UPPSALA UNIVERSITET Masteruppsats 45 hp
Litteraturvetenskapliga institutionen HT14
Lisa Grahn
lisa.grahn1798@student.uu.se
Förmedla utan att förråda
En studie i utanförskap i Sara Lidmans Regnspiran och Bära mistel
Handledare Anna Williams Litteraturvetenskapliga institutionen
Abstract
This thesis is a study of social alienation in two novels by Sara Lidman, Regnspiran (1958) and Bära mistel (1960). Taking the Swedish ”people’s home” and the normative view of people that it entailed as its point of departure, it examines the different kinds of alienation present in Lidman’s work. The analysis consists of three main parts. Part one examines geographical alienation in the novels, as well as the process of racialization of bodies that are considered out of place. Part two considers how different types of masculinity is represented in the novels, as they intersect structures of religion, class and sexuality. The third and last part is concentrated on the main character of the novels, Linda Ståhl, and the deviant female artist in general. The conclusion is that the novels lends a voice to people in many different kinds of alienation. It also poses questions about identity that run even deeper. Through imitation and stage art, the main characters build layers of identity that questions the idea of an essential, ”real” identity. Processes that genders and racializes people become visible, and the performative acts that create identity are heightened and put in focus.
Innehållsförteckning
Inledning ... 5
Syfte och frågeställningar ... 6
Metod och disposition ... 6
Tidigare forskning ... 7
Synopsis ... 10
Teoretiska utgångspunkter ... 11
Queerteori och performativa akter ... 12
Hegemonisk maskulinitet ... 14
Respektabilitet och rasifiering ... 16
Sara Lidmans litterära och sociala bakgrund ... 18
Vem var Sara Lidman? ... 18
Nyprovinsialismen och dess problematik ... 19
Skönlitterär politik och politisk skönlitteratur ... 20
Det normativa folkhemmet ... 24
Utanför centrum ... 27
Berättandet som rumsskapare ... 29
Det nationella rummet ... 32
Det rasifierade rummet ... 33
Utanför den hegemoniska maskuliniteten ... 38
Att upprätthålla den hegemoniska maskuliniteten ... 39
Att utmana den hegemoniska maskuliniteten ... 45
Upplösta identiteter ... 52
Utanför den respektabla ”kvinnligheten” ... 54
Den kvinnliga erfarenheten ... 54
Klass och respektabilitet i konstruktionen av kvinnlighet ... 57
Kropp och konst ... 60
Moderskap ... 63
Äkthet ... 68
Avslutande diskussion ... 70
Källor och litteratur ... 74
Elektroniska källor ... 76
Inledning
Under några decennier på 1900-talet genomgick den svenska litteraturen och samhällsdebatten en förändring. Politiken knackade på och gjorde sig påmind överallt, bland annat inom romankonsten. Det blev svårare att skilja mellan fiktion och verklighet, mellan litteratur som eskapism och som verktyg för förändring. Detta kulminerade under 1960-talet, som såg en våg av politisk litteratur bryta in i samhällsdebatten. Vid denna tidpunkt hade den svenska välfärden och folkhemspolitiken hunnit bli mer omfattande och kommit att prägla hela samhället. Kanske hade man vid det här laget börjat få överblick över problematiken i en politik som till stor del utvecklades under 1930-talet. Rapportboken slog igenom. En mängd författare såg som sin uppgift att skildra ett större sammanhang, hur människor verkade inom politiska strukturer som påverkade alla. Blicken lyftes också utanför Sverige; Sydafrika, Vietnam och Kambodja blev plötsligt platser som hade betydelse för både svensk politik och litteratur.
I centrum för allt detta stod Sara Lidman. I hennes verk finner man inte bara de stora politiska frågorna och den enskilda människans livsvillkor, utan även trådarna som går däremellan. Hon rörde sig från den lilla byn i Västerbotten, ut i världen och tillbaka igen. Hon var en av de första som inkorporerade dialektala inslag i rikssvenskan, och blev därmed en representant för människorna som lever i utkanten av världen, och en uttolkare av deras historier. I den forskning som har gjorts om Lidmans författarskap saknar jag dock en förståelse för detta. Istället tenderar studierna att antingen beskriva det nyskapande språket och det udda persongalleriet, eller att skildra Lidmans politiska engagemang, i rapportböcker, tal och debattartiklar.
Dessa två ansatser sätts sällan i samband med varandra. På senare tid har dock uppmärksamhet riktats mot att Lidman inte såg någon skarp linje mellan det skönlitterära och det politiska. 2014 publicerades Stilens munterhet. Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk 1975-1985, sammanställda av Annelie Bränström Öhman. Under åren 1975-1985 skrev Lidman sitt stora epos, den så kallade Jernbanesviten. I dessa dagböcker blir det tydligt hur historien och omvärlden har en avgörande betydelse för både form och innehåll i Lidmans romaner, och vice versa. Jag vill visa att denna tendens redan fanns nästan tjugo år tidigare.
Syfte och frågeställningar
Med den här uppsatsen vill jag följa den politiska tråden i Sara Lidmans författarskap tillbaka till tiden före rapportböckerna, före 1960-talets genombrott för politisk litteratur, före brandtalen och demonstrationerna. Min tes är att det hos Lidman går att spåra ett motstånd mot samtidens marginalisering av icke-normativa grupper redan från början. I två tidiga verk, Regnspiran (1958) och Bära mistel (1960) kommer jag att undersöka hur Lidman beskriver utanförskap från flera olika håll. Hennes gestalter bär alla på något som särskiljer dem från folkhemmet och dess invånare. Med ett queerteoretiskt och intersektionellt perspektiv som grund kommer jag att studera deras maktställning (eller brist på densamma) i samhället och hur de positionerar sig gentemot varandra.
Jag kommer att arbeta utifrån följande frågeställningar: Hur beskrivs utanförskap i Regnspiran och Bära mistel? Hur konstrueras den normativa människan och människan i utanförskap i relation till varandra? Hur kan man koppla dessa teman till tiden då böckerna utspelar sig, samt Lidmans samtid?
Metod och disposition
Denna uppsats är en tematisk studie över Lidmans gestaltning av utanförskap, som sedan ansluts till ett större samhällsperspektiv. Jag har valt att se de två romanerna, Regnspiran och Bära mistel, som en sammanhängande historia och analyserar dem tillsammans, även om jag självklart kommer att peka ut förändringar och utvecklingar som sker mellan verken. I uppsatsen flätar jag ihop en närläsning av romanerna med ett socialhistoriskt perspektiv.
Därmed använder jag mig i min undersökning både av socialhistorisk och sociologisk forskning, samtidigt som texten tolkas genom mer abstrakta teorier som queerteori och fenomenologi. För mig finns det ingen motsättning i detta. Jag läser dessa böcker som vittnesmål över socialt utanförskap i en tid då det nya Sverige byggdes. Fördelen med att inte beskriva dessa utanförskap i en rapportbok utan i romaner är att man inte behöver vara historiskt korrekt. Även om det finns mycket i böckerna som reflekteras i Sveriges historia innebär det skönlitterära angreppssättet att det uppstår en mängd olika tolkningsnivåer, och att det går att göra såväl politiska som fenomenologiska läsningar av texten.
