Huvudpersonen i både Regnspiran och Bära mistel är Linda Ståhl. Sedan barnsben upplevs hon som ett hot mot den rådande patriarkala, religiösa ordningen som råder i byn. Runt karaktären Linda samlas diskussioner om klass, äkthet och kropp. Det är lätt att utgå från en genusanalys när det kommer till Linda, som är medveten och explicit när det kommer till sina egna och andras erfarenheter som kvinnor. Men det går inte att analysera genus utan att ta hänsyn till de andra politiska och sociala kontexter genom vilka kön kodas. Med en butlersk förståelse av identitetskonstruktion vill jag i det här kapitlet undersöka hur identiteter formas och utmanas utifrån dessa kontexter, med utgångspunkt i Lindas liv. I detta liv kan man även, utan att dra några övriga paralleller mellan Linda och hennes författare, läsa en beskrivning av villkoren för kvinnligt konstnärskap och kreativitet.
Den kvinnliga erfarenheten
Eva Adolfsson ser i både Regnspiran och Bära mistel en konflikt mellan det hårda, lagiska, patriarkala, och det mjuka och moderliga. Faderns kärlek kan endast ges till Gud, men den kvinnliga moderskärleken handlar om skapandet på jorden, vilket i sig självt vanhelgar Herren och hans del i skapelsen. Linda och Hanna ger liv till allt omkring dem. Hanna syr en docka till dotterns sexårsdag (i hemlighet, eftersom Egron skulle tycka att det var syndigt), och när Linda ser dockan får den liv av hennes blick. Hon välsignar dockan ”I Eva Maria och den heliga Ulrikas namn” (R s. 17). Denna kvinnliga, skapande värld står i konflikt till den hårda, gudfruktiga, patriarkala världen. Egron, Guds och patriarkatets representant hemma hos Linda, kallar dockan för ett ”beläte” (avbild, alltså något hädiskt) och slänger den slutligen på elden och ser också han hur den får liv: ”den började leva i elden, det var inte ett dött ting de såg på utan en döende” (R s. 29).
I ett tidigt försök att få kontakt med sin dotter lär Egron henne en vers ur hans lilla bok, ”Arndts sanna kristendom”:
Tu måst all ting från tig skilja om tu Jesum följa wil
wilt tu höra himlen til.
(R s. 13)
”Hata egit lif och vilja”. Egrons tro är hård, och den är särskilt hård mot kvinnor. Han förbjuder Linda att springa ute i byn, vilket bara ökar hennes nyfikenhet på världen utanför, på Byanden. Tro och religion är Egrons område, och hans verktyg för att behålla makten i hemmet. Ändå har den skapande guden helt självklart kvinnliga attribut för Linda: ”Mamma har Gud stora bröst? […] Men alla säger ju Herre förbarma dig.” (R s. 20). Detta citat visar också Lindas medvetenhet om orden och deras betydelse. När Linda själv uttalar välsignelsen under bönemötet tar hon predikantens plats. Hon vet att det bor en makt i orden, som hon dessutom anser sig ha rätt till. Linda vill vara ”mitt i folket”, att delta i den performativa religiösa akten ger henne en plats i gemenskapen, i Byanden.
Konflikten mellan Egron och Linda kulminerar i ett gräl under vilket Linda uttalar en dödsdom över sin pappa. Han ger henne stryk och hon svarar: ”Jag ska slå ihjäl er så att ni blir all tyst” (R s. 49). Dagen efter får Linda en syn – hon beskriver hur han sätter yxa i låret och dör, och upprepar ”Han är all tyst” (R s. 53). Senare hittas Egron död precis som Linda har beskrivit det. Genom sina ord har hon lyckas tysta fadern. Hennes uttalande är en extremvariant på vad bland andra Judith Butler kallar för en performativ akt. Med orden ”Han är all tyst” tystar Linda fadern för evigt. Butler menar att det inte finns ett specifikt subjekt som personifierar makten, utan det är talakten i sig som är makt. Denna akt står heller inte isolerad: ”This is less an ’act’, singular and deliberate, than a nexus of power and discourse that repeats or mimes the discursive gestures of power”.95 Det är inte Linda som dödar Egron genom sina ord, men genom att utföra talakten, att beskriva faderns död, knyter hon an till diskursen kring liv och död, och vem som har makten över det. Scenen med Lindas syn är ett ovanligt övernaturligt inslag i Regnspiran. Det hänger ihop med Hannas tro på andar, väsen och fjärrskåderi, snarare än Egrons kristna tro (där allt tal om andar och knytt är hädelse). Detta kan tolkas som Lindas slutgiltiga val av modern och kvinnovärlden över fadern.
