lars österlin tillhörde sedan 1971 Vetenskapssocieteten. I Lund växte han upp, här tog han studen- ten knappt arton år gammal, och här disputerade han 1960. Om Lund forskade han, och här har han sin grav. Han var i hög grad lundabo, men vistades och verkade under stora delar av sitt liv på helt andra platser. Han föddes 1923 i Taohwalun i Hu- nanprovinsen i mellersta Kina, var 1956–57 sjömanspräst i Philadelphia, 1964–65 Visiting professor vid Guru- kul Lutheran College i Madras i In- dien och 1967–71 docent i Köpen- hamn. Från 1978 var han adjungerad professor i missionsvetenskap med
ekumenik inom teologiska fakulteten vid Lunds universitet och samtidigt kyr- koherde i Hyby och 1982–88 domprost i Linköping.
Österlins gärning uppvisar en kontinuerlig spänning eller snarare växelver- kan mellan lundensiskt och internationellt, lundensiskt och nordiskt, lunden- siskt och svenskt. Det lundensiska och det internationella knöts samman i Lunds missionssällskap. 1961 blev han redaktör för sällskapets tidning Den evan- geliska missionen, som snart bytte namn och moderniserades till Missionsorien- tering. Senare blev han missionssällskapets ordförande. I sitt sista arbete, Kors- tågen till Kina (2005), återvände han till Svenska kyrkans missions engagemang i Kina, där hans far, Gustaf Österlin, 1920–31 och 1937–39 ansvarade för verk-
samheten. Vad som börjat som ett ”storsvenskt” projekt under Nathan Söder- bloms ledning, blev ett framsynt och särpräglat missionskoncept, med själv- styre och anknytning till den lokala kulturen som viktiga delar i ett nytt möns- ter.
Såväl hans svenska som internationella engagemang låg på flera plan, i både kyrka och akademi. Efter ett flertal prästerliga förordnanden studerade han under ett år vid Columbia University och Union Theological Seminary i New York, där hans missionsvetenskapliga kompetens grundlades. Österlin hade ett särskilt intresse för anglikanskt kyrkoliv och var under flera decennier sekreterare i den anglo-skandinaviska teologkonferensen. När kyrkoledningarna i England och Sverige inför Borgå-överenskommelsen mellan anglikanska och lutherska kyr- kor uttryckte önskemål om en historisk framställning om relationerna mellan Church of England och Svenska kyrkan, skrev Österlin 1994 boken Svenska kyr- kan i profil. Ur engelskt och nordiskt perspektiv (2. uppl. 1997). Den engelska upp- lagan 1995 har den mera träffande titeln Churches of northern Europe in profile. A thousand years of Anglo-Nordic relations. Intresset för engelskt kyrkoliv förenas här med nordiska perspektiv. Österlin var starkt engagerad i det nordiska fors- karsamarbetet. Medan han 1967–71 tjänstgjorde vid Köpenhamns universitet blev han den förste sekreteraren i Nordiskt institut för kyrkohistorisk forskning. Han redigerade volymen Nordisk lutherdom över gränserna (1972) och medver- kade senast mycket aktivt i Nationalism och skandinavism i de nordiska folkkyr- korna (1998). Hans sista arbete blev en festskriftsartikel till en kollega i Norge: ”Brödrafolk och systerkyrkor i ett delat Norden. Reflexioner kring unionen mel- lan Sverige och Norge” (2006).
Redan två år före sin teol. kand.-examen hade Österlin publicerat boken Stockholmsväckelsen kring Lord Radstock (1947). Den tillägnades morföräldrarna, fängelsedirektören Gerhard Reutercrona och hans hustru Henny. Boken utgår från och ingår i ett släktsammanhang som han satte stort värde på, dock inte utan distans.