Jag vill vara tydlig med att tyngdpunkten i uppsatsen ligger på den skönlitterära texten, och inte en socialhistorisk kritik. Det finns absolut länkar både mellan romanerna och tiden
för deras tillblivelse (sent 1950-tal) samt mellan romanerna och den tid då de utspelar sig (från sent 1800-tal till 1930-tal). Min analys bygger dock på vad jag år 2014 läser in i texten, med hjälp av teorier som formulerats efter böckernas tillkomst. Detta är alltså inte en studie i exakt hur Sara Lidman kommenterar det samhälle hon vuxit upp och verkar i. Att hon gör det är snarare min utgångspunkt. Att jag från början vill poängtera detta är för att min studie inte ska tolkas som en undersökning i vad Lidman ville säga med sina böcker. Frågan är istället vad som, utifrån mina kunskaper och uppfattningar om de olika tidsepokerna, träder fram i min läsning av dem.
Jag inleder med att redogöra för min teoretiska grund, som framför allt stammar från Judith Butler, Tiina Rosenberg, R.W. Connell, Sara Ahmed och Beverley Skeggs. Jag ger även en kortare översikt över Sara Lidmans författarskap och hur hon passar in i den svenska litteraturhistorien och sin samtid. Då ger jag också en mer fördjupad bild av de faktiska livsvillkoren för någon som stod utanför folkhems-normen under mitten av 1900-talet.
Analysen består av tre huvuddelar. I den första delen avhandlas det geografiska utanförskapet, samt den rasifieringsprocess som drabbar personer som inte anses befinna sig på rätt plats, som inte hör hemma. Den andra delen undersöker de olika typer av maskulinitet som representeras i romanerna och hur sexualitet, religion och klass bestämmer män positioner inom den hegemoniska maskuliniteten. Den tredje och sista delen handlar huvudsakligen om böckernas huvudperson, Linda Ståhl, och den avvikande kvinnan i allmänhet. I den avslutande diskussionen reflekterar jag över den samlade bilden som de föregående delarna ger.
Tidigare forskning
När man närmar sig Sara Lidman är det nästan omöjligt att undvika Birgitta Holms biografi Sara Lidman – i liv och text (1998). Holm är den första som skrivit ett övergripande verk som kombinerar en kartläggning av Lidmans liv, hennes karriär och relationer, med ingående analyser av de enskilda verken. Holm skriver att det trots Lidmans särställning inom svensk litteratur inte har skrivits särskilt mycket om henne. Hon förklarar detta delvis med att Lidman verkade inom ett litet och perifert språkområde. Själv kan jag också tänka mig att det fram till nyligen varit svårt att få en distans till Lidman, som in i det sista beskrev sin samtid på ett sätt som kanske är svårt att analysera när man står mitt i den. Hon har dock inte smugit helt obemärkt förbi vetenskapen.
Bland annat har Lidmans stilistik avhandlas. En sådan studie, särskilt över debutverket Tjärdalen (1953), finns i Gun Widmarks kapitel ”Att manipulera koden. Sara Lidman och modersmålet” ur antologin Stilstudier. Språkvetare skriver litterär stilistik (1996). Widmarks analys är till skillnad från Holms strikt språklig och tar avstamp i en lingvistisk diskussion om språket som en kod med olika betydelser för olika människor beroende på tid och rum, och beskriver Lidmans blandning av rikssvenska och dialekt som en medveten metod för att skapa en specifik relation mellan läsaren och texten. Hon ser det dialektala som språkliga signaler till läsaren, som ger en äkthet och närhet till texten.1
Behandlingen av den västerbottniska dialekten avhandlas även av Anna Westerberg i artikeln ”Bondskan i Sara Lidmans romaner – tillgång eller hinder?”. Texten är publicerad i Västerbottens läns hembygdsförenings årsbok år 2005, vilket kan förklara tyngdpunkten dialektologen Westerberg lägger på att avgöra hur mycket av Lidmans språk som är ”korrekt”
bondska och svenska och vad som är påhittat eller översatt av Lidman. Westerberg ser blandningen av dialekt och rikssvenska som ett försök från Lidmans sida att skriva en genuint västerbottnisk historia som ändå är begriplig för resten av Sverige. Med detta lyckas Lidman ibland, och misslyckas ibland. Westerbergs undersökning fokuserar alltså i huvudsak på hur begriplig prosan är, snarare än dess litterära kvaliteter. Likt Widmark ägnar sig Westerberg främst åt Tjärdalen, och utmärker debuten till den av Lidmans romaner med flest dialektala inslag. I Regnspiran används dialekten med försiktighet, skriver hon, och Bära mistel nämns inte alls i artikeln.2
Även Anders Persson använder sig av Tjärdalen i en undersökning av romanens anknytning till väckelselitteraturen, som han menar är ”på en och samma gång kritisk och sympatiserande”.3 Lidman använder predikanten Blom för att visa på den självgodhet och de maktanspråk som finns i väckelserörelsen, samtidigt som det finns en förståelse för de frågor, de anfäktelser, som människan står inför i sin andlighet. Persson anknyter till frågeställningarna om moral och skuld som Holm med flera har pekat på, och menar att detta kan kopplas till anfäktelsetematiken som han finner både hos Lidman och i väckelselitteraturen.
1991 anordnade ABF Stockholm ett litteraturseminarium tillägnat Sara Lidman. Sex texter som låg till grund för seminariet samlades sedan i boken Röster om Sara Lidman
1 Gun Widmark, ”Att manipulera koden. Sara Lidman och modersmålet”, Stilstudier. Språkvetare skriver litterär
2 Anna Westerberg,”Bondskan i Sara Lidmans romaner – tillgång eller hinder?”, Västerbotten, 2005:1.
3 Anders Persson, ”’Men Gud finns du då?’ Anfäktelsetematiken i Sara Lidmans Tjärdalen och i Tore Nilssons romaner”, Från Sara Greta till Lilla Svarta Sara. Väckelsen i litteraturen och väckelsens litteratur, red. Anders Persson & Daniel Lindmark, Skellefteå 2009, s. 109.
(1991). Där kan man läsa Eva Adolfssons text ”Det oerhördas anrop”, där hon ser blandningen av dialekt och rikssvenska som ett försök till vidgning av språket. Hon skriver om spänningarna som skapas mellan ett högstämt, ett vardagligt och ett skapat språk. Dessa spänningar finns dels inne i romanerna, men blir kanske ännu mer intressanta i relationen till världen utanför dem. Enligt Adolfsson skapar detta en rörelse ut mot världen, men också in i människan: ”Man är på en öppen plats, där man från den genom dialekten främmandegjorda vardagen rör sig ut mot det stora gåtfulla – och tillbaka igen, i en ständigt pågående rörelse.”4 Särskilt i Lidmans senare verk ser Adolfsson även en erotisk underton, med ett stundtals högstämt språk som svävar emellan och väver trådar mellan det jordiska livet och kärleken, och en högre mening. Det är också Adolfsson som har skrivit kapitlet om Lidman i Nordisk Kvinnolitteraturhistoria, som i sin tur vidareutvecklas i Adolfssons essäsamling I gränsland.
Essäer om kvinnliga författarskap (1991). Hon gör läsningar av Regnspiran och Bära mistel som fokuserar på förhållandet till den patriarkale fadern och konsekvenserna av att välja bort honom och hans lag, vilket resulterar i ”att förlösa den kvinnliga självförnekelsen på förkrosselsens väg, i en golgatavandring”.5
Framför allt har den så kallade Jernbanesviten diskuterats. Till exempel undersöker Lina Sjöberg relationen mellan Lidmans svit och bibeln i Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser (2006). Genom att analysera den
”fragmentariska intertextualiteten” i Lidmans romaner vill hon dels tolka Jernbanesviten från ett bibliskt perspektiv, men också se vad en studie av en bibeltext i ljuset av en senare skönlitterär text kan resultera i.6 Annelie Bränström Öhman gör i ”kärlek! och någonting att skratta åt! dessutom!” Sara Lidman och den kärleksfulla blicken (2008) en genusanalys av kärlekstemat i Jernbanesviten. Hon ser ett släktskap mellan Lidman och den amerikanska svarta feministen bell hooks, som har skrivit om en ”feministisk kärleksetik”, och ser hos Lidman en politisk tyngd i beskrivningarna av den privata kärleken, de känslomässiga utbytena mellan människor långt ifrån maktens centrum.7 Kirsten Grønlien Zetterqvist använder Lifsens rot (1996), den näst sista delen i Jernbanesviten, som exempel på en
”existentiell skildring av kvinnoliv och fruktsamhet”, i sin avhandling Att vara kroppssubjekt.
