Linda är som barn besatt av det som hon kallar ”Byanden”, gemenskapen som hon tänker sig finns mellan de andra gårdarna i Ecksträsk. Hon vill inget hellre än att vara en del av den, att ha den i sig. För henne är det en fråga om identitet, att kunna jämföra sig med och spegla sig själv i andra. Hon vill gå och se om det finns någon annan som är likadan som hon. När Hanna förklarar för henne att hon är unik, att det bara finns en som är som hon, blir Linda kaxig: ”Det ska jag gå och tala om för dem! Det finns ingen annan än jag ska dem få veta.” (R s. 23). Linda försöker, som alla barn, förstå gränsdragningen mellan individ och samhälle, men tillåts inte (främst av fadern) att undersöka den.
I Skeggs undersökning av arbetarklasskvinnor i England beskriver hon hur kvinnorna inte såg sig själva som särskilda och speciella personer, de ”fann inte sin ontologiska trygghet i att vara en ’individ’ utan i att ’passa in’.”96 Västerländska teorier om subjektivitet har skapats inom ”individualismdiskursen”, som i sig har utvecklats från personer med vissa specifika förutsättningar: ”’Individer’ är en produkt av privilegier som uppfyller de ekonomiska och kulturella villkor som gör det möjligt att bearbeta sig själv. ’Individen’ tillhör ett helt annat klassprojekt än det som de här kvinnorna är inblandade i […] De har inte tillträde till de egocentriska sysselsättningar som är reserverade för en annan klass”.97
Skeggs studie äger rum i en annan tid och på en annan plats än Regnspiran och Bära
mistel. Jag ser dock en liknande diskussion om individualismdiskursen kring Linda och
hennes fascination för Byanden. Människorna i byn är beroende av varandra och deras identiteter formas utifrån omgivningen. Även om Elof tycker att ”[…] he skull bara finnes en utav var sort” är det för att de alla fyller varsin funktion i byn (R s. 173). De är byggstenar i ett kollektiv, samtidigt som de också är uppdelade i de olika gårdarna (som sinsemellan har olika status). Linda som har hållits borta från byn under stora delar av sin uppväxt har inte
96 Skeggs 1999, s. 258.
socialiserats in i dess kollektiva kultur. Att Linda ser på sig själv som en viktig och unik individ gör henne omöjlig i byns sociala rum. Som flicka och kvinna blir hennes positionering som individ än mer problematisk. Hon förväntas inte vara en av de tongivande rösterna när viktiga problem avhandlas. Byanden innefattar hela byn, men inte på samma villkor:
Männen surrade fram och tillbaka. Någon antydde att det hade varit lämpligare att kvinnorna avgjort den här frågan trots det snuskiga ämnet. Byandens alla skikt genomfors, till och med det högsta hade man snuddat vid, det som var ett hot mot Byandens bestånd. Men varken Ahl eller Pers Simon som med skilda motiveringar föreslog detsamma vann gehör, utan de som rörde sig i Byandens mellanskikt bestämde. (R s. 155)
Alla i byn är medvetna om sin position i Byanden, och att det är den som håller byn i schack. Den avgör skillnaden mellan rätt och fel, och fungerar som en domstol för dess invånare. När Linda väl får syn på den, blir det uppenbart för henne att Byanden är manlig: ”[Linda] Stod på bron och såg ned på denna skäggiga flock av stora byamän. De såg fler ut än de var, till och med deras vadmalsrockar utstrålade myndighet. Detta är Byanden tänkte hon.” (R s. 157). Förutom att Byanden är könad, är den också starkt klassad. Det talas om det äldsta hemmanet, att ha tapeter eller tidningspapper på väggarna, att kunna köpa nya kläder till sina döttrar när de konfirmeras. Allt detta påverkar hur mycket inflytande man har i Byanden, och vem man är i förhållande till resten av byn. Den ontologiska tryggheten ligger i att förstå och acceptera Byanden, vilket är svårt om man som Linda inte tillåts att delta i den (eftersom hon, som på bönemötena, antagligen skulle störa och ta en plats som inte är hennes).
Skeggs argumenterar för att klass är ett centralt begrepp i en genusanalys. ”[K]lass är en diskursiv, historiskt specifik konstruktion” skriver hon, och ”[d]en historiska uppkomsten av klasskategorier ger oss diskursiva ramar som möjliggör, legitimerar och projiceras på materiella ojämlikheter”.98 Klass är avgörande för att förstå hur kvinnor rör sig genom fysiska och mentala rum, vad som motiverar dem i val av utbildning, sysselsättning och familjebildning. Skeggs använder sig av Bourdieus teori om olika former av kapital för att urskilja processerna genom vilka man kan byta och förhandla till sig olika typer av makt och inflytande. Hon beskriver hur kapitalet förs vidare i generationer, och att varje person föds in i ett ”nedärvt socialt rum” som i sin tur påverkas av variabler som klass, kön och ras.99 Dessa är
