beredd att spela enligt reglerna för att få en bättre position i samhällshierarkin. Han försöker förkroppsliga den hegemoniska mannen, men misslyckas ändå. En tredje man som får mycket utrymme i Regnspiran är Egron Ståhl, Lindas pappa. Även han har ett intressant förhållningssätt till den hegemoniska maskuliniteten. Det finns förstås en mängd aspekter att ta hänsyn till när man analyserar någons position inom maskulinitetsdiskursen. Med Björn, Karl och Egron blir det dock tydligt att det är sexualitet, klass respektive religion som främst bestämmer deras position inom den interna hegemoniska maskuliniteten.
Att upprätthålla den hegemoniska maskuliniteten
Mike Donaldson beskriver den hegemoniska maskuliniteten som något som inte nödvändigtvis går att hitta hos en enskild man. Tvärtom finns det mycket i den som skulle betraktas som omanligt hos en faktisk person. Istället handlar den om idén om manlighet, och en ideal hypermaskulinitet som män uppmuntras att sträva mot. Detta ideal upprätthålls av män som är synliga i offentligheten, som politiker, journalister, skådespelare, konstnärer, musiker och idrottsmän. Gemensamt för dessa personer är att de, enligt Donaldson, uttrycker erfarenheter, fantasier och perspektiv som tillsammans utgör samhällets bild av bland annat genus och hur det formuleras.79 Detta innebär att Björn kan vara en representant för den hegemoniska maskuliniteten, utan att egentligen vara en del av den personligen. Eftersom han är med och reproducerar den kan han njuta av några av dess förmåner, och detta definierar även till viss del hans relation till Linda.
Björn Ceder dyker upp en dag som präglas av död. Både en kvinna i byn och Sveriges drottning har dött, och på Lindas pensionat ordnas det inför begravningen. Det är alltså en ganska ödesmättad stämning som råder när Linda kommer in i rummet. Det finns något sorgligt även över Björn. Han har själv blivit övergiven av sin musikerpartner Otte Pihl. Björn har redan från början ett övertag över Linda, han får henne att känna skam över att komma från utkanten, över hennes brist på kulturellt kapital. Han får henne att berätta sitt livs historia, men vägrar att berätta någon om sig själv och får med sin hånfulla min henne att skämmas ytterligare över att hon blivit full och spillt över, delat med sig för mycket av sig själv. Redan här i deras första riktiga samtal med varandra etableras den motsättning som
deras relation ska komma att bestå av. Han är tillbakadragen, hemlighetsfull och sval. Hon är överdriven, öppen och vulgär. Ibland byts rollerna, men de står alltid i motsats till varandra. Från början är det dock Björn som är den upphöjde och smakfulle.
Det här första mötet förser Björn med en exotism, det gör det tydligt att han kommer någonstans långt ifrån. Det är ”vackert och främmande” (BM s. 19). Dagen efter under begravningskaffet letar sig hans fiolspel ner i matsalen och påverkar alla som sitter där. De blir upplyfta, glömmer sina konflikter, får sin sorg upplöst. Hans musik renar sällskapet. Det finns något magiskt, gudomligt i Björns musik som förstärks av det faktum att hans balett handlar om asagudarna Loke och Balder. Konsten är hos Björn Ceder en kontakt med högre makter, ett syfte större än konstnären själv.
Linda ser Björn som en högre stående människa, en person som är överlägsen alla andra. I hennes ögon är han förfinad och kulturell, känslig och intellektuell. Därför blir kontrasten stor när hon för första gången ser honom med byns pojkar. Han är en helt annan person än när han sitter och dricker kaffe eller spelar musik med henne:
Alla skrattade. Och Björn Ceder skrattade. Inte sådär förlåtande herrefint som han kunde skratta åt Linda när hon sagt något tillgjort utan ett gällt upprymt skratt. Hur kunde han som utstrålade förfining och stränghet stå och flabba med dessa glopar som ingen vuxen människa kunde tala med, åtminstone inte när de var i flock […] Så kort du är i rocken, Nalle brum brum, sa Smeds-Oscar. Och Björn Ceder sjöng i pinsam falsett, Mors lilla Oskar i skogen gick, rosor på kinden och månsken i blick. (BM s. 54 f.) Linda vill skydda Björn från dem som hon upplever hotar hans ställning. Det finns något ovärdigt och löjligt hos Björn när han vill bli omtyckt. Han blir precis som alla andra som vill bli älskade, en vanlig människa. Inte nog med att han har samma behov av kärlek som alla andra, han söker dessutom inte efter den hos Linda utan hos pojkar som enligt henne inte förstår hans storhet.