4 Eva Adolfsson, ”’Det oerhördas anrop’ Om språkliga kraftfält hos Sara Lidman”, Röster om Sara Lidman:
Från ABF Stockholms litteraturseminarium i mars 1991, Stockholm 1991, s. 19.
5 Eva Adolfsson, I gränsland. Essäer om kvinnliga författarskap, Stockholm 1991, s. 219.
6 Lina Sjöberg, Genesis och Jernet. Ett möte mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och bibelns berättelser, Möklinta 2006, s. 22.
7 Annelie Bränström Öhman, ”kärlek” och någonting att skratta åt! dessutom!” Sara Lidman och den kärleksfulla blicken, Säter 2008, s. 27.
Ett fenomenologiskt bidrag till feministisk teori och religionsfilosofi (2002).8 Även hon ser hos Lidman en beskrivning av kvinnliga livsvillkor i modern tid.
Den politiska sidan av Lidman står i centrum för Att ge den andra sidan röst (2004) av Annika Olsson, som förutom Lidmans bok Gruva (1968) även behandlar Jan Myrdals Rapport från kinesisk by (1963) samt Rapport från en skurhink (1970) av Maja Ekelöf.
Olsson avhandlar den svenska rapportboken och beskriver hur den fungerar både som ett vittnesmål över den utsatta människan, och som en skildring av författaren som bärare av detta vittnesmål.
Uppsalaprästen Bo Larsson är också en av få som gör en närmare läsning av både Regnspiran och Bära mistel. Larsson sätter Sara Lidmans författarskap i ett större religiöst och kristet perspektiv i Närvarande frånvaro – frågor kring liv och tro i modern svensk skönlitteratur (1987). Han ser skuld och sökandet efter en möjlig försoning som bärande teman och jämför Lindas och Simons relation med Björns relation till sin syster. Larsson tolkar Björn som en ersättare av Simon för Linda och en möjlighet för henne att sona sitt svek mot honom. Linda ser sig själv i Judas som kanske var tvungen att svika, och enligt Larsson blir frågan ”om det ändå någonstans bortom alla mänskliga domar finns en nåd och en försoning för all mänsklig fullkomlighet”.9 Jag har dock inte funnit någon forskning som undersöker feministiska, politiska eller sociala aspekter av böckerna om Linda Ståhl.
Synopsis
Regnspiran och Bära mistel kom ut med två års mellanrum, 1958 och 1960. De handlar om Linda Ståhls liv, från det att hon föds 1894, fram till mitten av 1930-talet. I Regnspiran följer vi Linda från det att hon föds till att hon själv blir mamma, nitton år senare. Hon växer upp i den lilla byn Ecksträsk i Västerbotten, med sin snälla och kärleksfulla mamma Hanna och sin strängt religiöse pappa Egron. Efter ett flertal konflikter med fadern får hon som barn en
”syn” av hur han dör i skogen, vilket också händer. Då hon inte tillåts gå ut i byn så mycket är hon ett ensamt barn, och fantiserar om ”Byanden” – den gemenskap som hon tänker sig finns
8 Kirsten Grønlien Zetterqvist, Att vara kroppssubjekt. Ett fenomenologiskt bidrag till feministisk teori och religionsfilosofi, Uppsala 2002, s. 179.
9 Bo Larsson, Närvarande frånvaro – frågor kring liv och tro i modern svensk skönlitteratur, Stockholm 1987, s.
205.
mellan de andra gårdarna. I tioårsåldern träffar hon Simon, som bor som fosterbarn i granngården. De utvecklar en mycket nära relation, men en dag blir de ertappade under en av sina sexuella lekar och Simon skickas iväg, något som Linda i hela sitt liv kommer se tillbaka på som ett svek från sin egen sida.
Några år senare anordnar Linda danser i byn, där hon själv underhåller med dragspel och imitationer av byns invånare. På dessa danser blir hon förälskad i Karl, som dock bara har ögon för sin fästmö, Ulrika som bor i granngården. Efter att ha dansat och tillbringat natten med Ulrika återvänder Karl en tidig morgon till Linda för att hämta sin cykel. Linda är dock inte särskilt hjälpsam, utan snarast lekfull och lite retsam. Situationen slutar med att Karl våldtar henne. Karl flyr till Amerika och Linda föder nio månader senare en son, Kalle eller lill-Karl kallad. Ulrika går efter sveket helt upp i Lindas graviditet och tar hand om pojken när han har fötts. Efter ett tag inser hon dock hur allt hänger ihop och tar livet av sig. Boken slutar omkring ett år efter Ulrikas och Karls förlovning, som dateras 1913.
När Bära mistel börjar har det gått 16 år. Boken inleds med drottning Viktorias död, alltså 1930. Linda har då sålt av skogen, precis innan timmerpriserna sjönk, och köpt sig ett pensionat i den större grannorten Lillvattnet. Hon har även fått ytterligare ett barn, Isidora, utan att vara gift. När violinisten Björn Ceder tar in på pensionatet beslutar sig Linda, av kärlek, för att följa med honom på turné i norra Norrland. Han är dock inte intresserad av henne utan föredrar män, särskilt unga pojkar. Under sina resor träffar de en mängd familjer och udda fåglar, som på olika sätt påverkar dem och deras relation till varandra. De spelar tillsammans på dansbanor och i församlingshem, Linda folkmusik och Björn klassiskt. Björns stora mål är att komponera en modern balett om Loke och Balder, och han behöver det norrländska ljuset för att få inspiration. Trots konflikter, ångest och hån fortsätter de att turnera tillsammans i sex år, innan Björns mentala hälsa ger efter och Linda tvingas ta hem honom till Lillvattnet och ta hand om honom där, innan han slutligen ger sig av för att söka efter sin stora kärlek, Otte Pihl.
Teoretiska utgångspunkter
Den här uppsatsen utgår från en intersektionell maktanalys. Detta innebär att jag diskuterar flera olika maktstrukturer och hur de sammanfaller, samt hur de positionerar människor på
olika sätt. Begreppet intersektionalitet myntades 1989 av den svarta feministen Kimberlé Crenshaw då hon ville belysa och problematisera hur svarta kvinnor osynliggjordes inom feministiska och antirasistiska rörelser.10 Begreppet åskådliggör hur flera olika typer av förtryck eller maktordningar kan vara relevanta för en analys av både politiska och sociala situationer och fiktiva verk. I Regnspiran och Bära mistel med sina stora persongallerier och komplexa relationer uppstår en mängd intersektioner som berör bland annat kön, rasifiering, sexualitet, storstad/glesbygd, klass och funktionalitet.
Eftersom den här studien undersöker utanförskap från ett flertal olika perspektiv, vill jag inledningsvis förklara några av de begrepp som ligger till grund för min analys.
Förståelsen för dessa är främst hämtade från Judith Butler, Sara Ahmed, Beverley Skeggs och R.W. Connell.