98 Skeggs 1999, s. 16.
dock inte ”kapital i sig, de förser oss snarare med de relationer genom vilka kapital organiseras och värderas”.100
I Bära mistel har Lindas sociala position förändrats. Under de åren som har passerat mellan böckerna i romantiden har hon sålt av skog och köpt sig ett pensionat. Nu är hon Värdinna och har egna anställda, som hon både ser ner på och är rädd för. Hon har ett annat socialt och ekonomiskt kapital. Detta, tillsammans med det faktum att hon reser runt med den finkulturelle stockholmaren Björn som ger henne ett visst kulturellt kapital, gör att Linda ofta upplever konflikter kring sin egen klassposition och status. Gentemot Björn och andra försöker hon omväxlande försöka vara lika fin som han, och när det inte fungerar, drämma till med en rejäl bondskhet, genom att visa att minsann också vet hur man tar hand om gård och skog. Detta fungerar inte åt något håll. De arbetarmän som Linda försöker imponera på respekterar ändå Björn mer, och när hon försöker vinna Björn från andra kvinnor är hon inte tillräckligt kultiverad. Linda är en klassresenär som aldrig kan accepteras som en self-made
man eftersom hon inte är just man. Som kvinna bör hon investera i kapital som femininitet,
istället för ekonomiskt kapital.
En av de förfinade kvinnor Björn och Linda möter är Ester Regina. Hon beskrivs som liten, nätt, vithyad, och kallas i texten för ”kinesiskan”. Detta epitet tillsammans med den övriga beskrivningen frammanar bilden av en västerländsk klichébild av en kinesisk adelskvinna som ytterligare förstärker hur speciell, exotisk och främmande Ester framstår jämfört med Linda, som gång på gång beskrivs som ljus, kraftig, rejäl. Skeggs beskriver femininitet som den vita medelklasskvinnans sätt att skilja sig själv från andra kvinnor. Femininiteten är alltid respektabel, och är ett medel för att ge sig själv (en relativ) maktposition över andra kvinnor.101 Som i så många andra maktdiskurser bestäms femininiteten av vad den inte är: vulgär, sexuell, smaklös.
Ester, denna exotiska och feminina person har också en förhöjd position rent rumsligt. Eftersom hon inte kan gå bärs hon omkring av sin syster, samt sitter högt uppe på en vagn. Hon är bokstavligen en person som andra ser upp till. Hon får genast en annan slags kontakt med Björn än vad Linda någonsin har haft. Lidman målar upp ett slags kulturellt (ute)rum som Linda inte har tillträde till: ”De pladdrade och skrattade som om de varit omgivna av springbrunnar och blommor och träd med släpande grenar för näktergalar att gömma sig i” (BM s. 148). Lindas och Björns diskussion om Ester mynnar ut i ett resonemang om vad Björn kallar stil, men som också skulle kunna benämnas respektabilitet:
100 Skeggs 1999, s. 22.
[Björn:] Den stil hon visar har inte med pengar att göra.
Stil! Vad vet du om hur djupt den stilen sitter! Vad vet du om vad en kvinna tänker och känner! Vad vet du om inte det första hon gör när hon kommer hem är att skrika och kasta sina bästa skivor i golvet!
Björn Ceder blev lågmäld och niande.
Ni talar om vad ni skulle göra. Ni beskriver Ester Regina efter era mått. Men så vet ni inte heller vad en melodi är. (BM s. 149)
För Linda kommer stil eller respektabilitet från pengar. För Björn har det snarare att göra med kultur och konst, som är oberoende av ekonomiskt kapital. Björns pikar om Lindas brist på kultur återkommer flera gånger. Han hånar henne för att läsa franska romaner, och för att använda ord och begrepp som är för storslagna för hennes liv. När hon istället talar dialekt eller bara mer vardaglig svenska kommenterar han att hennes ”bondska vokabulär” är ”så pikant” (BM s. 129). Linda ska lyssna och förstå Björns upphöjda språkbruk, men blir gång på gång implicit tillsagd att veta sin plats.
På besök hos en annan förfinad dam i en annan liten by citerar de Shakespeare: ”Thou are all my art” (BM s. 151). Det finns en anledning till att Björn väljer just detta citat. För honom är det konsten som är den äkta kärleken, den som binder människor samman. Hänvisningen till ett kulturellt finrum finns för övrigt också här: ”Fiolen låg redan på pianot, en välvårdad kvinna trippade omkring med små silverbestick, hur denna omgivning och Björn Ceder måste ha drömt om varandra i åratal” (BM s. 151). Björn och kvinnan musicerar tillsammans, styckena som beskriver dem är lätta och romantiska, ”[…] ljusen fladdrar, hennes korkskruvslockar dansar mot pudrade skuldran” (BM s. 153). Plötsligt vänds blicken mot Linda, som ”[…] satt framåtlutad, bredbent som en bonde och vilade underarmarna mot knäna” (BM s. 154 f.). Hennes kropp blir plötsligt märkbar i kontrasten med de små nätta damerna, kvinnor som trippar och porlar som springbrunnar. Det är inte alltid självklart vems blick det är som skildras, om det är Linda som själv ser sig som stor och klumpig eller om det är så hon känner att andra ser henne. Hursomhelst betonas ofta Lindas rejäla bonnighet i relation till andra mer feminina, förfinade och lärda kvinnor. Det är dem som hon ser som sin konkurrens om Björn Ceder.