Istället för att ta emot Lindas kärlek distanserar han sig från henne, och hennes kvinnliga sfär, på olika sätt. Under deras resor möter de ett flertal par i konflikt, där det nästan alltid slutar med att Linda tar ställning för kvinnan och Björn för mannen. Han säger att han länge har letat efter en kvinnlig vän, ”[m]en de flesta kvinnor är ju så banala. Inställsamma och falska” (s. 80). Han säger sig vilja ha en ”stram” vän, vilket innebär att Linda måste stänga av alla känslor och all svaghet för att vara värdig vänskapen med Björn. Detta är sidor han uppskattar att se hos andra män, men som han alltså tycker är banala och falska hos kvinnor.
Det första som händer under deras första resa tillsammans är att de delar tågkupé med ett ”tattarpar”, en äldre man och hans yngre flickvän. Linda känner ett omedelbart hat mot mannen, som hon upplever har en sexualiserande, hånande blick som säger
”om-jag-iddes-förföra-dej-skulle-du-bli-en-tiggarslamsa-som-den-här,
du-skulle-bli-mjuk-som-en-vante-hela-du-om-jag-iddes-ta-dej” (BM s. 62). Mannen stör dock inte Björn, istället är det flickan som svansar runt mannen som får honom att känna avsmak. Linda känner obehag inför vad hon ser som mannens utnyttjande av flickan, men Björn ser situationen precis tvärtom: ”Hon är modellen för en vampyr. Hon skulle kunna plåga honom ända tills han gav henne en örfil för att få andrum ett ögonblick. Och på den ’misshandeln’ skulle hon sen gladligt sätta honom i fängelse.” (BM s. 63). Ett annat tillfälle då Björn visar sin likgiltighet eller till och med stöd för kvinnomisshandel är när de stöter på en grupp män som försöker hjälpa en kvinna som de påstår blir slagen av sin man. Kvinnan, blåslagen i ansiktet, gråter och nekar till att det är hennes man som slår henne.
Björn log med skräckpudrad mun och sa att kvinnan tydligen varit nära att spåra ur. Det är hemskt att se ett sådant där ögonblick av tvekan. Innerst inne vet hon ju att hon är där hon måste vara. (BM s. 240)
Björns ovilja att ställa sig på kvinnornas sida är en signal till Linda att de inte är på samma lag. Han kommer inte att visa någon lojalitet mot henne, hon och hennes kvinnliga problem kommer aldrig att beröra honom. I en artikel om ett amerikanskt fraternity (manliga studentföreningar) för homosexuella män, visar King-to Yeung, Mindy Stombler och Renée Wharton hur medlemmarna i föreningen positionerar sig själva mot kvinnor. Dessa studentföreningar existerar i en kontext som ofta bygger på stereotypa föreställningar om manlig gemenskap och maskulinitet, och förhåller sig okritiskt till den hegemoniska maskuliniteten. Artikelförfattarna använder sig av begreppen intern och extern hegemoni, där den senare betecknar den hegemoniska maskuliniteten vilken som princip positionerar sig över alla kvinnor. Med den interna hegemonin menas den ordning där olika typer av maskulinitet jämförs med varandra.80 Där är homosexualitet, precis som Donaldson och Connell skriver, ett nedvärderat och samtidigt hotfullt inslag. I ett slutet sällskap som en studentförening för homosexuella män försvinner dock den aspekten av den interna hegemonin, samtidigt som den externa lever kvar. Många av medlemmarna ägnade sig åt cross-dressing och uppträdde som kvinnor både inom föreningen och ute i offentligheten.
80 King-to Yeung, Mindy Stombler, & Reneé Wharton (2006). “Making Men in Gay Fraternities: Resisting and Reproducing Multiple Dimensions of Hegemonic Masculinity” in Gender and Society, 2006:1, s. 7 f.
Däremot lät de inga kvinnor bli medlemmar och ansåg inte att de hade särskilt mycket gemensamt med dem. Medlemmarna i artikeln hänvisar i huvudsak till att de biologiska könen är ”obviously different”, samt att de som män aldrig kan förstå hur PMS känns på samma sätt som kvinnor inte kan förstå olika problem och känslor som män kan ha.81
Det finns alltså inget som säger att ens position i den interna hegemonin skulle ge en större förståelse för eller få en att ifrågasätta den externa hegemonin. Tvärtom kan det vara en överlevnadsstrategi att stärka och bekräfta den externa hegemonin. Jag ser Björns avståndstagande från Linda och andra kvinnor som ett exempel på detta. Istället för att vända sig till Linda, brevväxlar Björn med en mängd pojkar, vars brev han låter ligga framme för henne att hitta. Breven avhandlar konst, känslor och ömhetsbetygelser, allt som Björn ogillar och hånar hos Linda. Med sin brevväxling skapar han ett manligt rum där Linda bara är välkommen som åskådare. Genom att distansera sig från kvinnor förstärker Björn den externa hegemonin. Även om han inte har hög status i den interna hegemonin kan han, så länge han inte bryter allt för mycket mot den hegemoniska maskuliniteten, försäkra sig om en viss status bara genom att inte vara kvinna.