Queerteori och performativa akter
Genusperspektivet är övergripande för alla intersektionella studier. Jag hämtar min grundläggande genusanalys från queerteorin, som ifrågasätter binära och essentialistiska könsuttryck samt en heteronormativ syn på sex och sexualitet. I dagligt tal ses begreppet
”queer” ofta som en synonym till lesbisk, gay, bisexuell eller transpersoner. Tiina Rosenberg räknar i inledningen till Queerfeministisk agenda (2002) upp en rad exempel på hur begreppet kan användas. I den här uppsatsen vill jag främst hänvisa till hennes två sista exempel: ”queer som beteckning på icke-heterosexuella företeelser vilka inte tydligt kan markeras som lesbiska, gay, bisexuella eller transpositioner, utan vilka tycks innefatta en eller flera av dem samtidigt, då ofta på ett ’förvirrande’ eller dissonant sätt” samt
[…] queer som beteckning på åskådarpositioner, tolkningar, konstverk, kulturella företeelser och textuella kodsystem som hänvisar till eller faller utanför heterosexuella, lesbiska, gay, bisexuella eller transidentiteternas förståelse och kategoriseringar av kön/genus och sexualitet. Då blir queer en beteckning av det som går utöver de etablerade kategorierna för kön/genus och sexualitet.11
10 Kimberlé Crenshaw, ”Demarginalizing the Intersection of Race and Sex: A Black Feminist Critique of Antidiscrimination Doctrine, Feminist Theory and Antiracist Politics”, University of Chicago Legal Forum 1989.
11 Rosenberg 2002, s. 12.
Anledningen till att jag vill använda mig av ett queerteoretiskt perspektiv är just att det undviker att placera människor i fasta kategorier, något som skulle vara kontraproduktivt i en studie av verk som bland annat innefattar en transperson. Hur ska man förstå Björn Ceder utan att utgå från att genus- och könsuttryck är i ständig rörelse? Inom feministisk forskning har det länge varit vedertaget att separera det biologiska könet (kön) från det sociala könet (genus). Det är till exempel därför Simone de Beauvoir konstaterar att kvinna är något man blir. Hon och Maurice Merleau-Ponty har beskrivit kroppen som en historisk situation, vilket enligt Judith Butler innebär att man ser kroppen som en plats för historiska och kulturella betydelser och möjligheter. Dessa möjligheter är dock alltid historiskt villkorade, och genom kroppen medverkar vi till att skapa, dramatisera och reproducera den historiska situationen.12
Uppdelningen mellan kön och genus tjänade länge syftet att visa att vad som anses feminint eller maskulint inte har något med biologi att göra.13 Butler problematiserar dock den här distinktionen och menar att den utgår från en heteronormativ uppfattning om kön/genus. En sådan separation ger en analys av det biologiska könet som det primära, något som alltid finns och är beständigt. Genus fungerar då enbart som överbyggnad till könet.
Denna åsikt är inte okontroversiell, och har ifrågasatts av bland andra den norska litteraturvetaren Toril Moi.14 Jag anser dock att Butlers syn på bland annat performativa akter och det socialt konstruerade könet gör henne relevant för att besvara uppsatsens frågeställningar.
Det är enligt Butler inte möjligt att se genus som ett helt igenom kulturellt skapat, icke- kroppsligt fenomen. Även om det vore så att det finns två kön, följer det inte nödvändigtvis att det skulle finnas två typer av genus eller att dessa skulle kopplas ihop med könet enligt modellen man-maskulint, kvinna-feminint. Om genus är helt igenom socialt skulle den kropp som formar sig själv till ett feminint jag kunna ha vilken biologisk skepnad som helst.
”Maskulin” skulle lika gärna kunna vara den kulturella beteckningen för en kvinnlig kropp.
Men en maskulin kvinna är kulturellt ändå inte samma sak som en maskulin man. De tolkas olika, alltså tycks genus ha något med könet att göra.15
Uppbrytandet av kön-genusdikotomin fungerar även åt andra hållet. Butler visar hur inte heller definitionen av det biologiska könet är något som vi kan ta för givet. Exakt vad är det som bestämmer vilket kön man har? Finns det i anatomin, hormonerna eller kromosomerna? Butler fastslår: ”Om ’kroppen är en situation’, som hon [Beauvoir] hävdar,
12 Butler 1990, s. 272.
13 Butler 2007, s. 55.
14 Se exempelvis Toril Moi, What is a woman? And other essays, Oxford 1999.
15 Butler 2007, s. 56.
kan vi aldrig ta vår tillflykt till en kropp som inte redan har tolkats och fått kulturell innebörd;
därför skulle könet inte kunna kvalificera sig som en fördiskursiv anatomisk realitet. Faktum är att könet skulle visa sig ha varit genus hela tiden.”16
Istället för att grundas i något biologiskt, består kön/genus av alla de små gester och handlingar vi genomför i våra dagliga liv, som Butler kallar performativa akter. Genom upprepning befästs de föreställningar vi har om genus. Alla kvinnors och mäns individuella handlingar skapar och reproducerar tillsammans ett genus som kodas som kvinnligt respektive manligt. Våra akter gör sociala och kulturella regler synliga för alla. Butler poängterar att det inte handlar om att vi enbart är sociala produkter utan egen agens, men vi skapar inte heller vårt eget genus utifrån individuella val. Detta synsätt innebär dock ett skapande av en flyktväg: om det är performativa akter som skapar genus, måste det vara möjligt att genom andra sådana skapa andra typer av genusidentiteter åt oss själva.
Hegemonisk maskulinitet
Hegemonisk maskulinitet började diskuteras under 1980-talet, och har främst knutits till sociologen R. W. Connell. En av de första texterna som nämner begreppet är artikeln
”Toward a New Sociology of Masculinity” (1985), som är en genomgång av den då aktuella manslitteraturen som problematiserade och kritiserade feminism och olika så kallade mansroller, utan att för den sakens skull nödvändigtvis grunda sig i en feministisk analys.17 Artikelförfattarna riktar skarp kritik mot könsrollsteorin, bland annat på grund av att den ser kön och genus som statiska och ensidiga. Den hegemoniska maskuliniteten refererar till den historiska situation som äger makten att definiera de andra grupperna, och samlar alla de olika aspekterna av den patriarkala maktordningen. I Maskuliniteter (1999) skriver Connell:
”Hegemonisk maskulinitet kan definieras som den konfiguration av genuspraktik som innehåller det för tillfället accepterade svaret på frågan om patriarkatets legitimitet.”18
Begreppet hegemonisk maskulinitet har sedan det lanserades för omkring 30 år sedan applicerats och anpassats till en mängd områden och frågeställningar. 2005 skrev Connell tillsammans med James W. Messerschmidt artikeln ”Hegemonic Masculinity: Rethinking the Concept” där de kommer fram till att begreppet som helhet fortfarande är aktuellt och relevant
16 Butler 2007, s. 58.
17 Tim Carrigan, Bob Connell & John Lee,”Toward a New Sociology of Masculinity”, Theory and Society, Vol.
14, No. 5 (Sep., 1985), s. 551-604.
18 Connell, R. W., Maskuliniteter (1995), övers. Åsa Lindén, Göteborg 1999, s. 101.
men att det finns anledning att göra vissa omarbetningar. Två saker vill de stryka helt:
ambitionen att hegemonisk maskulinitet ska kunna illustrera ett globalt förtryck över alla kvinnor på lika villkor, samt tendensen att hemfalla åt en viss typ av maskulina drag som särskilt karaktäristiska för en hegemonisk maskulinitet. Den första punkten handlar om att använda sig av ett mer intersektionellt perspektiv i behandlingen av hegemoniska maskuliniteter och deras positioner i världen. Den andra punkten behandlar risken att göra den hegemoniska maskuliniteten till en fast typ, och ge en essentiell uppfattning av kön och genus.19 Det är denna uppdaterade version av begreppet som jag fortsättningsvis syftar till.
