På sin resa genom Alperna till Italien såg Goethe många växter, som han redan var bekant med, men de var på olika sätt annorlunda: spädare, läderlika och så vidare. Men alltjämt såg han att växtens Enhet manifesterade sig i varje enskilt
exemplar, men aldrig fullständigt. Bara på så sätt kan den förbli sig själv, för om den skulle framträda i sin helhet skulle den ha fixerat sig, det vill säga vara död.
Från iakttagelser som dessa gick Goethe vidare till att begrunda hela växtri- ket som En växt. ”När hela växtriket ses i perspektivet ’mångfald i enhet’ […] så finns det bara En växt.” Och den kallade han ’Urpflanze’, vilket Bortoft över- sätter med ”archetypal plant”. Men det är, som tidigare sagts, alltså inte fråga om någon historisk urform, någon darwinistisk begynnelse, vad det ofta har uppfattats som. Då ser man inte som Goethe. ”Det Ena är varken abstrakt eller verkligt och skilt från de många materiella växterna […]. Det manifesterar sig konkret i de många […]. I Växtens organiska värld skapar det Ena de många ut ur sig själv” (263 f.).
Allt detta kan låta krångligt, kanske metafysiskt, men när Bortoft konstate- rar att Goethe på detta sätt undvek två ytterligheter, som alltid plågat det väs- terländska tänkandet, faller bitarna på plats. Å ena sidan undvek han nomina- lism/empirism, som menar att det bara finns många och att enheten blott är en abstraktion. Och å den andra den enögda platonismen, som menar att det ena (idén) är skilt från delarna och äger en verklighet oberoende av dem, medan delarna är mindre verkliga och avhängiga av idén.
”Dessa två synsätt”, kommenterar Bortoft, ”är motsatta vägar att effektivt förlora vår kunskapsteoretiska balans. Vart och ett representerar ett patologiskt fall, som kommer sig av att man lutar för mycket åt endera hållet, antingen mot de många eller mot det ena. Goethes sätt att se å andra sidan försöker hålla en kunskapsteoretisk balans […] men utan att detta bara är en kompromiss.” (264 f.)
Kan det vara klarare? Strindbergs ”Esplanadsystemet” stiger fram för mitt inre öga:
Här rivs för att få luft och ljus; Är kanske inte det tillräckligt?
Men Goethe gick också bortom denna intellektuella intuition ”till att uppleva denna växt direkt i tänkandet” (265). ”På samma sätt som han [genom att stu- dera dess tillkomst] kunde se in i den individuella växten för att varsebli den holistiskt, såg han nu in i alla växter holistiskt. Han såg in i tillkomsten av väx- terna så djupt, att han såg alla växterna som en växt. Vad han såg kunde beskri- vas som ’möjligheten av en växt’.” (84)
Genom citat från Goethes skrifter kan Bortoft följa hur han utvecklade erland lagerroth
denna förmåga, så att han till sist upplevde hur ”en kaskad av blommor sprang fram ur synorganet (som här betyder fantasin fungerande som ett varsebliv- ningsorgan), nya blommor som fortsatte […] så länge hans uppmärksamhet varade […] Goethe hade uppodlat hos sig själv det varseblivningsorgan, som fordrades för medveten delaktighet i urväxten.” (265 f, 83) Det är om detta den tidigare anförda replikväxlingen med Schiller 1794 handlar (304).
Men det finns ytterligare distinktioner att göra. ”Det skulle vara fel att tänka på varje individuell form, som urväxten antar, som om den [formen] skulle ha varit närvarande redan innan den framträdde. Varje särskild utveckling från urväxten kommer till, när den manifesterar sig, och är inte utbildad innan den framträder.” (267) Och vidare: ”Något som är internt dynamiskt och obestämt kan inte vara annat än självbestämmande. Urväxten, som ständigt förändrar sig, ger form till sig själv i stället för att formas av yttre påverkningar. Detta ’formande av sig själv i enlighet med sig själv’ kallade Goethe för ’enteleki’. […] Självbestämmandet är den faktor som för urväxten bortom varje meka- nisk återgivning. […], självbestämmandet som är att leva. Detta är livet självt.” (268)
Javisst, men på vägen samordnar Bortoft detta med ett förnekande. Det icke- levande ”kan alltid förstås som bestämt av något annat än sig själv”. Vi vet där- för ”att vi inte kan gå från det icke-levande till det levande, från det som bestäms av något annat till det som bestäms av sig själv. Därför vet vi att det levande inte skulle ha kunnat framgå på något sätt från det icke-levande.” (268)
Här tar Bortoft på sig en stor börda, som tycks kräva ett Gudsingripande à la första Mosebok för att skapa liv. Men bördan är alldeles för stor, därför att självorganisation är ett generellt fenomen, som gäller både levande och dött – självorganisation till självutformning hos virvlar i luft och vatten, snöflingor, lågor från ljuslågan till skogsbranden, kretsloppen av vatten, kol och metaller etcetera i Jordens tillvaro och solenergins oändligt komplicerade kretslopp genom jordiska system av alla slag. Om detta har jag själv skrivit ett antal böcker. Virvlarna i luft och vatten är visserligen alla virvlar, kan det sägas, men var och en är ändå olik de andra, precis som snöflingorna är – och precis som blommor är lika och olika, bestämda av inre och yttre krafter.
Det här är naturligtvis ingen lösning på livets uppkomst. Men det gör ändå skillnaden mellan icke-liv och liv något mindre, gör det kanske något mindre gåtfullt att det ena kunnat omvandlas till det andra. Eller för att tala goetheska: det är fråga om den oorganiska naturens metamorfos till den organiska.