Även kvinnor fostras in i den hegemoniska maskulinitetens diskurs. Även efter det att Linda förstår att Björn är intresserad av män fortsätter hon att avskärma honom från andra kvinnor, att ”[odla] sin svartsjuka på kvinnor, [se] i dem omvägar på hans ofrånkomliga färd till Linda Ståhl” (BM s. 146). Hon vet att de aldrig kommer att ha det förhållande hon drömmer om, därför måste hon skapa sig en annan position till Björn, där hon kan konstruera hans maskulinitet på ett annat sätt. Hon vill vara hans strama kvinnovän, och gör allt för att ingen annan ska ta den platsen.
I Regnspiran är det en annan man som är föremålet för Lindas begär. Han är trolovad med Lindas granne Ulrika, och Linda tvingas svartsjukt se på medan de dansar till hennes dragspel. Karl är stilig och arbetsför, och genom sitt äktenskap med Ulrika kan han komma att ärva en gård som skulle innebära en klassresa för honom. Karl och Ulrika är på väg att fullborda folkhemmets ideal, den svenska motsvarigheten till the American dream: en heterosexuell kärnfamilj med ett eget hem och framtiden för sig. De väntar med att ha sex till efter bröllopet, de (kanske främst Ulrika) planerar barnens namn och målar upp sin framtid tillsammans. De ska alltid älska varandra, och inte bli som de äldre, gammalmodiga generationerna.
Karls ursprung är motsatsen till allt detta. Hans pappa är försvunnen i Amerika, och hans mamma har även hon lämnat honom för att söka reda på fadern. Han vet att han inte har särskilt hög status och att hans framtid hänger på hur han beter sig inför bröllopet: ”När man är dräng och oäkting och släkten bara väntar att man ska bära sig tölpaktigt åt, så måste man vara nogare med sig än den som har ett hemman att ärva” (R s. 192). Karl visar att han är medveten om både sin egen status och vad den innebär för hans möjligheter. Hans maskulinitet kodas genom klass. Klassbakgrunden är ett hinder han måste överkomma för att nå målet, det vill säga giftermålet med Ulrika, vilket i sin tur är en möjlighet för honom att ytterligare förbättra sin status.
Enligt David Tjeder är det under den andra halvan av 1800-talet som idealet att vara en
self-made man kommer till Sverige. Då har det sedan länge varit bilden av sann framgång
utomlands, framför allt i Amerika. Från och med 1850 börjar olika framgångsmanualer, böcker som går att jämföra med dagens självhjälpslitteratur, att cirkulera. Främst är det översatt litteratur från USA, Tyskland och Skottland, men det finns även svenska original. Böckerna betonar vikten av ekonomiska framgångar för att en man (för det handlar alltid om män) ska uppnå frihet, makt och lycka.82 I Sverige är det också angeläget att det sker på ett ärbart sätt. Det är viktigt att tjäna pengar, men det ska vara rätt slags pengar och de ska tjänas av rätt anledning. Detta gör kategorin self-made men förhållandevis liten och homogen i Sverige. För att ingå i skaran ska man naturligtvis vara en vit, svensk man. Man ska även inneha de rätta medelklassvärderingarna, och inte överdriva sin framgång.83 Det finns alltså en respektabilitetsaspekt av konstruktionen av den hegemoniska maskuliniteten.
Inte alla hyllar denna nya idealman, men Tjeder visar på en förändrad bild av den hegemoniska maskuliniteten. Att lyckas på egen hand – att ta sig från fattigdom till medelklassig trygghet – är numera en hyllad identitet, åtminstone i teorin. Dock var det vanligt att de män från fattigare bakgrunder som faktiskt tagit sig upp ofta exkluderades från olika sammanhang som kunde ge någon reell makt eller inflytande i samhället. Enligt Tjeder är ofta valet av hustru en viktig del av huruvida en man tog sig in eller inte. Genom att gifta sig med en kvinna med förankring i det lokala samhället kunde männen dra nytta av sina svärfäders kontakter och olika typer av kapital. De kunde accepteras. Kvinnornas del i skapandet av the self-made man nämns sällan i framgångsmanualerna, ändå måste det ha varit uppenbart vilken roll de spelade.84