För mig är det viktigt att ta fasta på den möjlighet till rörelse som finns i och med begreppet hegemonisk maskulinitet. Jeff Hearn har riktat kritik mot användandet av ordet maskulinitet och föreslår istället begreppet hegemoniska män. Enligt honom är maskulinitet osäkert, flytande och odefinierbart, vilket innebär ett problem om man vill ha en givande diskussion. Han vill flytta över fokus till den hegemoniska mannen, den faktiska kroppen som förtrycker, exploaterar och drar fördel av patriarkatet.20 Detta riskerar dock att cementera just det som Connell och Messerschmidt försöker undkomma med sina revideringar. Att tala om en hegemonisk man gör det inte tydligt att en man kan förflyttas eller förflytta sig mellan flera olika maskuliniteter och positioner. I själva verket kan den hegemoniske mannen i nästa stund befinna sig i underläge på grund av ras, sexualitet, ålder och så vidare. En man kommer under sin livstid inneha samma kropp (med större eller mindre modifikationer), men kan förflytta sig mellan och inneha ett flertal olika typer av maskuliniteter.
Att prata om hegemoniska maskuliniteter istället för hegemoniska män betonar just människors rörlighet mellan olika slags uttryck och positioner. Detta påpekar även Connell och Messerschmidt: ”Masculinity is not a fixed entity embedded in the body or personality traits of individuals. Masculinities are configurations of practice that are accomplished in social action and, therefore, can differ according to the gender relations in a particular social setting.”21 Att privilegier flyttas och att människor kan ge uttryck för flera olika maskuliniteter och femininiteter ser jag som grundläggande för diskursen kring hegemonisk maskulinitet. Att se patriarkatet som stöttat av en hegemonisk maskulinitet ger möjlighet till rörelse: hierarkier kan störtas eller omvandlas. ”[T]here could be a struggle for hegemony, and older forms of masculinity could be displaced by new ones”, skriver Connell och
19 R.W. Connell & James W. Messerschmidt, ”Hegemonic Masculinity: Rethinking the Concept”, Gender and Society, 2005:6, s. 829-859.
20 Jeff Hearn, ”From hegemonic masculinity to the hegemony of men.”, Feminist Theory 2004:1, s. 49-72.
21 Connell & Messerschmidt 2005, s. 836.
Messerschmidt.22 Därmed uppstår även en anslutning till Butlers performativa akter, och motståndet som möjliggörs av dem.
Respektabilitet och rasifiering
Slutligen vill jag också säga några ord om två begrepp som är relevanta för den här uppsatsen, respektabilitet och rasifiering. De tydliggör hur klass respektive ”ras” konstrueras med hjälp av omgivning och kontext. Sociologen Beverley Skeggs har i studien Att bli respektabel (1999) beskrivit respektabilitet som det som ”[…] präglar vårt sätt att tala, vem vi talar med, hur vi klassificerar andra, vad vi studerar och hur vi vet vilka vi är”, samtidigt som bristen på densamma som det som utmärker arbetarklassen som ”[…] farlig, förorenande, hotande, revolutionär, patologisk och respektlös”.23 Strävandet efter respektabilitet är således strävandet bort från arbetarklassen. Det är också ett sätt att skilja mellan den ”bra” (det vill säga respektabla) och den ”dåliga” arbetarklassen. Detta gör att respektabilitet knyts till fler faktorer än klass, till exempel ras och sexualitet. Skeggs studie handlar om arbetarklasskvinnor i England under 1980- och 90-talen. Jag anser dock att respektabilitetsbegreppet och Skeggs diskussion om klass är relevant även i en fiktiv kontext, särskilt som hon visar hur klass kan analyseras på ett intersektionellt sätt. Hon pekar till exempel på hur kvinnor som är svarta och/eller lesbiska förknippas med en farlig, pervers sexualitet som skiljer dem från vita, heterosexuella kvinnor. Detta hindrar i sin tur kvinnor som vill anses respektabla att alls visa något intresse för sex, eftersom det kopplades till homosexualitet och rasifiering.24 För kvinnor förs respektabilitet fram genom en särskild sorts femininitet, som enligt Skeggs var ”den mest passiva och osjälvständiga av alla femininiteter”.25 Vita medelklasskvinnor behövde därför hjälp att distansera och skydda sig ifrån de Andra, och respektabilitet och femininitet blev verktygen för att upprätthålla denna distans.
Begreppet ras har en milt sagt problematisk historia, men har på senare år börjat användas tillsammans med det nya ordet rasifiering, en översättning av engelskans
22 Connell & Messerschmidt 2005, s. 833.
23 Beverley Skeggs, Att bli respektabel. Konstruktioner av klass och kön (1997), övers. Annika Persson, Göteborg 1999, s. 9.
24 Skeggs 1999, s. 189.
25 Skeggs 1999, s. 158.
”racialization” som det har definierats av Robert Miles.26 När jag fortsättningsvis använder ordet ras syftar jag naturligtvis inte på de biologiska raser som människan inom vissa ideologier tidigare ansetts vara indelad i. Även om ras inte existerar på ett biologiskt plan har rasdiskursen ändå gjort begreppet till en social verklighet, som färgar alla människors syn på världen. Rasifiering är just den processen. Irene Molina skriver:
Generellt står begreppet rasifiering för kategoriseringar, tankemodeller och associationer som gör rangordningen mellan människor till ett naturligt inslag i såväl sociala relationer som maktstrukturer. Rasifieringsprocesser är associerade till en essentialistisk människosyn som legitimerar den sociala rangordningen utifrån en föreställning om människors väsenskilda [sic] och oföränderliga olikheter utifrån kulturella och/eller utseendemässiga tillskrivningar.27
Skillnaden mellan rasifiering och andra begrepp som används på ungefär samma sätt, som till exempel etnicitet, är att dessa ord skymmer den verkliga grunden för diskriminering och ”[…]
fördröjer ett nödvändigt medvetandegörande om att det i det svenska samhället finns rasistiska föreställningar som är djupt rotade i det för givet tagna”.28
En rasifierad person är en person som utsätts för en rasifieringsprocess, där uppfattningen om personens ras produceras. Samtidigt är denna process beroende av ett samhälle som är uppbyggt på föreställningar om ras.29 Sara Ahmed skriver:
Det är viktigt att påminna sig att vithet inte kan reduceras till vit hud, eller till
’någonting’ vi kan ha eller vara, ens om vi passerar genom vithet […] Men icke-vita kroppar befolkar också vita rum; detta vet vi. Sådana kroppar osynliggörs när vi ser rum som vita, samtidigt som de blir extremt synliga när de inte passerar, det vill säga när de avviker och ’står ut’. Tillfällena då kroppen framstår som ’malplacerad’ är politiskt och personligt besvärliga.30
Rasifiering är alltså i viss mån plats- och kontextbundet. En person kan rasifieras i ett rum och inte i ett annat. Begreppen vit och icke-vit har i detta sammanhang inte att göra med mängden pigment i huden, utan handlar mer om kroppens positionering. Med detta menar jag inte att hudfärg inte spelar en avgörande roll för rasifiering eller rasism, eller att ljushyade personer
26 Irene Molina, ”Rasifiering. Ett teoretiskt perspektiv i analysen av diskriminering i Sverige”, Bortom Vi och Dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, red. Paulina de los Reyes &
Masoud Kamali, Stockholm 2005, http://www.regeringen.se/content/1/c6/04/56/42/11dab91b.pdf Hämtad 20/11- 14
27 Molina 2005, s. 95.
28 Molina 2005, s. 104.
29 Molina 2005, s. 97.
30 Sara Ahmed, ”Vithetens fenomenologi”, Vithetens fenomenologi, red. Rasmus Redemo, övers. Amelie Björck, Stockholm 2011, s. 138.
rasifieras på samma sätt som mörkhyade. Rasifiering är dock rörlig process och kan drabba olika personer beroende på kontext.
