Den tredje och största essän, ”Understanding Goethe’s Way of Science”, blir sedan en utvidgning av insikten från bilderna av giraffen, kaninen och ankan, att våra iakttagelser alltid innehåller en faktor utöver de rena sinnesintrycken. Denna faktor specificeras nu till ”den organiserande idén”, och det blir fråga om en väldig historisk exposé över den organiserande idén i vetenskaplig kunskap, den kunskap som alltså framgår ur ”en växelverkan mellan vad som ses och sät- tet det ses på” (138).
Detta blir i sin tur en lärorik tillämpning av principen att inte undersöka det en alternativ vetenskap
färdiga fenomenet utan i stället studera hur det kommit till, att – i det här fallet – se det ”i ljuset av vetenskapens historiska dimension” (213). Eller som Goethe uttryckte det: ”Vetenskapens historia är vetenskapen själv” (xi, 168, jfr 190).
Närvaron av en organiserande idé gäller redan den vetenskapliga observatio- nen – det är här den tidigare nämnda tanken om idéns betydelse i Galileis upp- täckter av bergen på månen och Jupiters månar avhandlas. Men framför allt gäller det vetenskapliga teorier om världens beskaffenhet. Höjdpunkten är här det stora partiet om Kopernikus, som visar Bortoft som en på en gång djärv och gedigen forskare, en inte helt vanlig kombination. I motsats till de flesta har han läst och begrundat originaltexterna och kan därmed fullfölja sitt pro- gram att studera, inte det färdiga föremålet för undersökningen, utan hur detta kommit till. Här som mångenstädes går han utöver Goethe, och han framstår i sin bok också han som en betydande tänkare.
Grundtanken är den tidigare anförda, att det inte är sinnesintryck och iaktta- gelser vid fysikaliska experiment, som är avgörande, utan i stället föreställningar, tankar, idéuppslag, med ett ord sättet att se. Bortoft anser sig kunna visa att det avgörande för Kopernikus var vad han fann hos tidigare tänkare. För det förs- ta upptäckte han hänvisningar till jorden som rörlig hos tidigare astronomer (dock tycks han inte ha lagt märke till Aristarkos). För det andra framkom, menar Bortoft, den nya teorin, inte från fakta (som i stor utsträckning talade mot den nya teorin), utan från en bestämd tankeriktning, nämligen nyplato- nismen, som fått en renässans under renässansen.
Kopernikus universum var i själva verket en ny organiserande idé, som hade sina rötter i en tankeskola och inte i nya empiriska upptäckter. Teorin är inte grundad på observation utan på ett nytt sätt att se, som är införd i vetenska- pen från en utomvetenskaplig källa. Så grunderna för den kopernikanska revo- lutionen är historiska och inte ”vetenskapliga”. (158)
Liknande undersökningar genomförs sedan för Galilei och Bruno och till sist också för Newton. Även dennes tröghetslag visar sig gå tillbaka på kultur- historien. Den upptäcktes inte empiriskt och kan inte heller bekräftas empi- riskt (168). På så sätt beläggs Goethes redan citerade tanke att ”vetenskapens historia är vetenskapen själv”. I ljuset av vetenskapens historiska dimension kan vi se både Newton och Goethe annorlunda (213).
Har också den moderna, nutida vetenskapen en grund i sådana organise- rande idéer? Javisst, kvantitet, mätning, matematik. För Aristoteles var kvan- titet ett sätt att se på världen som kom den att framstå som delar utanför varann, delar som kunde mätas och därmed matematiseras. ”Naturen ses då inom
ramen för ett perspektiv, som inte alls är en del av naturen utan som i själva ver- ket är en intellektuell omarrangering av naturen, som reducerar den till det rent kvantitativa.” En sådan strategi ger oss makt över naturen men skiljer oss också från den, så att vi upphör att uppleva naturen direkt. ”Vi börjar uppleva oss själva som åtskilda från och helt annorlunda än den, medan naturen i sin tur börjar tyckas livlös och tom.” (173 f.)
Atomismen introducerades explicit i fysiken av Galilei, men idén kom från de tidiga grekiska atomisterna Leukippos och Demokritos. Tanken fördes alltså in i den moderna vetenskapen från kulturhistorien och upptäcktes inte av veten- skapen själv (166 f.). Som så mycket annat är den inte ”en generalisering nådd genom induktion från experiment” (168). Eller som det heter mer generellt redan på s. 31:
Det har trotts vida omkring att vetenskapen går framåt genom användning av dess egen interna metod för att nå sanningen, så att vetenskaplig kunskap legi- timeras genom dess egen auktoritet. Det visar sig emellertid att det inte finns någon sådan metod, och vetenskap förstås bäst som en kulturellt grundad akti- vitet […]. Orsakerna för att acceptera en vetenskaplig teori har följaktligen ofta mer att göra med komplexa kulturella faktorer än med de interna förtjänsterna hos teorin i fråga.
Och så kommer den iakttagelse, som tycks mig särskilt slående: ”Faktum är att ’natur’ för längesedan ersattes av ’materia’” (kurs. här). (175, jfr 26). Javisst, natur- vetenskapen (med visst undantag för biologin) slutade för längesen att syssla med den natur som vi alla kan uppleva och glädja oss åt och som gladde inte minst Goethe, och reducerade denna till den avskalade, omänskliga abstrak- tion, som kallas materia. ”Föga under att den moderna vetenskapens utveck- ling har lett till kris för naturen.” (175)
Och inte bara det. Den värld, som vi upplever genom sinnena, är för den moderna matematiserade vetenskapen inte hela verkligheten, utan bakom den finns en annan icke-sinnlig värld som kan förstås med matematik. Och ”fysi- kens matematiska lagar uppfattas som skilda från materien, som de organise- rar. Platoniserad fysik är metafysik i förklädnad” (184). Naturlagarnas matema- tiska principer är Platons idéer i ny form.
Ansvarig för detta är framför allt Descartes, som sökte sin säkerhet i mate- matiken. ”Den värld vi kan vara säkra på existerar är inte den värld vi ser utan den matematiska världen av materiella kroppar i rörelse. […] Allt som inte kan matematiseras kan inte bli en klar idé och kan alltså inte bli en del av den verk- liga världen” (186 f, jfr 112).
Det finns bara matematiska kvaliteter i naturen, och därmed reduceras natu- ren till materia, som är trög, passiv, mekanisk och kvalitetsmässigt neutral. Mate- matisk fysik är materiens fysik, inte naturens, […] idéer är nu helt skilda från naturen (reducerad till materia) och hör enbart hemma i den mänskliga sub- jektivitetens sfär. (187)
”När man blir medveten om den vetenskapliga kunskapens historiska karak- tär”, avslutar Bortoft detta avsnitt, ”öppnas vägen till upptäckt av andra möj- ligheter, som täckts över av det historiska beslutet vid den moderna vetenska- pens ursprung. Goethes väg i vetenskapen är en sådan möjlighet. Att gå in på den är att uppleva ett annat sätt att se, ett annat sätt att möta naturen.” (190) Hos Goethe kommer den organiserande idén från fenomenet självt och inte från forskarens självbekräftande tänkande. ”Den påläggs inte naturen utan mot- tas från naturen” (240). (Samma är tanken i min Romanen i din hand (116 ff.): principen för den episka processen framkommer genom begrundan av verket självt.)