82 Tjeder, David, The Power of Character: Middle-class Masculinities, 1800-1900, Stockholm 2003, s. 199-200.
83 Tjeder 2003, s. 207.
Karl vill bli som Ulrikas pappa när han blir äldre, det vill säga ha en familj och en gård och vara en respekterad medlem i byn. Förutom att de tillsammans kan skapa sitt drömliv är Ulrika också Karls biljett till respektabiliteten. Hon och hennes familj kan skänka honom det sociala och ekonomiska kapital som han behöver för att göra klassresan, att bli en self-made
man. Om han bara kan agera ut rätt slags maskulinitet är allt möjligt.
Lindas far, Egron Ståhl, är en generation äldre än Karl, och har en helt annan bild av hegemonisk maskulinitet och människas förpliktelser. Han är djupt religiös och renlärig, och har styrt hemmet och hustrun Hanna med ordagranna tolkningar av Guds vilja. Han ser varje småsak som inte är absolut nödvändig som utsvävningar. Till och med Hannas glädje över Lindas födelse (efter 16 år av ofrivillig barnlöshet) ser han som högmod, sin egen relation till dottern som en ”frestelse” (R s. 6). Bara att läsa om Egrons stränga livssyn känns oerhört kvävande; han vill inte ha tapeter, han låter inte Linda ha några leksaker eller ens en griffeltavla eftersom det kan uppmuntra hennes fria fantasi, och han älskar att slå ner på Linda och Hanna när de ge uttryck för någon slags livsglädje eller kreativitet (”Hanna hade sett skamsen ut på det särskilda sätt som han älskade – åh ibland sårade han henne orättvist bara för att få se hennes blygsel, den var som en jordisk spegling av den förkrosselse han kände inför den högste” R s. 8). Hans stränghet kommer ur en genuin vilja att rädda Linda (”Straffa mig, skona flickan, bad han” R s. 25), eftersom han tror att Linda kommer att behöva göra samma plågsamma vandring till frälsning som han själv gjort.
Att beskriva Egrons position i hemmet är komplicerat. Han agerar och verkar vilja bli behandlad som en stor patriark, men skulle själv förneka detta eftersom den enda härskaren är Gud. En stor del av den hegemoniska maskuliniteten, speciellt för en familjefar, är att vara en brödvinnare, personen som ställer maten på bordet. Detta verkar inte vara särskilt viktigt för Egron. För honom är det andliga så mycket viktigare än några jordliga behov, som han föraktar. Egron och Hanna arbetar tillsammans med gården, men det finns dagar då han behöver tänka på viktigare saker. Då serverar Hanna kaffe på sängen och tar själv hand om de låga arbetssysslorna. Innan Linda kommer är Hannas uppgift dels att ta hand om Egron, och dels att dölja detta omhändertagande och få det att framstå som att det är han som tar hand om henne. Hennes position som kvinna hjälper till att konstruera Egrons maskulinitet och status som hemmets själasörjare och överhuvud.
En liknande syn på kvinnans uppgift finns hos en dalkulla som Linda möter som vuxen på hennes pensionat. Hon har gett sig ut för att sälja hemslöjd (”narra ihop lite pengar till huset” som hon kallar det, BM s. 42) eftersom hennes man har blivit arbetslös och inte längre kan försörja dem. Det finns en stolthet i att som man vara den tar hand om familjen, men det
sitter en ännu större stolthet i att inte vara någon som reser runt och nasar. ”Som väl är” så bor dalkullans svärmor hemma och kan ta hand om mannen medan frun reser runt och säljer (BM s. 42). Dessa två kvinnor upprätthåller hans position i familjen, trots att han inte realiteten inte bidrar med någonting. Det tycks dock finnas ett inneboende värde i att ha en man i huset som med sin blotta existens upprätthåller en stabil könsmaktsordning.
Precis som Egron så verkar denna man tjäna ett högre syfte än det jordiska: ”Han är för stor för att ha ett sånt knog” säger dalkullan och visar med en mening hur mannens status på samma gång är viktigare och mer bräcklig än hennes (BM s. 43). Sättet att försörja sig är så tätt knutet till vilken typ av maskulinitet som konstrueras att alla inblandade samarbetar för att mannen inte ska behöva ta ett arbete som skulle sänka hans, och därmed hela familjens, status. Om den hegemoniska maskuliniteten innebär ”det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet” så behöver den uppenbarligen inte ha något med tjänandet av brödfödan att göra.85 Det är viktigare att mannen uppfyller idén om vad som anstår honom.