Sara Lidmans litterära och sociala bakgrund
I det här kapitlet vill jag ge en något bredare bild av Sara Lidman och samhället hon skrev om och för. En av utgångspunkterna för den här uppsatsen är att Lidman hade en samhällskritisk udd i hela sitt författarskap, och här vill jag visa hur jag har kommit till den slutsatsen. Först ger jag en kort biografi över Lidman, för att sedan övergå till att placera in henne i en litteraturhistorisk och samhällelig kontext. Under mitten av 1900-talet pågick i Sverige ett långsiktigt och nästintill allomfattande folkhemsprojekt, som bland annat syftade till att effektivisera det svenska samhället. Denna effektiviseringsprocess innebär även en utsortering av personer som inte ansågs friska eller representativa.31 Konsekvenserna av detta finns bland annat att märka i Bära mistel, där det kanske mest radikala är den öppna framställningen av homosexualitet och transvestism. Därför vill jag också ge en kortfattad beskrivning av hur hbtq-personer betraktades och behandlades både under tiden böckerna utspelar sig och när Sara Lidman skrev dem under sent 1950-tal.
Vem var Sara Lidman?
Sara Lidman föddes 1923 i byn Missenträsk i Västerbotten. Hon debuterade 1953 med Tjärdalen, och hennes sista bok Kropp och skäl utkom 2003, strax innan hon avled i Umeå 2004. Under sin livstid skrev Lidman romaner, pjäser, rapportböcker, reportage, debattartiklar och tal. Från 1960-talet och framåt gjorde hon sig känd som en stark röst för den lilla, nedtystade människan genom verk som Jag och min son (1961), Med fem diamanter (1964) och Samtal i Hanoi (1966). I dessa verk behandlades frågor om mänskliga rättigheter i apartheidregimens Sydafrika, och den sista tillkom under kriget i Vietnam. Hon hade ofta byn som utgångspunkt, det samhälle i miniatyr som speglar världen i stort. Med Gruva (1968) visade hon att samma strukturer även var närvarande i svenska gruvsamhällen.
31 Yvonne Hirdman,”Utopia in the Home”, International Journal of Political Economy, 1992:2, s. 5-99.
Hon var dock en välkänd författare redan innan hennes politiska engagemang gjorde sig mer tydligt i hennes litterära verk. Tjärdalen benämns i standardverket Litteraturens historia i Sverige (1987) som ”en av 1950-talets främsta debuter”, och artikelförfattaren menar att
”[Lidmans språks] särpräglade skönhet har gjort Sara Lidman till en av de finaste prosakonstnärerna i den moderna litteraturen”.32 Professorn och filologen Gösta Holm sätter Tjärdalen vid sidan av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga (1891) och Olof Högbergs Den stora vreden (1906) då han talar om ”stilistiska eruptioner i svensk romankonst”.33 Redan när verket kom ut för första gången blev det en succé både bland kritiker och läsare. Uppföljaren Hjortronlandet 1955 mottogs minst lika väl, och vid tiden för Regnspiran och Bära mistel var Sara Lidman en av Sveriges mest framgångsrika och respekterade författare.34
Nyprovinsialismen och dess problematik
Sara Lidman blev med sin debut en av de främsta företrädarna för nyprovinsialismen i Sverige. Hon sågs som en röst från landet, någon som beskrev livet som det såg ut utanför storstaden. Genom sin utgångspunkt i byn och landsbygden representerade nyprovinsialismens litteratur människor som kanske inte kommit till tals i Sverige tidigare.
Flera andra företrädare hade en norrländsk anknytning; Stina Aronson, Björn-Erik Höijer och Sven Rosendahl. De skildrade motiv som låg nära glesbygden och människorna där, som gruvindustrin och skogsskövlingen. Dessa frågor är dock inte unika för den svenska landsbygden, och åtminstone Lidman såg hur samma strukturer återfanns i byar över hela världen. Därmed kan man som Annika Olsson också sätta in Lidman i en annan kontext, där hon främst figurerar som samhällsdebattör och politisk författare. Med henne nämns Elin Wägner, Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson, som alla kämpat för medborgarrättsfrågor under 1900-talet, både i romaner och tal, debattartiklar och annat journalistiskt arbete. Flera av dem ingår även i arbetarlitteraturen och har ett tydligt klasstema, som också återfinns hos Sara Lidman.35
Både Lidmans och Aronsons tillhörighet hos nyprovinsialismen har dock diskuterats.
Dialektforskare har undersökt huruvida hennes användning av dialekt är korrekt eller inte, samtidigt som byborna ”där hemma” i början av hennes författarskap blev upprörda och
32 Bernt Olsson & Ingemar Algulin, Litteraturens historia i Sverige, Stockholm 1995, s. 517, s. 519.
33 Birgitta Holm, Sara Lidman – i liv och i text, Stockholm 1998, s. 92.
34 Se t.ex. Holm 1998, s. 110-111, 155.
35Annika Olsson, Att ge den andra sidan röst, Stockholm 2004, s. 211.
ledsna över att hon härmat deras sätt att prata i sina böcker. De tyckte att hon gjorde sig lustig på deras bekostnad. Aronson och Lidman har definierats som representanter för litterär provinsialism respektive nyprovinsialism, och samtidigt fått kritik för att deras verk inte varit tillräckligt äkta, inte återgivit exakt som det var utan att de själva har lagt till och dragit ifrån.
Med andra ord har deras litterära provinsialism varit för litterär och inte tillräckligt provinsiell. Petra Broomans har i samma Aronson-antologi som jag nämnde ovan frågat sig om denna litterära genrebestämning verkligen är korrekt. I forskningen om Sara Lidman har jag inte kunnat finna någon definition av nyprovinsialism. Broomans citerar den norska litteraturkritikern Nøste Kendzior som beskriver ”regionallitteraturen” som följer:
[…] den tar for seg en bestemt regions samfunnsmessige og kulturelle problemer, den er gjerne patriotisk, forutsetter i blant en viss grad av innforståtthet hos leseren, er sjelden eksperimentell i formne, kan ofte beskrives som ”bygde-litteratur”, er ofte skrevet på (eller har innslag av) regionens særmerkte språk eller dialekt, er ofte skrevet av ikke- etablerte forfattere, utgis sjelden på de store kommersielle forlagene og har ofte problemer med å oppnå en kompetent litteraturkritikk.36
Ganska få av dessa punkter stämmer in på Stina Aronson, och nästan inga alls på Sara Lidman. Det verkar som att deras val av geografisk plats har varit avgörande för deras inplacering bland de litterära provinsialisterna.37 Broomans avslutar sin undersökning med att konstatera att litterär provinsialism är ”en problematisk genre” och att begreppet behöver diskuteras och omvärderas inom svensk litteraturhistoria.38
Skönlitterär politik och politisk skönlitteratur
Enligt Gun Widmark har det varit ovanligt bland svenska författare att skriva på ett lika dialektalt präglat språk som Sara Lidman gjorde. Hennes analys rör framför allt Tjärdalen, men är applicerbar på alla Lidmans verk fram till Jag och min son, då hon har lämnat den västerbottniska miljön. Lidmans prosa är aldrig helt ljudhärmande dialektal, eftersom det skulle vara omöjligt för någon som inte är uppvuxen i Västerbotten att förstå. Istället arbetar Lidman med några väl valda ord och uttryck, som ger känslan av en genuin dialekt. Widmark
36 Petra Broomans, ”’Sången om Passålke’. Stina Aronsons litterära provinsialism”, Röster om Stina Aronson, red. Martin Aagård & Birgitta Holm, Uppsala 1996, s. 35.
