Att undervisa i dans

Det språkbruk som kommer ligga till grund, i och med det kommande bedöm- ningsstödet, för att beskriva elevers rörelsekvaliteter i ämnet idrott och hälsa på gymnasiet utgår från rörelseekonomi, balans, koordination och rytm

(Skolverket, 2014). I denna studie har detta språkbruk konkretiserats och ut- vecklats för att på så sätt tydliggöra vad det är som kan studeras när elever ut- övar olika rörelser. Språkbruket har utvecklats till ett redskap för att beskriva och analysera elevers kroppsrörelser, rumsanvändning, rörelsekaraktär samt relation med andra och med olika redskap. Detta språkbruk har i denna studie, utifrån det utarbetade rörelseramverket, visat sig bli omfattande, men nödvän- digt för att få fatt på vilka rörelsekvaliteter eleverna använde. Ett sådant rörelse- ramverk skulle i en enklare version kunna fungera som redskap vid observation och diskussion av elevers rörelsekvaliteter i undervisningen, för att på så sätt veta vad i elevernas rörelser som man kan observera och diskutera (jfr Allison, 1990). Rörelseramverket gör det möjligt att föra ett resonemang kring vad ele- verna gör med sina kroppar, var de rör sig i rummet, hur de rör sig och med vem och vad de rör sig. I förlängningen blir det då även genomförbart att utifrån rörelseramverket med elever diskutera hur de kan utveckla olika rörelsekvalite- ter inom dans och rörelse till musik, men även inom andra aktiviteter, för att på så sätt utveckla sina kroppsliga förmågor inom en bredd av aktiviteter

(Skolverket, 2011b). På så sätt blir det möjligt för eleverna att sätta ord på vad de lär sig.

Inom aktiviteterna dans och rörelse till musik kan elever ges möjlighet att ut- veckla sin kroppsliga förmåga genom att exempelvis utföra olika danser eller röra sig till musik för att skapa, uttrycka och gestalta (Skolverket, 2014). Att undervisa elever i dans kräver ett visst arbete, där många lärare nog känner igen sig i att det tar mycket tid att öva in en dans och dess steg till musik så pass väl att man kan lära ut den till elever, och då speciellt om man är ovan. När dansen sedan visas och stegen lärs ut, så har lärare fullt fokus på att göra rätt steg vid rätt tillfälle och i takt till musiken, ofta utan möjlighet att hinna med att se vilka rörelsekvaliteter eleverna använder. Att undervisa i dans kan därmed av vissa upplevas skrämmande och/eller frustrerande (jfr Brennan, 1996). Men här be- höver fler lärare få en förståelse för att de inte behöver instruera all dans på egen hand utan istället kan fokus läggas på att vägleda eleverna där olika red- skap kan användas, såsom dansspelet har varit ett exempel på i denna studie (jfr Griss, 1994). Med ett redskap som dansspel, där avataren tar över instruktörs- rollen, kan läraren istället lägga fokus på att observera elevers rörelsekvaliteter när de imiterar och repeterar avatarens rörelser. Rörelser kan imiteras och repe- teras flera gånger under samma dans, för att ge eleven möjlighet att lära sig den specifika dansen. Dansspelet kan på så sätt, utan handkontroller, därmed ses som ett läromedel att använda i undervisningen för att utveckla elevers rörelse- kvaliteter och som ett sätt för elever att lära sig en eller flera danser.

