ansatsform” eller ”mor- fotyp”, som förändrar sig i en fortlöpande förvandling, nämligen det som vi i brist på bättre måste kalla blad. De första bladen, hjärtbladen, är hela och enkla, ja barnsliga, men sedan blir bladen alltmer avancerade och brer ut sig alltmer, ju högre upp på den växande stammen de skjuter fram.
Men så uppträder en motkraft, en koncentrerande, sammandragande ten- dens. Ådrorna på ”bladen” blir snävare, flikarna drar sig samman och form- kraften samlar sig kring stjälken till den framväxande blomkalken. Det är den andra fasen. Och ur blomkalken sprider sig i en ny metamorfos blombladen. Och sedan koncentreras bildningskraften på nytt, nu i än mer omvandlad form, till ståndare och pistill. Och vidgas åter i den växande frukten. Och drar sig sam- man i fröet. Men hela tiden är det alltså bladets ”ansats”-form som varieras, för- nyas.
Detta är alltså växandet som successivt förlopp: tre faser av utbredning och tre av sammandragning. Men det finns också ett simultant växande, det som via fröet försiggår som ett växande från generation till generation. Man kan också i ordets egentliga mening tala om två slag av fort-plantning: den enskilda plantans sätt att breda ut sig och artens sätt att utbreda sig. Det är fråga om två yttringar av entelekin, livskraften, om man så vill. Bara man inte ser denna kraft som något fysikaliskt-mekaniskt.
Både den vetenskapliga uppsatsen och dikten är genomtänkta, avklarnade – inga lösa hugskott utan ett genomarbetat empiriskt material och ett genom- fört, medvetet sätt att tänka. Att tänka på växtens helhet i tillblivelse och sam- tidigt på varje enskild del. Att se det yttre och förstå det inre. Att se fenome- nen men samtidigt förstå hur de fungerar. Att förklara fysiologiskt, men sam- tidigt förstå helheten i en enda sammanhållen tolkning. Ja, just tolkning – likheten med tolkning av litterära verk är slående, allt i motsats till Newton och Descartes och hela 1600-talsvetenskapens atomiserande, reduktionistiska, kausala, mekaniserande, determinerande sätt att tänka – det som vi alltjämt är fångna i.
Detta är något Goethe själv alltså var högst medveten om. I en rad slagkraf- tiga prosastycken och dikter har han polemiserat mot Newton och hans form av vetenskap. Men han hade inga illusioner. Ställd inför 1800-talets tilltagande
”fysikalism” skriver han, åttio år gammal: ”Vi, och kanske några få andra, skall bli de sista i en era, som inte snart skall komma tillbaka” (Goethe and the Sci- ences 342). Nej, kan man tillägga, inte förrän i dag, det vill säga om dagens ansat- ser till ett nytt tänkande skall kunna utvecklas till en ny ”era”, det är ännu i hög grad oavgjort. Men på den saken beror, såvitt man kan förstå, mänsklig- hetens och Jordens framtid.
I motsats till den vetenskapliga uppsatsen fortsätter dikten utöver det rent botaniska. Vad diktaren visar sin älskade hos blommorna gäller också djuren – och dem själva:
Men har du först dechiffrerat gudinnans heliga skrivtecken, överallt ser du dem då, om också i annan stil.
Långsamt kryper larven, fjärilen fladdrar beskäftigt; plastisk kan människan själv ändra sin fastlagda form!
Det är med lagarna för bladens förvandling som med bladen själva – också lagarna kan framträda i förändrad form och ändå i princip förbli desamma. Rörelse uppåt, utveckling, är själva tillvarons riktning. Så kan diktaren till sist för sin älskade peka på hur deras egen bekantskaps grodd har spirat till djup sympati, till vänskap, ”och hur Amor till sist har utvecklat blomstring och frukt”. Och dikten slutar med att peka på själva den scen som den gestaltar:
Se, kärleken söker en högsta frukt, / … /
så att ett par, förbundet i samma betraktande av världen, i en harmonisk vision finner det högre liv.
Rörelsen uppåt fortsätter hos människan i det andliga livet, i utvecklingen av tanke och känsla, medvetande och personlighet. Och om detta naturligt nog inte gestaltas närmare i dikten, så framställs det så mycket mer i andra verk av Goethe: Faust och Wilhelm Meister. Och i den genre som dessa verk gav upp- hov till: bildningsromanen. Bildningen av en harmonisk, mångsidigt utvecklad personlighet i ett harmoniskt förhållande till omvärlden. Ett förverkligande av den enskilda människans bildningsdrift och enteleki. Och, kan man tillägga, riktigt förståeliga blir Faust och bildningsromanen först mot bakgrund av – ”Die Metamorphose der Pflanzen”.
Så långt min uppsats om ”Die Metamorphose der Pflanzen”. Nu åter till Bor- toft.