37 Aronsons placering i litteraturhistorien har även diskuterats av Caroline Graeske i hennes avhandling Bortom ödelandet. En studie i Stina Aronsons författarskap (2003).
38 Broomans 1996, s. 41.
använder sig av begreppet kodväxling för att beskriva hur Lidman låter olika karaktärer prata olika mycket dialekt, vilket påverkar läsarens intryck av personen, och situationen som denne befinner sig i. På så sätt styr hon med hjälp av ordval och stavning vilken uppfattning läsaren får av en hel personlighet.39
Det som gör Lidmans prosa unik är hur hon tillsammans med de dialektala inslagen även blandar in tydligt modernistiska ingredienser. I sin stilanalys av Tjärdalen ser Holm bland annat en metaforik som för tankarna till Erik Lindegren, en annan norrlandsförfattare.
Vad som går att läsa som norrländsk fåordighet kan också genom modernismens glasögon ses som modernistiska kompressioner och retoriska figurer, där Lidman skapar nya ord och uttryck som motsätter och förstärker varandra, som ”Nisj gick och tänkte ljust i tjära”.40 I Bära mistel förekommer till exempel uttrycken ”sidenfodrad stämma” och att le ”med skräckpudrad mun”, och i Regnspiran finns det homeriskt klingande ”Elofiderna” som namn på grannflickorna, Elofs döttrar. Många har pekat på de bibliska inslagen hos Lidman, som i hennes prosa skapar nya konnotationer på ett liknande sätt som T.S. Eliots eller James Joyces allusioner gör i deras diktning.41 Att knyta ihop modernismen med dialekt kan ses som ett lika politiskt som litterärt val. Modernismen, som ofta setts som elitistisk och förfinad, får här draghjälp av något så folkligt som bondskan. Lidman inte bara tar in det enkla folkets språk i de fina salongerna, utan låter i själva verket dialekten vara det som ger det modernistiska språket liv och själ.
Annelie Bränström Öhman ser en feministisk sida hos Lidman, som hon menar inte har blivit särskilt uppmärksammad. Hennes teori är att detta beror på att man hittills fokuserat mer på hennes klass-, freds- och miljöengagemang. Hon liknar vid ett flertal tillfällen Lidman vid bell hooks, och anknyter till hennes teori om en ”dissident” hållning, ”[…] en nödvändig strategi för att förena estetik och politik. För en författare innebär, enligt hooks, valet av stil och genre alltid ett öppet eller dolt ställningstagande, för eller emot samhällets dominerande maktstrukturer.”42 Oavsett om det var Lidmans tanke eller ej, för hennes stilistik tankarna till ett aktivt motstånd mot litteraturens och samhällets paradigm.
Därför vill jag ogärna dela upp Lidmans författarskap i politiska och icke-politiska böcker. Hennes samhällsengagemang fanns i allt hon skrev, och hennes litterära skapande återfinns även i rapportböckerna och de andra icke-skönlitterära texterna. Den av Sara Lidmans rapportböcker som fick mest uppmärksamhet när den publicerades var Gruva som
39 Widmark 1996, s. 59-60.
40 Lidman, Sara, Tjärdalen, Stockholm 1953, s. 13.
41 Holm 1998, s. 96-100.
42 Öhman 2008, s. 23.
beskriver livet och arbetsförhållandena i Norrlands gruvindustri. Det är en intervjubok som, åtminstone på ytan, låter arbetarna själva tala. Intervjuer är ju nästan alltid redigerade i någon mån, men Annika Olsson visar hur Lidman har redigerat intervjuerna i Gruva i större utsträckning än att ta bort talspråkliga uttryck och dra ihop meningar så att de blir mer lättlästa. Olsson vill med sin jämförelse av de band som finns bevarade och de nedskrivna intervjuerna visa hur närvarande författaren Sara Lidman är i texten. Lidman själv tycktes inte anse att det är så stor skillnad mellan hennes rapportböcker och hennes romaner:
Den uppdelning av texter i skönlitteratur och de här rapportböckerna som sedan länge råder känns alltmer tillgjord. Den har lett till att man i förra fallet underlåter att ta upp den samhällssyn som finns inbyggd. I det andra fallet gör man ingen som helst språklig analys: det anses inte längre motiverat, eftersom upphovsmannen inte längre är…
författare!43
Det finns alltså anledning att titta på de politiska och de samhällskritiska elementen i de romaner som tillkom innan Lidman började engagera sig i samhällsdebatten.
Olsson beskriver rapportboken som genre som kommen ur en muntlig historia, som genom att samla in vittnesmål från människor som var på plats bygger en berättelse på samma sätt som historier har berättats i urminnes tider. Enligt henne är självbiografin och bekännelsen viktiga delar i rapportboken, som därför ofta kommer att handla nästan lika mycket om den som ställer frågorna som om de intervjuade. Att använda fiktion i journalistiska reportage, eller att framställa romaner som sanna berättelser, är ingen nyhet.
Den senare tendensen förekommer till exempel redan i Daniel Defoes berättelser om Robinson Crusoe och Moll Flanders från 1700-talet. Även i Sverige har genren varit populär.
Under 1800-talet inleddes arbetet med att samla in historier och traditioner från folk ute i landet. Olsson menar att arbetet drevs av en genuin vilja att skapa förändring i samhället. Det kan även ha att göra med den gryende nationalromantiken, och senare med ambitionen att kartlägga det svenska folkets liv och vanor, både från staten och från institutioner som Nordiska Museet. Enligt Olsson intensifierades insamlandet av folkets historier under 1920- och 1930-talen samt 1960- och 1970-talen, då Lidman växte upp och var som mest verksam.
Gränsen mellan rapportbok och roman kan dock vara suddig. Olsson beskriver det på följande sätt:
43 Citerad ur Olsson 2004, s. 45.
Dels genom att rapporterna ofta innehåller koncentrerade levnadsberättelser i jagform, dels genom att författaren ofta, men inte alltid, inte bara rapporterar om och från andra utan också rapporterar om och från sig själv. Rapportboken blir med andra ord inte bara en plats där författaren ger röst åt andra, utan också en plats där författaren själv träder fram och skildrar både yttre och inre skeenden – samt också bekänner.44
Detta är särskilt intressant i Lidmans fall, då även flera av hennes andra böcker hämtade material både från hennes eget liv och människorna runt omkring henne. Annelie Bränström Öhman beskriver alla de historiska dokument som Lidman studerade inför författandet av Jernbanesviten, och anser att det i hela författarskapet finns en tydlig ambition att lägga till och komplicera historiska skeenden.45 Tjärdalen bygger på en anekdot från grannbyn som hennes pappa Andreas berättade för henne, och Linda Ståhls öde är hämtat från en Lina Hurtig, som en vän i Dalarna beskrev för Lidman. Holm citerar flera brev mellan Lidman och hennes föräldrar, samt Astrid Lindvall, vännen i Dalarna, som ger detaljer och förklarar hur saker i berättelsen hänger ihop. Så här skriver till exempel Lindvall:
Att hon blivit rik ser Du, beror på att hon fick ärva hemmanet med skog. På den tiden hade skogen inget värde och dom flesta var nödsakade att ändå sälja sin skog för de futtiga pengar dom fick. Men Lina hon väntade på andra tider. Under tiden försökte hon själv skrapa i hop en slant. Hon hade servering av kaffe och dricka under flera år i folkparken i Ingsjön eller festplatsen som den då kallades. Sedan vet Du ju att hon också rest omkring med tivoli i stora delar av landet.46
Lidman förflyttar Lina/Linda till Västerbotten under sent 1800-tal – tidigt 1900-tal, och målar med föräldrarnas hjälp upp en detaljerad bild av hur livet skulle ha sett ut för henne där.