En skillnad mot den traditionella undervisningen i dans i ämnet idrott och hälsa, som ofta byggs upp utifrån att stegen först lärs ut och där armarnas rörel- ser läggs till efter hand, är dock att i denna studie visar resultatet att det är främst armarna som används då eleverna dansar till dansspelet. Fötterna an- vänds också, men inte i samma utsträckning. Detta resultat kan förklaras av att dansspelet i vanliga fall, när handkontroller används, går ut på att spelarna ska använda armarna i så stor utsträckning som möjligt, eftersom det är genom att röra på handen som man får poäng. Ett resultat som är värt att beakta, då två av grupperna främst nyttjar armarna även i sina egenskapade danser. Emellertid kan jag med denna studie påvisa att eleverna använder många olika rörelsekva- liteter när de utan handkontroller dansar till dansspelet, och där en klass på cirka 30 elever har möjlighet att delta samtidigt. Om handkontrollerna används kan eventuellt elevernas användande av olika rörelsekvaliteter minska efter hand (jfr LEXIS-projektet) och fyra elever i taget har då möjlighet att hålla i kontrollerna. Dansspelet såsom det använts i denna studie kan nyttjas som redskap för att aktivera många elever samtidigt, och ses som ett verktyg där eleverna utvecklar olika rörelsekvaliteter.

I denna studie användes videofilm som ett redskap för att analysera elevernas rörelsekvaliteter. Videofilm i en undervisningssituation kan fungera som en utgångspunkt för diskussion, där elever kan få möjlighet att se sina rörelser, vilket kan ge dem en större förståelse för hur de arbetar med och hur de kan

utveckla olika rörelsekvaliteter. Användandet av videofilmerna och ett rörelse- ramverk som diskussionsunderlag med eleverna blir på så sätt ett led i att arbeta med att lära eleverna att dansa, och inte enbart att lära dem en dans (jfr Lundvall & Meckbach, 2007). Med andra ord lär sig inte eleverna enbart tekniska färdig- heter, såsom att dansa en specifik dans från dansspelet, utan de får även möjlig- het att medvetandegöra förhållandet mellan kropp, rum, rörelsekaraktär och relation till andra (jfr Lundvall & Meckbach, 2007).

Dansspelet användes i denna studie som en möjlighet för eleverna att skapa och uttrycka, medan det mer gestaltande arbetet framträder när eleverna utfor- mar rörelser på egen hand i sina grupper (jfr Skolverket, 2014). När eleverna arbetar i grupper utvecklar de olika rörelsekvaliteter i interaktion med varandra på ett sätt som inte blir möjligt enbart i samspel med dansspelet. Det skapas därmed tillfällen där elever med olika erfarenhet tillsammans kan hjälpa var- andra att utveckla rörelsekvaliteter. På så sätt skapas lärprocesser där elever tar rollen som instruktör för att lära sina kamrater, eller där elever tillsammans både kroppsligt och verbalt förhandlar sig fram till olika rörelsesekvenser. Dessutom formas lärprocesser där mer erfarna elever hjälper mindre erfarna kamrater ge- nom att modellera deras rörelser, eller genom att använda metaforer som ett sätt att underlätta ihågkommandet av olika rörelser. Att skapa egna danser kan bli en utmaning för elever, där elevernas väg mot en egenskapad dans i denna studie bestod av kaos, förvirring och frustration, men även av skaparglädje och upp- rymdhet av att ha producerat en egen dans. Processen kan beskrivas som en väg där elever på egen hand får lösa uppgifter, men där återkoppling och stöd bör finnas tillgängligt för dem vid behov (jfr Chen, 2001; Chen & Cone, 2003). Att låta elever arbeta i grupper skapar därmed andra former av lärprocesser än vad som blir möjligt då enbart dansspelet används, eller om de enkom härmar en lärare. Som lärare bör man dock beakta gruppernas sammansättning i förhållan- de till elevernas tidigare erfarenheter.

Sammanfattningsvis kan denna praxisnära studie därför påvisa att dansspelet gör det möjligt för eleverna att lära sig en eller flera danser, men för att lära eleverna dansa behöver eleverna även på egen hand, med stöd av läraren, arbeta med att gestalta danser eller danssekvenser. Dessutom behövs ett rörelseram- verk och därmed ett gemensamt språkbruk för att ta hjälp av och på så sätt med- vetandegöra hur eleverna kan utveckla olika rörelsekvaliteter.