I den föregående analysen har jag försökt att besvara frågorna som ställdes i uppsatsens inledning: Hur beskrivs utanförskap i Regnspiran och Bära mistel? Hur konstrueras den normativa människan och människan i utanförskap i relation till varandra? Hur kan man koppla dessa teman till tiden då böckerna utspelar sig, samt Lidmans samtid? Det har för mig blivit väldigt tydligt att det utanförskap som gestaltas i böckerna har en social anknytning till det samhälle som de utspelar sig i. Att Lidman så exakt tidsbestämmer sina historier (med förlovningen 1913 i Regnspiran, och drottning Viktorias död 1930 i Bära mistel) inbjuder till en mer samhällsanknuten läsning av dem än vad som har gjorts tidigare. Hon placerar sina berättelser i en historisk kontext, vilket ställer frågor om varför hon har valt just dessa tidpunkter i historien, och vilka dimensioner den historiska tidpunkten kan ge till texten.
Det var under det tidiga 1900-talet, då böckerna utspelar sig, som tanken om folkhemmet växte fram. Tankegångarna och retoriken kring dess utveckling finns tydligt i särskilt Bära mistel, framförallt i synen på familjen och moderskapet, och hur det kopplas till nationen. Linda frångår rollen som en normativ, respektabel kvinna och mor. Genom att varken ingå i någon kärnfamilj, eller att ha några ambitioner att skapa en sådan, utgör hennes liv och erfarenheter ett motstånd mot folkhemmets ideal. Bilden av moderskap som en varm och skyddande kärlek, som den manifesteras i Regnspiran mellan Linda och Hanna och mellan Linda och Simon, är borta i Bära mistel. Då utmålas kärleken istället som ett straff eller en dom (”Att se honom var att angripas”, heter det om Björn, BM s. 97). Som misteln är kärleken utsugande och giftig. Ändå hänger den kvar.
Det kärleksfulla och fruktsamma moderskapet som presenteras i Regnspiran knyter även an till andra aspekter av skapande. Den mjuka, kärleksfulla kvinnovärlden sätts i kontrast till den hårda, lagiska, patriarkala mansvärlden. Egrons religion framställs som bokstavlig, kuvande och utan plats för människokärlek. I kontakt med andra människor blir den destruktiv. Istället är det en mer folklig tro, framburen av kvinnor, som framträder som en konstruktiv och skapande kraft. Den kvinnliga blicken ger liv till döda ting, som dockor,
samtidigt som den också tar liv. Lindas performativa talakt ”Han är all tyst” åkallar Egrons död och tystar honom för alltid (R s. 53).
I Bära mistel har uppdelningen mellan den lagiska manligheten och den moderliga kvinnligheten kokat ner till relationen mellan Björn och Linda, den upphöjda manliga konstnären och den jordliga praktiska kvinnan, lastdjuret. Mot slutet verkar det som att den kvinnliga kärleken segrar i och med att kvinnorna tar hand om Björn på slutet. Slutligen väljer dock Björn bort dem och vandrar bort mot sitt öde hos Otte Pihl, svikaren och förtryckaren, Lindas onda spegelbild. Linda kan inte rädda varken Simon eller Björn med sin kärlek. Samhällets strukturer är för starka och människans svaghet är för stor. Det är möjligt att se kärleken som en subversiv kraft, en protest mot dem som försöker bestämma vilka som är värda att älskas. Men den är ändå inte tillräcklig.
Lindas skapande kontrasteras i Bära mistel mot Björn Ceders klassiska konst. Mellan dem växer en diskussion om hög och låg konst fram, som dessutom framstår som starkt könad. Genom att personer som traditionellt har klassats som irrelevanta i ett konstnärligt sammanhang får träda fram och berätta sin historia vänder Lidman på synen på vad riktig eller fin konst ska representera. Detta är också en anledning till att verkens litteraturhistoriska kontext är betydelsefull. Det faktum att Lidman när hon skrev dessa böcker var en respekterad författare med ett stort kulturellt kapital spelar roll i tolkningen av hennes romaner, särskilt om man som jag ser deras samhällskritik. Huruvida man placerar Lidman inom nyprovinsialismen eller inom modernismen bidrar till hur man tolkar till exempel berättelserna om ensamma lärarinnor och arbetslösa skogsarbetare. Genom att läsa dessa personer med modernistiska glasögon framträder ambitionen att ge röst åt de annars tystade extra tydligt.
En betydande del av lanseringen av Sverige som en modern nation med en generös välfärd, var att bestämma vilka som skulle ha rätt till denna välfärd – vilka som var svenskar. I Regnspiran och Bära mistel nämns samer, romer och resande som grupper som inte ingår i svenskheten. De positioneras mot ”svenskar”, det vill säga personer som är bofasta, respektabla och som har en kontrollerad sexualitet (vilket oftast innebär att ingå i en kärnfamilj). I Jonas, Mandas och Lindas glidande positioner mellan svensk och icke-svensk visas rasifieringsprocessen upp. Även om hudfärg, ursprung och språk är det som främst bestämmer hur en person rasifieras, blir det i böckerna tydligt att det faktum att man är vit och talar svenska inte är tillräckligt för att räknas som svensk. De som inte är fasta, utan i ständig rörelse, kan läsas som vad Ahmed kallar för hybrider, som genom sin blotta existens ökar
behovet av kontroll. Detta belyser rädslan för att människor ska passera som något de i andras ögon inte är, att den fasta och essentiella identiteten inte ska synas och därmed inte finnas till.