Brevledes intervjuar Lidman vittnena, och kan sedan presentera en slags rapportbok som emellertid är betydligt mer konstnärligt präglad.
Det kan vara värt att stanna upp vid det faktum att både Olsson och Holm använder ordet ”bekännelse” när de talar om rapportboken respektive Lidmans författarskap. Det finns i Lidmans tidiga verk ett genomgående tema av skuld och bekännelse. Vem är egentligen den skyldige? I såväl byns behandling av Jonas i Tjärdalen och Lindas svek mot Simon i Regnspiran finns ett inslag av självrannsakning men också urskuldande. Inte var väl skulden vår. Vi kunde väl inte hjälpa att… I rapportböckerna riktas oftast skuldfrågan utåt, mot samhället. I Gruva beskrivs arbetare som har blivit svikna av staten och arbetsgivaren. I Lidmans romaner får svikarna ordet istället, och sökandet efter den skyldige riktas inåt.
44 Olsson 2004, s. 24.
45 Öhman 2008, s. 20.
46 Citerat ur Holm 1998, s. 173.
Det normativa folkhemmet
Birgitta Holm beskriver femtiotalet som en tid då allt fler flyttade från landet in till storstäderna, och småbruken försvann i rasande takt. Under några få decennier hade en hel värld gått förlorad, och i dess ruiner trädde det nya, moderna Sverige fram. Det är i detta land som nyprovinsialismen och Sara Lidman gör succé, menar Holm. Hennes framgång beror till stor del på en längtan tillbaka till den värld som hon beskriver, en värld där byn är den största enheten och dess invånare är välkända gestalter. Även om denna längtan var ”väl dold” i framtidsoptimism och entusiasm över moderniteten, kom den till uttryck i diverse fiktiva figurer och berättelser, ”ett bitterljuvt frambesvärjande av en värld som försvinner”.47
En vilja att få modernitet och framsteg att kännas mer hemtamt och tryggt skulle delvis kunna ligga bakom lanseringen av folkhemsbegreppet. Per Albin Hansson beskrev i ett tal till riksdagen 1928 folkhemmet som en familj där alla var lika älskade och omhändertagna, som inte hade några favoriter eller styvbarn. Överfört till samhället, menade Hansson, skulle detta innebära en nedmontering av sociala och ekonomiska hinder som nu delade upp folket i de förtryckande och de förtryckta.48 Det var en metafor som hämtade sin kraft från, men också reproducerade, bilden av det svenska folket som en enda stor familj. Den innebar en glidning från klassisk socialistisk klassretorik till en nationsretorik. Familjen och hemmet fick stå för Sveriges förmåga och ambition att ta hand om alla sina medborgare, oavsett klassbakgrund.
Folkslag blev viktigare än klass. Detta större anslag innebar också ett större ansvar, vilket i sin tur ökade kraven på produktionen och därmed även effektiviteten. Denna effektivitet krävdes inte enbart inom industri och näringsliv utan genomsyrade hela folkhemsbygget.
Folkhemspolitiken berörde därför inte bara det offentliga livet utan detaljstyrde även de mest privata delarna av folks liv. Att man liknade nationen vid ett hem är ingen slump.
Alltifrån hushållning, inredning och barnuppfostran till sexliv ingick i folkhemspolitikens intresseområden. Yvonne Hirdman skildrar i Att lägga livet tillrätta – studier i svensk folkhemspolitik (1989) hur det svenska socialdemokratiska utopisamhället såg ut och hur det påverkade politiken som fördes under åren för folkhemmets framväxt. Hon fokuserar främst på hur detta berörde hem och familj, som styrdes av sociala ingenjörer som
47 Holm 1998, s. 114.
48 Detta tal finns citerat i en mängd böcker och artiklar, se t.ex. Mary Hilson, The Nordic Model. Scandinavia since 1945, London 2008, s. 106.
kom med riktlinjer för hur folk skulle sköta sitt privatliv. De kanske mest tongivande debattörerna i den här frågan var Gunnar och Alva Myrdal. 1934 gav de ut Kris i befolkningsfrågan, som behandlade oron för vikande födelsetal. De argumenterade för olika typer av stöd för föräldrar, som barnbidrag, gratis sjukvård för barn, och gratis barnomsorg.
Det skulle inte kosta extra att ha barn. På detta sätt skulle man uppmuntra folk till att skaffa fler barn.
Det fanns även en annan sida av myntet. En anledning till att barnafödandet minskade misstänktes vara att folk använde preventivmedel, trots att detta inte var tillåtet. Istället för att komma med förslag på hur man kunde få folk att bli mer laglydiga, argumenterade Myrdals för en generösare och mer progressiv sexualupplysning. Om man hjälpte folk att reglera sin reproduktion, skulle det födas fler barn som var önskade och inom äktenskapet, resonerade de. Befolkningsfrågan handlade inte bara om kvantitet utan också om kvalitet. Det skulle födas fler barn, men inte vilka barn som helst.
Det var dock inte bara Myrdals som engagerade sig i befolknings- och sexualfrågor. En av det tidiga 1900-talets främsta debattörer inom området var Elise Ottesen-Jensen, som också blev den första ordföranden för Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) när det bildades 1933. I Sex i folkhemmet. RFSUs tidiga historia (2002) beskriver Lena Lennerhed RFSU som en del av den sociala ingenjörskonst som byggde folkhemmet, ”i ett samhälle som var positivt till sexuell reform”.49 Lennerhed menar att RFSU var de som presenterade idén om preventivmedel som en individuell rättighet, och som drev preventiv- och sexualundervisningsfrågan från ett individuellt, och delvis kvinnligt, perspektiv. De spred information om preventivmedel och försvarade det moraliskt.
År 1950 såg födelsen av RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, som sedan dess har arbetat för homosexuellas (och senare bisexuellas och transpersoners) rättigheter.50 Annelie Bränström Öhman beskriver Lidmans författarskap som ett där ”den envetna inversionen av maktbalansen mellan centrum och periferi kan följas som en röd tråd”.51 Denna röda tråd återfinns i Regnspiran och Bära mistel i flera former. För den ena av huvudpersonerna, Björn Ceder, dyker den upp i hans sexualitet och hans genusperformativitet. Därför kan det vara lämpligt att även undersöka synen på homosexualitet både under tiden som boken utspelar sig, och när Sara Lidman skrev den.
1864 stiftades lag 18:10 mot homosexualitet, som löd: ”Övar någon med en annan person
49 Lena Lennerhed, Sex i folkhemmet. RFSUs tidiga historia, Uppsala 2002, s. 80.
50 http://www.rfsl.se/?p=413 10/2-14. Förbundets namn är sedan 2014 RFSL - Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter.
51 Öhman 2008, s. 12.