Förnekandet av fadern leder alltså till ett svek och en dödsdom. Linda vägrar att ”hata egit lif och vilja”. Hon trotsar mannens ord, och skapar dessutom skeenden med sina egna uttalanden. Denna medvetenhet, och det faktum att byn snart börjar se henne som fjärrskåderska, ger Linda makt eftersom byfolket blir rädda för hennes ord. De måste vara försiktiga så inte Linda ser dem döda framför sig. Som det ensamma barn hon är börjar hon
skrämmas med orden, för att bli sedd, för att bli en del av Byanden. Men fruktan leder till ytterligare isolering. I vuxen ålder fortsätter Linda försöka att få kontakt med andra människor, att odla vänskaper och förhållanden. Detta misslyckas dock ofta, antingen på grund av omgivningens syn på Lindas bristande respektabilitet, men ganska ofta på grund av Lindas egen känsla av överlägsenhet. Till exempel ångrar hon i början av Bära mistel att hon anställt Viktoria, en kvinna från hembyn, på pensionatet eftersom hon inte visar sig tillräckligt tacksam över att ha fått komma till ett större samhälle och slippa gå i lagården och mocka. Hennes vänskap med damfrisörskan Gully villkoras av deras gemensamma position som samhällets ensamstående kvinnor, där de stöttar och konkurrerar med varandra på samma gång. Tillsammans kan de dela med sig av sina erfarenheter och identifiera sig och varandra som självständiga kvinnor. Linda uttrycker stor medvetenhet kring de strukturer som sätter ramarna för hennes liv:
Mig har man bedömt, allt vad jag gjort. Jag har aldrig haft möjlighet att komma undan. Att jag fått barn var ett fel, att jag lämnat mina barn var ett annat fel. När jag haft pengar har det varit skamligt, när jag varit utan har det varit skamligt. Jag skulle vilja vara aktad och respekterad. Jag tycker inte alls att det är roligt om någon önskar mig ont. […] Först vojade dem sig som alla om hur tjusig Björn Ceder var. Men om mig hette det att tänk att hon som är kvinna och så gammal kan vilja stå så där i en sån där konstig utstyrsel och spela en hel kväll. Och fara omkring som en karl. Tänk vad man skulle skämmas om man vore som hon. (BM s. 115)
Linda har i diskussioner med Björn en universell uppfattning av kvinnor och deras livserfarenheter. Enligt henne kan bara en kvinna förstå en annan kvinna, eftersom deras lidande är likadant. Det som hindrar kvinnorna från att dela sina upplevelser och ge varandra stöd är män, enligt Linda. Hon ser inte andra maktaxlar som också påverkar en persons ställning, och inte minst hur personens genus skapas. Detta betyder inte att det är en medveten handling från Lindas sida, men det är ändå värt att notera att hon, som så tydligt ser maktstrukturer i sitt eget liv, inte kan eller vill inse att dessa strukturer inte behandlar alla på samma sätt. Som en kvinna i en relativt priviligierad position har hon många friheter som inte alla andra har. Till exempel tänker sig Linda hur hon skulle visa sitt ”innerliga deltagande” mot en gravid ”tattarhustru”, om det inte vore för kvinnans man, ”handjuret” (BM s. 121). Bara genom att benämna kvinnan som ”tattare” har Linda dock gett henne helt andra förutsättningar än de hon själv har. Genom att vilja visa sitt ”innerliga deltagande” har hon direkt positionerat sig över den andra kvinnan. Den överlägsna inre monologen som Linda har om paret gör det tydligt att det är Lindas egna tankar om kvinnosolidaritet som presenteras.
De gemensamma erfarenheter som Linda tänker sig att de har kodas dock genom rasifiering och klass, vilket påverkar hur de identifierar sig själva och andra. Lindas blick är inte den upphöjda författarens, hennes tolkningar av människor runt omkring henne beror på hennes egen historiska och sociala situation.