Vad som gör att Regnspiran och Bära mistel känns så moderna idag är att de inte låter maktkritiken stanna vid könsmaktsordningen eller vid klassamhället. Istället väver Lidman ihop en mängd olika intersektioner och visar hur de alla är relevanta i hur en person placeras eller placerades i det normativa folkhemmet. Hur en persons kön blir läst villkoras bland annat av rasifiering, klass, sexualitet och religion. Redan i intersektionerna av dessa maktstrukturer synliggörs hur kön är socialt konstruerat. Läser man verken ur ett queerteoretiskt perspektiv är det dock möjligt att gå ännu längre. Lindas imitationer och Björns transvestism luckrar upp gränserna mellan könen. Om kön är socialt konstruerat, hur vet man vilket kön det är som konstrueras? Hur bestämmer man vad i en persons handlingar som konstruerar kön? Linda och Björn imiterar och parodierar stabila könsidentiteter och heterosexuella relationer. Denna parodi får ytterligare en dimension av att de båda är scenkonstnärer och har en persona som de använder sig av i sitt yrke. Det gör att texten luckrar upp alla former av självklara könsidentiteter. Det är omöjligt att säga vad som är grunden och vad som är påbyggnader, istället konstitueras könsidentiteten i de performativa akter som sker både på och utanför scenen. Därför kan Lindas och Björns inbördes maktordning skifta beroende på omgivning och förutsättningar.
Utöver att berättelsen om Linda Ståhl placerar annars tystade personer i förgrunden, för den också ett större resonemang om den kvinnliga konstnärens villkor. Linda som härmar, spelar och underhåller utgör en protest och en provokation mot de rådande samhällsnormerna. Hon är ett störande element i byn. Hon kan inte bli en del av Byanden, dels för att hon är kvinna men också för att hon vägrar att acceptera de begränsningar som detta borde innebära. Dessa begränsningar handlar inte enbart om hennes position som kvinna utan som människa. Hon överskrider de gränser som hennes identitet, och hela identitetsdiskursen, borde innebära. Eva Adolfsson skriver: ”[…] vad för slags plats kan en sådan stark upprorisk skuldtyngd kvinna inta i den lagiska gränsbyn? Svaret är att hon blir en särling, en som inte egentligen får plats. Ett tema om den starka kvinnan (och, indirekt, den kvinnliga konstnären), som inte finner sig plats i världen, tar form.”113 Detta att härma och hitta på är ju också författarens uppgift.
Också som litterära verk utgör Regnspiran och Bära mistel ett motstånd. Lindas imiterande av religionens och maktens språk återfinns hos Lidman själv. Anders Persson
skriver om Tjärdalen: ”Sara Lidmans debutroman inrymmer en skarp satir över väckelseförkunnelsens hårdhet och ofördragsamhet men framvisar på samma gång stor sympati och djup insikt inför roseniansk anfäktelseteologi” som ”förenas i en djup gripenhet och respekt inför den enskilda individens existentiella kamp.”114 Enligt mig återfinns denna existentiella kamp hos alla personer i Regnspiran och Bära mistel, samtidigt som Lidman även visar på det kvävande och kvinnoförtryckande i väckelserörelsen, och i hela det samhälle hon beskriver. Som författare av dessa böcker är också Lidman skapare av den upproriska kvinnan. Temat om den kvinnliga konstnären som Adolfsson nämner inbegriper således Lidman själv. Med Björn som det manliga geniet går det att läsa hela konstnärsrollen som en byxroll – en maskulin akt som spelas av alla som skapar något. Samtidigt är ju han ett resultat av en kvinnlig konstnär/författare. De flertal lager av identiteter som gestaltas av Linda och Björn i deras scenpersonae får ytterligare djup om man lägger till Lidmans egen gestaltning. Teman som äkthet och hög och låg konst blir då en metadiskussion som debatterar de aktuella verkens placering i en litterär och social kontext.
Tidigare forskning om Sara Lidman har visat på det sociala engagemanget i reportageböckerna och i Jernbanesviten. Med min analys har jag visat att ambitionen att blottlägga samhällets strukturer även finns i Regnspiran och Bära mistel. Dessa verk riktar dels kritik mot den samtid som de skrevs i och det folkhem som de skildrade. De håller fram människor som annars vistas i stort utanförskap och låter dem komma till tals. De uppvärderar deras historier och placerar in dem i en höglitterär kontext. Men de avhandlar också frågor som går djupare, som ifrågasätter den identitetsdiskurs som bygger upp samhället. Processer som könar och rasifierar människor blir synliggjorda, och de performativa akter som är identitetsskapande förhöjs och lyfts fram genom huvudpersonerna Lindas och Björns konst och leverne.