Man kan gå in i denna bok på många sätt, och jag väljer att gå via ett långt citat från Kant på s. 239, hämtat från det andra förordet till Kritik av det rena förnuftet (här citeras den svenska översättningen från 2004, s. 62):
När Galilei lät klot av en viss tyngd, som han själv hade valt, rulla nedför ett sluttande plan, när Torricelli fick luften att bära en vikt som han på förhand hade tänkt ut skulle vara lika med den hos en för honom känd vattenpelare, […] då gick det upp ett ljus för alla naturforskare. De begrep att förnuftet endast inser vad det självt frambringar enligt sitt utkast [Entwurf, bättre: i enlighet med sitt eget projekt], att det måste föregå med principer för sina omdömen […] och att det måste tvinga naturen att svara på dess frågor, i stället för att liksom bara gå i naturens ledband. Annars hänger ju inte tillfälliga iakttagelser […] ihop i en nödvändig lag, vilket ju är vad förnuftet söker och behöver. Förnuftet måste visserligen med sina principer i ena handen […] och i andra handen det expe- riment, som det har tänkt ut i enlighet med dessa principer, närma sig naturen för att lära av den, men inte i egenskap av en elev som låter sig undervisas i allt vad läraren vill, utan i egenskap av en förordnad domare som ålägger vittnena att besvara de frågor han ställer till dem.
Här fastslås grundprincipen för den moderna vetenskapen: förnuftet ”måste föregå med principer för sina omdömen […] det måste tvinga naturen att svara på dess frågor, i stället för att liksom bara gå i naturens ledband.” Förnuftet får inte vara naturens ”elev som låter sig undervisas i allt vad läraren vill”, utan det skall vara en ”förordnad domare som ålägger vittnena att besvara de frågor han ställer till dem”.
Kants programförklaring för vetenskapen låter kanske okontroversiell, men om man går tillbaka till en tidig version av dessa tankar, nämligen i Francis Bacons berömda New Atlantis från 1624, blir intrycket ett annat.
Med metaforer hämtade från teknik för förhör och tortyr av häxor i samtiden [som Bacon själv var inblandad i] förklarade han, att naturen ”visar sig tydli- gare under artificiella försök och retningar än om hon blir lämnad för sig själv”. När man söker sanningen skall man gå in i och genomtränga naturens hem-
liga ”hål och hörn”. Naturen skall ”åläggas tjänst” och göras till ”slav” och ”för- sättas i tvång”. Hon skall ”dissekeras” och […] ”tvingas ur sitt naturliga till- stånd och pressas och knådas”, så att ”mänsklig kunskap och mänsklig makt förenas” (Jag anför här Rupert Sheldrake, The Rebirth of Nature, 1994, s. 43). På alla dessa punkter lanserar Henri Bortoft alternativ till den vetenskap som Kant sålunda går i god för, den vetenskap från 1600-talet som alltjämt kallas den moderna. Och han gör det som talesman för Goethe – Galileis, Descartes och Newtons vedersakare. Bortofts bok är högst lärorik, därför att han med filosofisk ackuratess går i närkamp med alla de problem som den moderna vetenskapen fört med sig och därmed demonstrerar det berättigade i den alter- nativa vetenskap, som Goethe företräder. Men han gör det utan att därför för- neka den moderna vetenskapen från 1600-talet. Det är fråga om två alterna- tiva slag av vetenskap, som båda har sitt berättigande – det framhåller han både i början, mitten och slutet av boken (xi, 214, 329 f.).
”Vetenskapen tror sig själv vara objektiv”, skriver Bortoft i en tidig (s. 17) kommentar till Kants ord om domaren som ”ålägger” vittnena att svara, ”men den är i det väsentliga subjektiv, därför att vittnet tvingas svara på frågor som forskaren själv har formulerat. Forskare upptäcker aldrig cirkulariteten i detta, för de tror sig höra ’naturens’ röst tala och inser inte att det är det omkastade ekot av deras egen röst”.
Naturen skall alltså tvingas ”svara på de frågor vi ställer, vilket betyder att den blir uppdelad i enlighet med vårt begreppsmönster”, sammanfattar Bor- toft. I Goethes fall däremot kommer den organiserande idén i kunskapspro- duktionsprocessen ”från fenomenet självt i stället för från den undersökande forskarens självbekräftande tänkande. Den är inte pådyvlad naturen utan häm- tad från naturen.” (240) Ett sådant framgångssätt ”låter saker och ting fram- träda som de själva visar sig utan att våra kategorier tvingas på dem” (25).
Hur känner jag inte här igen mig från den tid jag arbetade med att studera romaner! För mina kolleger var det, med en självklarhet som alltid förvånat mig, givet att man metodiskt skulle arbeta sig igenom ”analysens grundbe- grepp”. Nämligen romanens fabel, motiv, tema, personer, tid, rum och miljö. Detta var ”stoffet”, och det skulle sedan kompletteras med ”formen”: författa- rens närvaro i verket, synvinklarna, helhet och komposition, människogestalt- ning, språk och stil, symboler och symbolik. Till detta kom till sist ”Bakgrun- den”: tillblivelse, stoffkällor, formförebilder, tendens.1Och därmed var ”ana-
lysschemat” genomgånget, analysen klar – och romanen slagen i spillror. Och litteraturforskningen hade visat att den har hemortsrätt i den vetenskap, för
vilken vetenskap är detsamma som analys, den vetenskap som gör anspråk på att vara den enda.
Som universitetslärare och gymnasieinspektör såg jag många exempel på resultatet av detta tillvägagångssätt: romaner uppspaltade i analysens grundbe- grepp och därmed denaturerade som romaner. Själv försökte jag genom upp- märksam och förnyad läsning komma underfund med den enskilda romanens helhet, funktion och egenart – vad Bortoft skulle ha kallat dess ”organiserande idé” – och sedan läsa med denna för ögonen. Resultatet blev en lång rad ”när- läsningar” – ej analyser – av romaner och därtill handboken Romanen i din hand 1976. Om analytiska grundbegrepp är vanskliga i naturvetenskapen, kan de vara direkt ödesdigra i humaniora.
Hur minns jag inte också när jag själv skrev en uppsats ”Om två sorters veten- skap” och fick den publicerad i HSFR:s tidskrift Tvärsnitt nr 2 1998. Också i den ses Goethe som det samlande namnet för alternativet till den moderna vetenskapen från 1600-talet (25). Men för detta blev jag utnämnd till ”Årets förvillare 1998”. Man ifrågasätter inte ostraffat den härskande vetenskapens ensamrätt.
Bortofts bok är sammansatt av tre separata essäer av tilltagande längd. De har skrivits vid olika tidpunkter men kör delvis samma lopp, samtidigt som för- fattaren för fram positionerna från den ena essän till den andra. Det är alltså inte helt lätt att överskåda innehållet, men jag har försökt att samordna läs- ningen av de ställen som begrundar samma sak. Till detta kommer en dubbel- het i bokens uppläggning: den är på en gång en undersökning av Goethes ”way of science” och en rad filosofiska utläggningar från Bortoft själv. För att så långt möjligt få en logisk gång i framställningen har jag gjort ett antal rockader i stof- fet.