Den 477 sidor stora doktorsavhandlingen Thomanders kyrkogärning (1960) gav honom docentkompetens. Det är ett märkligt arbete, som än idag pekar framåt. Österlin bryter här med den biografiska schablonen. Efter ett inledande bakgrundskapitel får de båda huvudkapitlen rubrikerna ”Strävanden för kyr- kans förnyelse och självständighet” respektive ”Kampen för frihet och enhet inom kyrkan”. Medan en tidigare avhandling om lundabiskopen Thomander börjat närmast med ett stycke predikan i 1920-talets stil, skriver Österlin: ”J. H. Thomanders kyrkogärning bör ses mot bakgrunden av det begynnande 1800- talets olika strömningar inom kultur- och samhällsliv: idealismen och roman-
tiken, den religiösa nyorienteringen och väckelsen samt slutligen det nya sam- hällstänkande, som framträdde i den politiska liberalismen.” Han predikar alltså inte, men just genom att låta bli att förkunna säger han i själva verket mer om 1800-talets religiösa liv än föregångaren. Mest pregnant fångar han Thoman- ders insats i sin engelska sammanfattning: ”His proposals were a powerful attempt to prevent the great evangelical movements from seceding from the Church of Sweden.” Avhandlingen skrevs i Hilding Pleijels seminarium, men inspiration hade Österlin fått särskilt från professorn och lundabiskopen Edvard Rodhe, och i en artikel i Dansk Teologisk Tidsskrift 1962 lyfte han särskilt fram Rodhes historiografiska betydelse. En frukt av Österlins långa vetenskapliga umgänge med Thomander var att han med ett kritiskt leende kunde betrakta en odistanserad beundran för biografiska föremål, antingen den förekom hos lundensiska doktorander eller det gällde den i Uppsala vanliga beundran för Nathan Söderblom.
Österlin återvände till Lunds universitet som uppskattad universitetslektor på 1970-talet och byggde upp en avdelning för missionsvetenskap. Kompeten- sen för detta hade han grundlagt under studieåret i New York. 1978 sökte han professuren i kyrkohistoria. Utgången av ärendet blev att han istället förord- nades som adjungerad professor i missionsvetenskap med ekumenik. Han sam- lade sina doktorander till intensiva seminariedagar och grundade därmed något av en forskarskola innan detta ord ännu var uppfunnet. Arbetet blev mycket framgångsrikt. Om det berodde på den ovanliga organisationsformen eller på Österlins pedagogiska förmåga och inspirerande skärpa må vara osagt.
Biskop Thomanders Lund hade en särskild plats i Lars Österlins hjärta. Till Thomanders person och insats återvände han i ett antal artiklar i olika sam- manhang, till exempel i Kulturens årsbok 1978, Lunds stifts herdaminne II:1 (1980) och i Sveriges kyrkohistoria band 6 (2001). I Vetenskapssocietetens årsbok 1976 publicerade han ”Lundensiska kulturperspektiv. Ur J. H.Thomanders brev till J. U. Winberg 1817–1832”, som bygger på ny grundforskning. För Thoman- derska studenthemmet lade han i många år ner ett omfattande arbete. På slu- tet återgäldade ”husiterna” mycket av hjälpen.
Lars Österlin var en av dessa människor som lyckas förena omtanke och ironi, vänskap och distans. Som lärare presenterade han gärna stoffet i spän- ningsfyllda motsatser. Detta avspeglade sig också i hans författarskap. Thoman- derbiografin i Lunds stifts herdaminne börjar inte med Thomanders uppväxt, utan med hans biskopsvigning i Lunds domkyrka, förrättad av ärkebiskopen Henrik Reuterdahl, och konstaterar att ”det var ett märkligt ögonblick --- då de båda, Reuterdahl och Johan Henrik Thomander, nu möttes vid altaret i
Lunds domkyrka. De två var den tidens främsta kyrkoledare i vårt land, men de representerade var sin linje i kyrkodebatten.” Utifrån vänskapen, den hi- storiska motsatsställningen, och den förnyade vänskapen mellan dem, rullas sedan Thomanders hela biografi upp, med avsiktlig koncentration på kyrko- tänkandet och biskopsgärningen. Motsatserna och spänningarna – inte i per- sonligheten, utan i den historiska situationen – blir nyckeln till den vetenskap- liga och kyrkliga biografin.